Kategori: Romaner

Andra bokbloggar om Dina händer var fulla av liv >>

I sommar blir det nog bättre av Sisko Savonlahti

Publicerad den 8 augusti, 20201 april, 2026 av mina

Den här boken var en sådan skön pausläsning för mig. Jag såg den på snabblånshyllan i biblioteket, där jag var för att hämta två bokklubbsböcker (Nej och åter nej av Nina Lykke, samt Liknelsen om sådden av Octavia E. Butler) och eftersom jag mindes att den skulle ha något att göra med en författares vardagssituation, så drog jag den med mig av bara farten.

De böcker jag påbörjat har liksom känts tröga att läsa, inget riktigt flyt eller sug fastän jag tycker om dem och såklart vill läsa klart dem. Men det är som att de kräver något av mig, att jag ska pussla ihop något, och känns något om mig själv och mitt liv, om världen i stort, jag vet inte exakt vad – men fina som de är så är det något just krävande med dem. (Jag läser just nu The ventrilloquist’s tale av Pauline Melville och Spill : en damroman av Sigrid Combüchen.) Och just nu är jag i ett emotionellt limbo (eller ett ganska fysiskt också, på sätt och vis) som jag kanske skriver mer om sen när det inte längre är ett limbo utan jag vet något om situationen och kan gå vidare. Och i limbot behövde jag något annat, något enklare, något prestations- och kravlöst.

Och det är verkligen den här romanen. Den är konkret, har en enkel berättarlinje, försöker inte vara djupare än den är, it’s telling it like it is. Det finns en hel del igenkänningsfaktor i den, även om jag inte riktigt är i huvudpersonens situation i dagsläget så har jag varit där, litegrann. Aldrig lika ”nonchalant” med min inkomst och att låna pengar, men vilse i tillvaron inte minst på grund av en hangup på en kortare kärlekshistoria tex. Det är autofiktion, förstår jag när jag klickar in på författarens insta och ser en artikel om ”hur det känns att skriva autofiktion”, och som sådan en tydlig inramning: den handlar om en period i en persons liv där denne är i ett slags mellanrum (inte om mitt pågående limbo, men det ligger kanske något i detta ändå, varför det var så skönt att läsa den nu) där hon behöver ta tag i sitt liv men inte gör det. Den är personlig, ärlig och naken (ingen poäng med autofiktion om den inte är utlämnande), bjuder på sig själv och sin egen ”misär” i all sin enkelhet. En modern diskbänksrealism för millenials. Jag tror att många kan känna igen sig på den här vilsenheten.

Det var bara i mitten som jag blev lite less. Det var passagen om sminkning, som jag tyckte var tråkig rätt och slätt. Men det kan bero på att jag lyssnade på denna del av boken, vilket ju saktar ned läsningen lite. Hade jag läst det hade jag nog bläddrat förbi det så pass snabbt att det inre registrerat som tråkigt? De olika läsarterna påverkar onekligen. Det sagt fungerar den som ljudbok. Eftersom den inte är komplicerad, inte använder sig av intrikata litterära grepp, inte egentligen har något ”dolt budskap” utan är en rak historia. Man får det man förväntar sig.

Jag tyckte om de korta kapitlen och den återkommande formuleringsformen av dess rubriker, som ”sammanfattade” dess innehåll: ”Jag unnade mig goda saker” eller ”Jag tänkte på oss” osv. Kapitlen känns lite som dagboksinlägg eller blogginlägg ungefär, men inte ”för mycket”, det har ändå form av roman. Jag tyckte om chipsdiskussionen, som gjorde mig sugen på chips. Trots att det förstås används som en ”negativ” indikator, dvs tecken på att jaget inte mår bra (när hon frossar) osv. Det var skönt att läsa om någon som har en så invecklad och känslosam relation till chips. Bara så.

Det innebär inte att jag tycker mindre om boken, vill jag säga. Jag läser med förkärlek olika genrer av olika anledningar. Och den här passade som hand i handske just nu. En slags feelbad eller anti-feelgood, lågmäld, hanterbar angst. Den påminner litegrann om Inlandet av Elin Willows, men jag stör mig inte lika mycket på huvudpersonen, faktiskt. Inlandet var djupare ner i vardagsmisären på något sätt, mera hopplös. I den här boken känner jag ändå att det liksom kommer att vända, att något kommer att få betydelse igen. Inlandet var mycket mörkare.

Titel: I sommar blir det nog bättre
Originaltitel: Ehkä tänä kesänä kaikki muuttuu
Författare: Sisko Savonlahti
Originalspråk: Finska
Översättare: Marjut Hökfelt
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2020
Format: Lånebok (snabblån) + ljudbok

Köp boken på din lokala bokhandel, tex på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>

Andra bokbloggar om I sommar blir det nog bättre >>

Och allt skall vara kärlek av Kristian Lundberg

Publicerad den 6 juli, 20206 november, 2025 av mina

Jag får inte riktigt någon rätsida på vad det verkligen handlar om. Som alltid med Kristian Lundberg så är vi helt nära själva skrivprocessen, och det som skrivs fram är försök att tala om något som är svårt att sätta ord på. Han vill berätta om kärleken, som inte skrevs om i Yarden. Han vill, han försöker, men det går inte. Istället berättar han mer om Yarden, mer om det svåra livet för de som arbetar där, svartjobben, hur de papperslösa blir blåsta av sina egna landsmän, det är satt i system. Och han berättar om sin mammas galenskap, hans faders alkoholism och den otrygga uppväxten. Om sin egen alkoholism, och hur han skadade sin kärlek, sin ”K”, och hon till slut bad honom gå. Det är försök till att sätta berättelser och händelser och skeenden på pränt, och vi får se hela processen, får följa med i alla omtagningar. Och omtagningar. Och omtagningar.

För jo, det blir tjatigt. Upprepningen av frasen ”Det är mycket enkelt” eller dess variationer ”Så enkelt var det” ”Det var så enkelt” ”Ja det är så enkelt” etc, stör jag mig på. Upprepning är jag för, men detta blev lite väl mycket. Scenerna, informationen han upprepar, till och med i bokens sista del upprepar han, som om det vore första gången, hur han arbetat på Yarden och att han skrev en bok om den. Ja… Jag vet det nu. Om jag inte visste det redan innan jag började läsa så förstod jag det nog någon av de första tio gångerna det nämns. Teman, bilder som upprepas men inte kommer vidare. Nej, det kommer liksom inte vidare, den enda utveckling jag uppfattar i boken är att K kommer tillbaka till honom, att de börjar träffas igen som vuxna. Men jag vet liksom detta på en metanivå, aldrig blir någonting gestaltat. Det saknar jag nog, och det är inte riktigt Lundbergs stil.

Ändå inspireras jag alltid av hans böcker. Jag tror det ligger något i enkelheten i stilen, och den metapoetiska nivån som alltid är med. Att kan han, så kan jag, och det är ju lite i denna stilen jag själv också skriver, åtminstone när jag bloggar. Så ja, egentligen är den lite som en blogg, en lång och utdragen blogg.

Frånsett omtagninarna som stör mig med dess för myckna upprepning, är de ämnen han tar upp något som berör. Mamman och galenskapen, alkoholismen, sonen, kärleken, yarden och svartjobbarna, det finns en berättelse här, som han skriver, och dessa bilder lever nog kvar.

Han säger det själv, mot slutet, att det inte går:

Och om jag nu kan skriva om det? Nej, det går inte. Det går att skriva om ondskan, kärleken måste lämnas ifred. Ändå, om just detta omöjliga är det enda som jag egentligen kan skriva och det är därför jag misslyckas. Bakom alla dessa omtagningar, bakom alla dessa ord och meningsgaller finns det en annan berättelse som man ibland kan få en skymt av. Höst. Hennes rum. Minnen från Island. En bild som föreställer Israel, nu övermålad.
Det händer allt oftare nu att berättelsen antar en annan form än den som jag beslutat mig för. Berättelsen lever sitt eget liv och för mig vidare djupare in bland ravinerna, de torra höga gräsen. Jag tänker att jag ska försöka foga samman det som jag minns men när jag sätter mig ner för att skriva är det istället hennes ansikte jag ser lysa mot mig över pappersarkets djup. Mina händer, mina fingrar, allt bär hennes doft.

Men om jag hade fått gå med rödpennan i hans böcker, tjo vad det skulle ryka!

Titel: Och allt skall vara kärlek
Författare: Kristian Lundberg
Förlag: Ordfront förlag
Utgivningsår: 2011

Köp boken på din lokala bokhandel, tex på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>

Andra bokbloggar om Och allt skall vara kärlek >>

Där livet är fullkomligt av Silvia Avallone

Publicerad den 21 april, 20206 november, 2025 av mina

Handlingen i korthet: en fråga om ofrivillig graviditet versus ofrivillig barnlöshet, med historier som korsar varandra. En berättelse om fattiga versus rika i Bologna.

Med risk för att resten av texten kan innehålla spoilers, läs inte om ni vill att den ska fortsätta vara spännande.

Två huvudhistorier, som korsar varandra genom olika beröringspunkter, genom hur människorna i dem känner varandra, men utan att helt smälta samman. Det ena perspektivet den unga modern, gravid vid sjutton års ålder, ska hon behålla barnet eller adoptera bort det? Det andra det ofrivilligt barnlösa paret, som misslyckas med IVF och allt vad det heter, ska de till slut bli godkända som adoptivföräldrar? Hur deras respektive relationer påverkas och slits på grund av detta. Spänningsfältet däremellan, där man läser den ena historien mot den andra, väger och överväger, lever sig in i – och är det så att deras historier är två sidor av samma mynt? Jag kan känna att det var skönt att det inte var det, det hade gjort det lite för sockersött och välordnat på något sätt.

Jag saknar abortperspektivet. Det tas in sent, och viftas egentligen bort på en gång. Jag tänker att det beror på Italiens syn på abort. Jag blir förbannad på Marilisas roll, hon som direkt på en gång förklarar att ”barnet finns”, att det förnimmer, drömmer och minns livet i livmodern. Den delen av storyn blir jag överlag arg på, romantiserandet av fostret. Det är knappast att ge det sjuttonåriga barnet ett alternativ, att lägga fram det så.

Jag har förvisso också svårt att knyta an till berättelsen eftersom jag är frivilligt barnlös och aldrig velat bli förälder. För någon som har de känslorna och/eller är förälder och/eller har genomgått en graviditet, är berättelsen förmodligen starkare.

Det är också en del saker som är lite FÖR eländespåstaplade. Alla avgörande händelser sker mitt i en fruktansvärd katastrof i egen rätt. När Adele ska tala om för Manuel att hon är gravid, gör han slut med henne innan hon hunnit säga något. Hennes förlossning sätter igång mitt under att hennes pappa dykt upp och skäller ut henne och kallar henne hora. När Manuel blir avvisad, på goda grunder, går han ut och dödar sin pappa. Det var fler saker också, jo – när Dora och Fabio har världens gigantiska göraslutbråk, få de samtalet om att de blivit godkända som adoptivföräldrar. Lite too much, helt enkelt, överdrifter som inte stärker historien utan gör den mindre gripande, mer sensationell.

Perspektiven växlar, skiftar, både mellan karaktärerna och mellan tidsperioder. Det gör det rätt hackigt, och ibland får jag inte ihop det, vilket gör att jag lämnas ganska oberörd genom delar av berättelsen. Jag störde mig också på att man kontinuerligt först på ungefär andra sidan in i kapitlet, får reda på vems perspektiv man läser. Det gör att hela första delen av det kapitlet, har jag ingen förankring i det jag läser, och läser det med en större distans.

Det är också väl många karaktärer, bifigurer, som inte får någon större förankring. Maria Elena, Selena, Claudia, pappan osv. De finns, de känns viktiga, men får aldrig sina historier helt och full. Det ger en känsla av att det är too crowded, kanske hade berättelsen mått bättre av att skala ned, fokusera? De andra perspektiven hade kunnat skrivas hela egna böcker om, för de känns som sagt som fullt utvecklade berättelser de också, men när man bara snuddar vid dem lämnas jag med en känsla av ofullbordan, och samtidigt blir jag splittrad från bokens huvudspår.

En annan sak jag störde mig lite på, var att det var väl mycket Dostojevskijläsande utan att jag riktigt upplever att det har någon förankring eller betydelse för berättelsen. Alla läser Dostojevskij, men varför? Det blir mest lite otrovärdigt, som en rolig grej, briljera lite?

Det sagt var det en lättläst, engagerande historia, en god berättelse.

Recensionsexemplar från Natur & Kultur, tack för boken!

Titel: Där livet är fullkomligt
Originaltitel: Da dove la vita è perfetta
Författare: Silvia Avallone
Originalspråk: Italienska
Översättare: Johanna Hedenberg
Förlag: Natur & Kultur
Utgivningsår: 2019

Köp boken på din lokala bokhandel, tex på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>

Andra bokbloggar om Där livet är fullkomligt >>

Moll av Elisabeth Rynell

Publicerad den 20 april, 20206 november, 2025 av mina

Det första jag tänker är att ja, skönt. Hon har hittat sin berättelse igen. Skrivandets sinne var ju en slags ”skrivkrampsbok”, ansatser, börjor, glimtar. Jag tycker mycket om den boken, men jag tänkte ändå att det är berättelserna hon vill kunna skriva igen, och här är den. Och språket, tänker jag, är enklare än det varit. Säger jag utan att ha läst om eller kikat i de äldre Rynell-böcker jag läst, men det är något jag tänker. Enklare, mer precist. Ibland lite övertydligt, det hade inte behövts. Men jag uppskattar den enkelheten trots att jag också älskar tillkrånglade stilar. Berättelsen, ja ska man sammanfatta handlar det om en medelålders kvinnas utstötthet ur samhället, och trasigheten mellan henne och hennes dotter som uppstod då maken dog. Simple as that, except it’s not. Det är också en bok om en dyster, dystopisk framtid där glesbygden är helt befriad från infrastruktur och där människor som inte är tillräckligt nyttiga forslas bort från städerna. Däribland Moll, huvudpersonen, som rymmer från evakueringsbussen för att klara sig själv därute i obygden. Och det går, bättre än väntat. Det är också som någonting så fint med berättelsen, att den fokuserar på det som går, inte på det som är förfärligt. Den får till och med sluta lyckligt, omän lite tilltufsat, för fint får det ju inte vara. Och jag känner det där gamla ilet i kroppen, att själv flytta ut till någon avfolkad by och leva avsides, den tanken som alltid nästan dyker upp, i liknande skildringar. Om jag bara hade bil, om jag bara hade nog med jobb digitalt så jag skulle reda mig (och om jag inte hade familj, förstås).

Jag läser den ute på Bastuskär, inte så avskilt från resten av samhället som dit Moll kommer, men tillräckligt för att jag ska känna någon slags liknelse. Jag läser den nästan i ett svep också. För mig sällar den sig till raden av romaner skrivna av svenska författare, där jag räknar Anne Swärd och Malin Nord, säkert någon mer. Starka kvinnoberättelser. Goda berättare. Jag tänker också på Sorgens princip, för det lite liknande dystopiska samhället (som dock är än mer dystert i Sorgens princip) och på Enhet av Nina Hemmingsson, som också handlar om att forsla bort medelålders, onyttiga personer från det mer ”produktiva samhället”. Båda pekar ut kulturarbetare som överflödiga, och visst finns här en känga åt kulturpolitiken i dagens samhälle, och ja, hur samhället ser ut och vart det är på väg över huvud taget. Dystopin ligger i tiden nu, den är liksom oundviklig.

Titel: Moll
Författare: Elisabeth Rynell
Förlag: Albert Bonniers förlag
Utgivningsår: 2017

Köp boken på din lokala bokhandel, tex på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>

Andra bokbloggar om Moll >>

Jag är Istanbul av Malin Isaksson

Publicerad den 19 april, 20206 november, 2025 av mina

Långsamt. Allting i den här boken går långsamt. Vi följer Malins vardag i Istanbul, som är vardag men också är allting annorlunda, för att de är där, i Istanbul, och för att Malins pappa gått bort, hennes mamma är dålig. Hon måste hitta sig själv på nytt i och på grund av den skiftning som sker, som både flytten och döden innebär. Långsamt skriver hon fram sina dagar, undersöker sina egna reaktioner, upplevelser och minnen. En parallell med barndomsminnen kopplade till fadern skymtar här och var. Det ”farliga” med att bo i en stad som Istanbul ifråga om våld och säkerhet, instabilitet, reflekteras och skrivs fram, utifrån vad Malin är med om.

Bitvis stör jag mig på det vita privilegiet som texten och erfarenheten har sin grund i, i relation till de som har Istanbul som hemstad. Att det kan kännas förmätet att claima staden som sin, utifrån den priviligerade situation som hon upplever den från. Samtidigt tror jag att jag förstår hennes upplevelse. Jag tänker bara att det är en personlig, fiktiv upplevelse av samhörighet. De råa sidorna av Istanbul kanske hon inte skulle claima som en del av sin egen kropp?

När jag läser minns jag lite av en weekendresa över nyår, då jag var i Istanbul. Jag har alltid längtat tillbaka, så jag förstår tjusningen. Jag var där för kort tid, men liksom hon under en stor del av texten, vintertid, inte riktigt vanlig turistsäsong, vilket jag tror ändå präglade min egen upplevelse. Jag minns fiskarbåtarna nere vid hamnen, där man kunde köpa grillad strömmning direkt från båten, och muggar med inlagda grönsaker i en starkt rosa ättikslag, som man tydligen drack till. Det var annorlunda och gott. Jag minns de söta téerna som serverades överallt. Jag minns böneutropen. Jag minns bazaren, alla kryddor och dofter. Blå moskén, hur det kändes att täcka mitt hår för att visa respekt. Topkapi-palatset med sina mosaiker. Hur obekväm jag kände mig när jag såg de beväpnade vakterna utanför några av de mer kända platserna vi besökte. Jag minns mycket, men jag skulle gärna resa dit igen, göra som Malin, bo där på riktigt. Men det finns den där problematiken med att ”bo där på riktigt”. Vi kommer alltid att vara utanför, som vita kvinnor kan vi inte integreras i det ”riktiga”. Det må kännas trist och kanske nesligt, men det är inte vår rätt, det går inte.

Metaperspektiv, autofiktion. Hon skriver om att skriva och sin skrivprocess. Hon är där för att skriva något annat, men den berättelsen går inte att skriva. Som att allting förändrades, hon förändrades, när de kommer dit. Det tar tid att hitta hur hon ska navigera i det, vad det är hon egentligen ska skriva, måste skriva. Och får hon skriva? Får hon skriva autofiktion, skriva om sin familj, ta med dem? Hon brottas med de tankarna, behöver sin mans godkännande, tillåtelse. Bli bekräftad att det är legitimt att skriva om. Det känner jag också igen, kan sälla in mig i ledet bland de som undrar och behöver. Men hon landar i det, att hon måste skriva om sin upplevelse av staden, av att vara Istanbul, vad det innebär. Det är en lågmäld berättelse. Vilket ibland gör den tråkig, särskilt i början då jag inte riktigt greppat vad boken vill berätta. Men jag har ändå tyckt om att få kliva in i Malins upplevelse, följa den så nära. Den vecklar ut sig baklänges, berättelsen, det var också snyggt.

Recensionsexemplar från Ordfront, tack för boken!

Titel: Jag är Istanbul
Författare: Malin Isaksson
Förlag: Ordfront förlag
Utgivningsår: 2020

Köp boken på din lokala bokhandel, tex på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>

Andra bokbloggar om Jag är Istanbul >>

Före lite av Karin Boye

Publicerad den 19 april, 20206 november, 2025 av mina

Karin Boye. Jag är fascinerad och förälskad i alla hennes romaner, som jag inte hade en aning om fanns, förrän jag lojt letade igenom möjliga ljudböcker att streama via biblioteket. Hittade Kallocain, ja men den vet jag ju om, men att hon skrivit flera? Astarte, Merit vaknar och nu För lite. Kris har jag läst förut, men måste ge den en omläsning/lyssning nu också.

För lite handlar om Harald, en lovande diktare som ”offrat sig” för det rätta då hans flickvän blivit gravid, och således gifte sig och skapade ett hem åt dem. Offret: diktningen. Han fortsätter att skriva, men dussinnoveller som säljer, ingenting av värde. Vi möter honom när han är på väg till en ungdomskamrats vernissage, och mötet med den inspirerande gamla vännen Tea Värring väcker gamla känslor och drömmar till liv. Att det till och med var för hans skull som hon kommit tillbaka till Stockholm, för att rädda honom från det mediokra, få in honom på diktandets väg igen, eftersom det är hans själ det handlar om, hans gåva till världen. Och Harald får så många öppningar, så många vägar ut ur det äktenskap och det familjeliv som kväver honom, men han är principfast, han följer sin hederskod.

Jag blir förbannad på honom. Samtidigt presenterar Boye alla de mänskliga anledningarna och svårigheterna i det beslut han måste ta, vad han väljer mellan. Såra eller inte såra, gå emot sin plikt gentemot sina nästa, eller gå emot sin plikt gentemot resten av världen genom diktningen. Dilemma. Den som på något sätt har en koppling till en litterär eller skapande värld, känner säkerligen också igen problematiken att få ihop en vardag, ett familjeliv, med skapandet. Men främst handlar det om relationer, och om kommunikation eller icke-kommunikation i relationer, och det är det jag tycker gör den så intressant. Färgat av den tidens samhälle förstås, med den tidens hederskodex som inte riktigt ser likadant ut idag, och det kanske är det som gör det så svårt för mig att förstå honom.

Titel: För lite
Författare: Karin Boye
Förlag: Saga Egmont (ljudboken) Albert Bonnier (orginalutgåva)
Utgivningsår: 1936 (ljudboken kom 2017)

Köp boken på din lokala bokhandel, tex på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>

Andra bokbloggar om För lite >>

Sjöhästar av Niklas Mesaros

Publicerad den 19 april, 20206 november, 2025 av mina

Boken handlar om ett ungt par på väg att göra slut, och berättas från den enas perspektiv. Vi följer Nilo genom en vecka i november, som börjar med att partnern Nasim säger att de kanske måste ta en paus. Genom återblickar, samtal, tankar och en del dramatiska händelser får vi veta hur deras förhållande börjat, allt de varit med om, och att kärleken är stark.

Det följande jag skriver skulle kunna ses som en spoiler, men samtidigt upplever jag att man förstår att det är det romanen handlar om. Men för den som absolut inte vill veta mer än den initiella handlingen så kan ni sluta läsa här.

Inte oväntat slutar det med att det är Nilo som kommer fram till att jo, de ska nog göra slut trots allt, trots att det är Nasim som initierade uppbrottet och i slutet tycks ha ändrat sig. En ”transition”-roman, med andra ord – om genren finns vet jag inte men kanske borde den göra det? Övergångsroman? Processroman? Göra-slut-roman? Jag uppfattar det som att det boken handlar om är en slags besluts- och acceptansprocess, att den handlar om att växa, och växa ifrån varandra.

Språket är metaforrikt, och författaren kommer från poesin, från poetry slam-scenen. En del ”svulstiga” poetiska uttryck som låter bättre då de levereras på scen men inte riktigt klarar en boksidas syning. Jag vet inte om det verkligen är så, och om jag skulle ha tänkt på det om jag inte visste om detta, men jag upplever det som att texten är baserad på ett antal dikter, som byggts ut till en berättelse. Det funkade väl sådär, men en del gestaltning och händelseförlopp känns uppenbart konstruerade. Kanske får andra den känslan också? Eller så är det bara för att jag själv gjort på det sättet, och det säkert går att hitta de ursprungliga dikterna även i min text, något jag blev uppmärksam och fundersam på då jag läste denna bok.

Nilo och Nasim är könlösa, och boken använder sig av ”en” eller ”hen” där ”man” eller ett personligt pronomen skulle ha använts. I vissa fall även ”du”, där ”hen” kanske känts för opersonligt. Dock skapar det en viss förvirring, då jag upplever att perspektivet förändras. Hellre att hela boken skrivits till Nasim, till duet, i så fall. Som det är nu förstår jag inte varför och när perspektivet ändras. Det framkommer hursom att de är queera, och kontexten säger ”gay”, om det nu spelar någon roll. Queer står nämligen för mer än bara sexuell identitet, som jag läser boken. Det handlar om två människor som befinner sig utanför normens ramar på flera sätt.

Det finns saker som stör mig också, det ”storstadsbohemiska” romantiserandet, där bostadsbrist kan lösas med hjälp av föräldrarnas sparade pengar, och känslan av ilands-problem som tar för stor plats, även om det kontrasteras av många andra saker och situationer också.

Titel: Sjöhästar
Författare: Niklas Mesaros
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2018

Köp boken på din lokala bokhandel, tex på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>

Andra bokbloggar om Sjöhästar >>

Jag i andra: porträtt på prosa av Maria Wine

Publicerad den 9 april, 20206 november, 2025 av mina

Porträtt på prosa. Jag tänkte nog då jag läste titeln, att ”jag” skulle träda fram mer. Men jag möts av korta litterära och poetiska porträtt av olika udda och egensinniga människor. Men så är det väl ändå ofrånkomligen så att så som man porträtterar en annan person, också säger något om sig själv? Jag slås då jag läser av en önskan att veta vilka hon porträtterar, att få en vidare bild, en djupare kunskap. Nu blir det ett fint galleri av olika typer av människor, karaktärer. Någon borde skriva varje karaktärs egen berättelse, tänker jag, ta avstamp i dessa porträtt och skriva vidare. Som att porträtten inte räcker då? Kanske, eller jo, det gör de. Men jag lämnar dem alltför hastigt, på något sätt. De stannar inte riktigt kvar i mig, när de är beskrivna utifrån på det här sättet.

Det poetiska är genomgående, många gånger vill jag stryka under en rad, spara, visa. Vilket tyvärr inte går i en e-bok, och formatet på boken (läst det mesta i mobilen) var inte heller särskilt gynnsamt för boken i sig. De korta raderna, nästan prosalyrisk uppställning, blir klumpiga och fula i min mobil, och jag läser dem för hastigt. Kanske ser det annorlunda ut i den tryckta boken, jag hoppas det.

Men jo, nog kan en del av dem stanna kvar i mig. Några egensinnigheter, särskilda beteenden, egenskaper.

Jag tänker på Anaïs Nin och Tristine Rainer, Anaïs porträtterade ofta sina vänner, ibland gynnsamt och omsorgsfullt, ibland med fokus på någon otrevlig händelse och då med den känslan som genomsyrar porträttet. Detta tar Rainer upp i ”Den nya dagboken”, där porträttskrivning är en av övningarna. Det här är utmärkta exempel på det, och människorna beskrivs sällan för deras yttre attribut, hur de ser ut, mer för deras inre egenskaper och beteenden, drömmar, önskningar, drivkrafter, hemligheter. Just därför blir de utmärkta studier för karaktärer i ännu oskrivna böcker, eller, som jag tänker, exempel på hur man kan fånga en människas väsen och inte bara dess manifestation i verkligheten.

Titel: Jag i andra
Författare: Maria Wine
Förlag: Albert Bonniers
Utgivningsår: 1963 (2017 som ebok)

Köp boken på din lokala bokhandel, tex på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>

Andra bokbloggar om Jag i andra >>

Under a glass bell av Anaïs Nin

Publicerad den 8 april, 20206 november, 2025 av mina

Anaïs. Jag har älskat henne sen jag först började läsa dagböckerna då jag var tonåring. Dagböckerna visade mig både ett sätt att kommunicera med mig själv, att sätta ord på känslor, möten, livet, och visade mig att man kan vara kvinna och konstnär, kvinna och författare, och vad det innebär. I dagböckerna finns hennes glöd och hennes tvivel kring sitt eget skrivande, och det var förbannat viktigt för mig att få ta del av det. Jag inser också att det tidigt satte spår också i mitt eget skrivande och varande, upptäckten av hennes dagböcker var både ett aha! någon känner som jag, och ett aha! så kan man också göra/vara/tänka/känna som formade mig. Det lite märkliga är att jag knappt läst något annat hon skrivit. Erotikan finns lätt att få tag i (no surprise there), men hennes skönlitterära böcker har inte varit lika lättillgängliga, och skriven för så pass länge sen, med lika gamla översättningar, blev jag inte alls tagen av de få litterära möten jag ändå hade. Jag minns en sextiotalspocket med sprättade sidor av Hjärtat har fyra kammare, vars prosa på översatt svenska var alldeles för sentimental och abstrakt för att jag skulle skapa någon verklig länk till den.
Fast, så märkligt är det inte heller, eftersom det är dagböckerna hon är mest känd för. Olyckligtvis hamnade hon på något vis utanför sin tid med sina skönlitterära verk, de fick aldrig det genombrott de förtjänade.

Men nu, nu börjar jag ta mig an hennes böcker på deras orginalspråk, och om det är jag som mognat eller just det faktum att jag läser dem på engelska, må vara osagt (kanske lite båda, förmodligen lite båda) och jag kan nu äntligen ta till mig dem med öppna armar.

Under a glass bell är en novellsamling, och med dagböckerna som grundkunskap i Anaïska, ser jag också var hennes egna erfarenheter agerat blueprint för de berättelser hon här skrivit fram. Husbåten, karaktärerna, labyrinten (den egna dagboken), Marocco. Jag känner dem genom hur hon skrev om dem i dagböckerna, men här har de formen av surrealistiska, symboliska och poetiska draman. Hon går i prosan över gränserna till det overkliga, struntar i det som är verkligt och beskriver istället det verkliga på det psykologiska, undermedvetna, känslomässiga planet. Men utan, (och det var kanske det jag var lite rädd för, att det skulle vara just det) utan att det blir alldeles för luddigt och poetiskt, där finns fortfarande ett narrativ, en tråd, ett fokus. Mer så än i House of incest, som är en enda lång drömsekvens. Det finns passager där jag tänker att hon saknar ett eller annat ”grepp” för att riktigt få ihop allt, småsaker som skapar hopp där det inte behövt vara hopp, någon röd tråd som kapas lite för abrupt, men. Annars. Så böljar jag med.

Det kanske viktigaste dock: det här är berättelser som du inte kan skumma igenom. Du måste sakta ned. I varje mening finns en hel berättelse förankrad, varje mening bär tyngd, varje ord omsorgsfullt valt. Läser man snabbt missar man övergångarna mellan meningarna, missar de subtila referenserna, missar ordens melodi. Så, det jag gjorde var att jag började läsa högt för mig själv. Jag läste i badkaret, med badrummets fantastiska akustik, med kroppen nedsjunken i värme och badskum, dröjde vid varje mening, formade orden i min mun, hörde dess melodi och dansade med. Prova det du också, om du läser Anaïs Nin.

Titel: Under a glass bell
Författare: Anaïs Nin
Förlag: Penguin books (min utgåva, finns många andra)
Utgivningsår: 1978 (i denna volym, 1938-1941 orginal)

Köp boken på din lokala bokhandel, tex på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>