Kategori: Kartan

Dina händer var fulla av liv av Suad Ali

Publicerad den av mina

Jag har längtat efter berättelser som denna. Och när jag läser tänker jag på hur viktig roll skönlitteraturen kan spela, i att få mig som läsare, som inte har dessa erfarenheter, som är så långt från det som man kan vara i princip – att komma några steg närmare in i att förstå. Jag grät på bussen. Det brukar jag inte göra. Och det var inget effektsökeri i den scen som orsakade de tårarna, det var inget ”tycksyndom”, det var gestaltning. Jag var med och upplevde.

Jag uppskattar att vi får berättelsen från hennes barndom till hennes nu. Boken inleds med en scen från nuet – Noora befinner sig i Sandviken, och står i begrepp att åka tillbaka till Somalia och får sina händer målade med henna. I scenen finns konflikterande känslor under ytan, bland annat gentemot de som hjälper henne. Den här scenen bär jag med mig under resten av läsningen, i bakgrunden, och väntar på att den ska få sin upplösning, sina svar. Men sedan följer vi Noora från barndomen, till att hon möter den hon kommer att gifta sig med, hans aktivism och hennes första möte med flyktinglägren, som hon i egenskap av att komma från en välborgad familj med klanskydd, inte har någon kunskap om, inte velat se. Vi följer henne hela vägen genom konflikterna som trappas upp i landet, hennes utbildning och arbete som gymnasielärare, vi lär känna henne och hennes historia. Och så bryter kriget ut, och de tvingas fly.

Och vi följer med henne, genom alla fruktansvärda händelser, till att hon kommer till Sverige, till hur hon upplever det. Till hur det känns att komma till ett främmande land och förväntas vara tacksam, förväntas lämna sina upplevelser och sina band bakom sig, till att klumpas ihop med alla afrikaner, till att stå ut från mängden, exotifieras, bespottas, inte respekteras, till att utbildningen och erfarenheten i yrket inte betyder någonting. Och det här är så självklart egentligen, och jag skäms om man kan skämmas, jo – borde skämmas – för hur korkade vi i Sverige är. Vad fan, liksom? Vi med våra idiotiska system som förtrycker, bara på ett lite annat sätt. Nej, vi slaktar inte varandra, åtminstone inte öppet. Men under ytan? Vi får också följa mammans och systerns perspektiv, som är kvar i Somalia. Och det gör ont, och det ska göra ont och det borde inte få vara så.

Jag skulle vilja säga att det är obligatorisk läsning för varenda en, men jag vet att det inte fungerar så. Eller kan det göra det? Jag vill ändå tro på att skönlitteraturen kan förändra och påverka.

Lyssnat på denna bok, mycket bra uppläsning, och svår att stänga av/lägga ifrån sig. 

Titel: Dina händer var fulla av liv
Författare: Suad Ali
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2020
Format: Jag lyssnade på ljudbok.

Köp boken på din lokala bokhandel, tex på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>

Eller hitta den på Bokbörsen >>

Eller på Bokus >>

Eller låna på ett bibliotek>>

Andra bokbloggar om Dina händer var fulla av liv >>

Sötvatten av Akwaeke Emezi

Publicerad den av mina

Det här var en bok som jag direkt var tvungen att klicka hem, då jag såg vad den handlade om. Ett splittrat psyke, multipla personligheter som är andar från igboreligionens myter. Klick. Att den också baseras på författarens egen historia, och hens resa i både inre och yttre bemärkelse, för att hitta sig själv, sina rötter och sin identitet, lockade bara ännu mer.

Vi får följa Ada genom hennes inneboende ogbanje, först som ett kollektivt vi – de andar/gudar som följt Adas själ in i hennes kropp men på grund av ett misstag blivit kvar som ett medvetet kollektivt vi, vilket alltså inte ska ske. De berättar om deras ursprung, och vem Ada är, vem hon kommer ifrån – Ala, världens moder, en gud i pytonormens skepnad som sägs vara sötvattnets källa. De försöker skydda henne, men vid en traumatisk händelse manifesteras en av dem som en ren personlighet inuti Ada, och tar kommando över hennes liv, i vissa aspekter. Därefter följer en trasig period av självskadebeteende, festande, one night stands, pådrivna av denna nya personlighet, som slutar i självmordsförsök och ett uppvaknande som icke-binär. Vi följer hens resa för att förstå sina inneboende personligheter och hur hen ska leva med dem, leva sitt eget liv, förstå dem.

I grunden är det här en djupt tragisk berättelse om utsatthet, sexuellt utnyttjande och en människas försök att hantera detta och återta makten över sitt liv. Och berättelsen blir så mycket starkare genom dessa element, öppnar en ännu större värld.

Jag tyckte mycket om denna blandning av igbo/andlighet, psykisk sjukdom och trauma. Att personlighetssplittringen på grund av trauma (efter trauma efter…) illustreras genom igboterminologi, det splittrade psyket är andar/gudar som av misstag placerats medvetna i Adas psyke, och både hjälper och stjälper. Jag känner igen det som skildras från andra berättelser om trauman, och kanske är det förenklande att säga att det är ”multipla personligheter” och ”psykiska trauman”. I berättelsens inre värld, är det ju andarna som är svaret, inte nödvändigtvis som en spegling, utan de facto så. Men för mig som bär detta västerländska tolkningssätt med mig, blir det ett sätt att se på, förstå, manifestera det som händer genom den utsattas egna språk, egna idévärld. Och ger en länk in i andlighet/filosofi för den delen, som jag alltid fascineras av att tänka på.

Den blir intressant för mig också av andra anledningar, eftersom det manus jag nu skriver på också handlar om en splittring. Det har inte så många likheter – inga andar inblandade, men fortfarande mycket intressant att se hur jaget/jagen hanterar upplevelser, minnen, medvetenheten eller omedvetenheten, kring de multipla jagen.

Det blir rörigt emellanåt, vad är vad och vilka regler gäller? Eftersom de själva inte vet eller förstår, och Ada inte är den som talar och inte heller riktigt är på det klara med vad som händer ens i ett efteråt, blir det svårt att hänga med på alla turer. Men å andra sidan upplever jag att det speglar ännu mer det psykiska traumat, den psykologiska resan, som aldrig kan vara annat än rörig och ibland motsägelsefull.

Igboreligionens andar har jag stött på i litterär form även i Minoritetsorkestern av Chigozie Obioma, på ett lite liknande sätt, men inte som en del av huvudpersonens medvetande/personlighet, utan som en skyddsande som vakar över huvudpersonen. Lika fascinerande dock, som litterärt grepp, så ett tips om du är nyfiken på det sättet att berätta.

Jag är mycket förtjust i den nya nigerianska litteraturen som börjat sprida sig, och ser fram emot att läsa ännu mer av både Emezi och andra nigerianska författare. Tack Tranan, för att ni ser till att den här litteraturen också kommer på svenska.

Här hittar du också en fin artikel om Sötvatten och Akwaeke Emezi på deras hemsida >>

Titel: Sötvatten
Originaltitel: Freshwater
Författare: Akwaeke Emezi
Författarens hemland: Nigeria
Originalspråk: Engelska
Översättare: Helena Hansson
Förlag: Tranan
Utgivningsår: 2020
Format: Inbunden

Köp boken på din lokala bokhandel, tex på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>

Eller hitta den på Bokbörsen >>

Eller på Bokus >>

Eller låna på ett bibliotek>>

Andra bokbloggar om Sötvatten >>

The ventriloquist’s tale av Pauline Melville

Publicerad den av mina

The ventriloquist’s tale – Buktalarens berättelse.
Boken börjar med en ramberättelse, buktalaren själv som med en rapp, fyndig, lite galen röst berättar sin egen historia i korta drag, men sedan, som berättare bör (enligt honom själv) försvinner in i bakgrunden när han går över till att berätta den historia han vill berätta. Jag lockades av den där rösten, tonen i den, och blev lite besviken när berättarstilen sedan gick över till en allvetande berättare som växlade fokus och ganska styltigt ”talade om” vad olika karaktärer kände och tänkte. Det fanns ett flyt och en attityd i ramberättelsen, som jag inte riktigt uppfattade i huvudberättelsen. Kanske har det med språket att göra? Men den är skriven på engelska, så det har inget med översättning att göra åtminstone.

Jag läste den som en del av mitt läsprojekt ”kartan”, där jag slumpar fram ett land jag inte läst något från och sedan försöker hitta bra litteratur. Projektet går långsamt, men är väl värt, för det ger mig möjligheten att hitta författare och ta till mig av berättelsen från och om länder och kulturer som jag inte vet så mycket om. Guyuana hade jag ingen koll på alls, skam till sägande, likadant var det med Burkina Faso, mitt förra (och första) ”slumpland”. Guyuana ligger alltså i nordöstra sydamerika, gränsar till Brasilien, Surinam och Venezuela. De har koloniserats av Nederländerna och sedan av England.

Boken handlar om indianstammarna i det inre Guyuana, och mycket av deras kultur, landskapet där de lever, deras förutsättningar under kolonialismen och hur det förändrar och påverkar både kulturen och landskapet. I grova drag. I mer specifika drag handlar den om två tidslinjer, förutom den omringande berättarens ramberättelse, så kan man tala om en ramberättelse i amerindianen Chofys perspektiv, som tar avstamp i ett femtiotal, sextiotal? kanske, där Chofy tvingas in till kuststaden Georgetown för att försörja sin familj (eftersom släktens kor dött i någon sjukdom på savannen) tillsammans med sin farmor som behöver en ögonoperation. Där möter han en vit engelsk kvinna, som letar efter information om författaren Evelyn Waughs resor i Guyana, vilket lett henne till Chofys släkt. De blir kära i varandra. Den andra historien är den om Chofys släkt, farmoderns förflutna, om hur hennes far, en vit man, kom till deras trakter och bestämde sig för att stanna, gifte sig med två systrar. Den handlar om deras barn, en incesthistoria, om prästen som kommer till savannerna för att missionera, och hur allt urartar. Man förflyttas tillbaka i tiden och in i en miljö som är helt annorlunda från vår, och där deras kultur också börjar krocka med den urbana, engelska miljön som påtvingas dem.

Det finns många trådar i den här berättelsen. På ett plan saknar jag en slags drivkraft, jag hängde inte riktigt med på det ”livsviktiga” i hur narrativet framställdes, föranledning till den historiska berättelsen och dess betydelse för ”nuets” berättelse. Det haltade litegrann där för mig. Ändå har jag haft stor behållning av allt det jag fått till mig, alla berättleser i berättelsen, alla myter och sagor, och framför allt hela miljön och kulturen. Självklart finns här också en kritik mot kolonialismen och dess framfart, samtidigt är den inte drivkraften, utan följer med av bara farten? Kanske hade det varit starkare om det fått vara en del av gnistan, och inte så lågmält som det är nu? Kanske beror det på att det är så många tyngdpunkter, att man inte vet vilken som är viktigast, och därför på något sätt missar emfasen, missar den starka känslan? Lite av väldigt mycket, och trots att det är starkt, så blir min känsla splittrad.

En sak jag fastnade för, var dels symboliken i buktalaren, som återkommer ett par gånger. Främst i betydelsen någon som kan härma ett djur så att han lockar fram den och kan jaga den, men också som litterär idé. Det kommer fram mer kring det i slutet, där möjligen buktalarens identitet och koppling till släktens berättelse blir mer tydlig. Möjligen, skriver jag, eftersom jag inte är helt säker på att jag tolkat rätt? Hade som sagt gärna sett mer av den berättaren, själva buktalaren, hans historia.

En annan sak var indianernas sed att säga det den som frågar vill höra, hellre än att säga sanningen. Det gör den som frågar glad, och lugn, får man förmoda? Men besvärligt sen, när det visar sig inte vara sanning? Mycket intressant beteende!

En tredje sak är förstås alla myter som svar på frågor som naturen ställer oss inför. Varför har vi en måne, tex? Att jaguaren är solens representant på jorden. Myten om vattenanden som skapade först en vit, sedan en svart, sedan en mellanbrun kvinna till solen, men det var först den mellanbruna som inte smälte i vatten. För att förklara hur deras hudfärg är den bästa? Jag känner igen det elementet från folksagorna från Burkina Faso, att man byggt upp en historia kring ett naturfenomen för att förklara det, och kanske också för att minnas det och den betydelse det kan ha för att kunna navigera i livet. En annan sak jag associerade till Burkina Faso var idén om buktalaren, fast det i den bok jag läste därifrån (Outlaw av Stephen Davies) handlade om en kameleont, en förklädnadernas mästare. Melville har förresten en bok som heter The Shape Shifter också. Så något lockar uppenbarligen i den bilden.

Jag blev också nyfiken på Melvilles andra böcker, och beställde ”Eating air”. Jag har ju egentligen bestämt mig för att inte köpa nya böcker i år, men… Det blev för svårt, för tråkigt, för plågsamt. Nu har jag ingen aning om när jag kommer ta mig för att läsa Eating air, men… Det känns gott att äga den.

Titel: The ventriloquist’s tale
Författare: Pauline Melville
Förlag: Bloomsbury
Utgivningsår: 1998
Format: Häftad

Köp boken på din lokala bokhandel, tex på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>

Eller hitta den på Bokbörsen >>

Eller på Bokus >>

Eller låna på ett bibliotek>>

Andra bokbloggar om  The ventriloquist’s tale >>

The painted bird av Jerzy Kosinski

Publicerad den av mina

LÄS EJ DENNA BOK. Så. Nu har jag varnat er. Och om ni på något sätt är kräsmagade så läs inte heller min recension, för den går inte att skriva utan att nämna de onämnbara händelser som är vardagsmat (bokstavligen) i denna bok. Så läs inte om du på något sätt är känslig för våld, utsatthet, sexuella övergrepp osv.

Jag har haft svårt att samla mina ord för att beskriva det jag känner då jag läser den här boken. Kanske kan jag dela upp det i två saker: dels äckel för det spår i boken som endast består i att radda upp de äckligaste, hemskaste, mest mardrömslika misshandelsscenarion, tortyr, våldtäkter och sjuka sätt att behandla andra människor på som det överhuvudtaget går att komma på, i en och samma berättelse och händande med en och samma person – ett barn dessutom. Det andra spåret är en slags coming of age som inkluderar livsfilosofiska problem som hur man ska förhålla sig till saker och ting i den här världen för att inte gå under (med grafiska exempel, och misslyckandes i alla) och kontentan är väl i princip att ingenting funkar – varken att vända sig till Gud eller att bestämma sig för att följa den Onde, eller kommunismen, fast det senare väl – om jag ska hålla mig inom vad boken faktiskt kommer fram till – kanske ändå är den rätta vägen att gå? Fast han blir ju inte upptagen där heller, skulle inte bli, med tanke på hans bourgouisa förflutna. Nåväl. Det är de två spåren, och sedan undgår det ju ingen att detta utspelar sig under andra världskriget och (återigen grymt grafiskt) gestaltar hur judar och zigenare (”mörka”) behandlas av ALLA (utan undantag är alla obarmhärtiga, även när de tar in honom i sitt hem) mitt under det pågående världskriget. Betydelsen av det tycks vara att oavsettt om du befinner dig på den polska landsbygden eller blir tagen av tyskarna, kommer du att ha ett helvete och förmodligen förintas? Pest eller kolera? Jag vet inte. Jag vet bara att det är MISÄR.

Jag tänker på Pojken som kallades Det, jag tänker på Marquis de Sade, jag tänker på American Psycho, Äldreomsorgen i Övre Kågedalen, the Consumer. It’s all in there. Och så lite våldtäkt som krigsmetod on top of it, lite tidelag, lite incest, lite nästan drunkna i avföring, lite bli misshandlad efter att du nästan fryser ihjäl och sedan tvingad ned i en vak och lämnad för att dö – ni vet, lite vanligt allmänt beteende som sker överallt lite till mans? ELLER? Jösses. Jag tänker också på Lazarillo de Tormes och andra sådana ”livsberättelser” som var en slags genre back in the day. Men här alltså då dragit till sin spets in absurdum.

Jag TROR det finns en poäng här, men den är så gömd i allt äckel att jag inte riktigt vet vad den egentligen är.

Bilden av den målade fågeln är dock en intressant metafor, och det finns ett par sådana intressanta bilder som fastnar. Metaforen med fågeln handlar om en man som fångar fåglar som sitt levebröd, och är olyckligt förälskad i byns ”sköka” (som hon är för att hon blev våldtagen av byns karlar när hon var ung, btw) – alltså vill ni ens att jag ska fortsätta? Det här är bara EN LITEN GREJ i den här boken. Jag kommer att ha mardrömmar bra länge nu. I alla fall. Han är olycklig och för att lätta lite på trycket så torterar han fåglar genom att måla dem i fantasifulla färger och sedan släppa ut dem, för att se dem hackas ihjäl av sina egna eftersom de inte känner igen deras fjäderdräkt. Ludmila, skökan, dödas för övrigt av byns kvinnor medelst en mycket oupprepbar metod involverande en flaska med kodynga.

Okej. Så kommer vi till att den här boken är en ”klassiker”. Och till att den först, åtminstone ett tag, lanserades som Kosinskis egna livsberättelse. Det finns en hel debatt kring det, och kring det faktum att den tydligen innehåller flertalet välkända (i Polen) berättelser, alltså rena plagiat. Det är intressant. Och att folk tycker att det är en fantastisk bok som man måste läsa osv. Jag vet inte. Räcker det inte med att veta att de här sakerna händer, separata och inte alla på en gång, överallt i världen ändå? Do we really need to pile it on? Men kanske måste man det. Eller så är det idioter som går igång på alla våldtäktsscener i den, because: they exist. Både scenerna och de idioterna, eller hur?

Jag har inga svar på en sådan debatt. Jag är lite arg för att jag läst boken, samtidigt lite nöjd att jag nu vet hur hemsk den är (hade inte den blekaste innan, vad det var jag gav mig in på, nämligen). Men det finns ingen anledning att någon annan ska behöva utsätta sig för det.

Finns det gränser för vad man kan/bör skriva om i litterär form. I’m gonna rest my wage on ”maybe”.

Hursomhelst så tänker jag inte länka till några sätt för er att införskaffa denna bok, det får ni göra på egen risk.

Har läst den både som en del av #unreadbookshelf och #1001booksyoumustreadbeforeyoudie

Titel: The painted bird (Den målade fågeln på svenska)
Författare: Jerzy Kosinski
Originalspråk: Engelska
Utgivningsår: 1965
Format läst: Ljudbok/ebok på engelska

Mina läsprojekt

Publicerad den av mina

Mer eller mindre tydliga läsintentioner, som alla får varsin kategori på bloggen så man kan följa utvecklingen av dem. Sorterar upp detta tydligt årsskiftet 19/20, så inlägg skrivna före det kommer förmodligen inte med, men jag ser de flesta av dem som projekt som inte bara löper för 2020, utan på längre sikt. Varje projekt/tagg har också ett eget inlägg med en uppdaterad lista av vad jag avverkat, dessa startar januari 2020 eftersom det känns för meckigt att försöka gå igenom gamla inlägg. Dessutom skriver jag kanske inte reflektioner på alla böcker.
I övrigt försöker jag ge böckerna relevanta etiketter för de ämnen de handlar om, de länder författarna kommer ifrån och författarnas namn etc.

NO BUY-utmaningen och Olästhyllan
Under 2020 har jag planerat att inte köpa en enda ny bok. Jag äger redan sjukt mycket olästa böcker, och det finns ju bibliotek etc, men det kommer ändå att bli en svår utmaning eftersom jag har ett extremt ha-begär när det gäller böcker och gärna hänger med i aktuell utgivning osv.
Jag har dock formulerat en liten klausul för second hand-böcker, där vinsten går till välgörenhet (Röda korset, Myrornas) och det lilla projekt jag har att unna mig en bok från källaren varje gång jag besöker Bokcafé Pilgatan (det är också en form av välgörenhet, eller ett stödjande av en mycket fin verksamhet och kan också sägas vara ett litet moment 22-projekt eftersom jag dessutom är delägare i Bokcafé Pilgatans ekonomiska förening, but there you go) och från Mingus (systerantikvariatet) because because. Men utöver det ska jag inte köpa nåt, pinky promise!
Det sagt tar jag gärna emot donationer av böcker, så mycket ni vet det, och blir glad för alla böcker jag får. Dessutom kan jag stilla en del av mina ha-begär genom att köpa in böcker till Holas bibliotek och mina kurser. Men ändå!
Kategorier: Olästhyllan (för alla böcker jag läser ur min redan gedigna TBR-bokhylla), och Källarböcker (om jag skriver inlägg om böcker jag köpt därifrån)

Reading the classics: 1001 books you must read before you die (all editions)
Följer framförallt goodreads-listan som fyller på (men inte tar bort) från alla utgivningar av boken 1001 books you must read before you die. Vill så mycket här, läsa antikens klassiker, läsa moderna klassiker, läsa icke-västerländska klassiker, men tänker att det mesta ändå kan samlas in under detta projekt, och det som inte gör det faller kanske in i mina andra läsprojekt istället.
Just nu sugen på att läsa de grekiska dramerna (som inte ens är med i 1001 books eftersom den fokuserar på romaner), Den gudomliga komedien och Decamerone, samt att jag håller på med Prousts På spaning efter den tid som flytt, så vi får väl se hur det går med det under året och framöver.
Kategori: Reading the classics

Lars Widding: i kronologisk ordning
Eftersom Lars var min farfars bror vill jag gärna läsa hela hans utgivning. Ett sätt att angripa det är kronologiskt, att följa hans författarskap och hur det växte fram. Vissa titlar jag har redan läst, så vi får se om jag läser igen eller hoppar över dem.
Kategori: Widdings fotspår

Kartan: att läsa världen
Jag vill bredda min läsning och inte fastna i västerländsk kanon. Därför försöker jag pricka in så många länder som möjligt, och får samtidigt en översikt på vad som eventuellt är överrepresenterat och underrepresenterat.
Kategori: Kartan

Nyutgivet på svenska
Vill förstås följa med i utgivningen under året (och det blir nog ett par år tillbaka också, som får räknas in, en femårsgräns kanske?). Både svenska på originalspråk och översatt till svenska.
Kategori: Nyutgivet svenska

Nyutgivet på engelska
Alltså inte bara engelskspråkig, utan också litteratur översatt till engelska. Senaste fem åren.
Kategori: Nyutgivet engelska

Livsberättelser: Memoarer och biografier
Eftersom jag undervisar i biografiskt berättande vill jag alltid hålla mig ajour och dessutom läsa klassikerna inom memoarer och biografier (främst självbiografier).
Kategori: Livsberättelser

Poetik: Om skrivande
Jag läser också en uppsjö metodböcker om skrivande, eller poetiker där författare skriver om skrivande.
Kategori: poetik

Poesi
Vill läsa så mycket poesi som jag mäktar med.
Kategori: Poesi

Sci-fi/speculative/dystopi
Läser gärna sci-fi och spekulativ litteratur, både nyutgivet och klassikerna på området, särskilt intresserad av feministisk sci-fi och dystopier.
Kategori: Sci-fi/spekulativ/dystopi

Postmodern twist: experimentell litteratur
Också något jag vurmar för och därför får det också en egen kategori/tagg.
Kategori: Postmodern twist

Skrivet av kvinnor
Det ger sig själv uppenbarligen, i min läsning, att jag läser mer kvinnor än män, men jag lyfter gärna fram det så att det blir tydligt också.
Kategori: Skrivet av kvinnor

Svårläst
Inlägg där jag läser och kommenterar kring böcker som jag finner särskilt svåra att läsa och behöver läsa högt, i portioner. Just nu läser jag ”Om mörker” av Josefine Klougart
Kategori: Svårläst

Jag har också en kategori för böcker jag fått som recensionsexemplar och härmed skriver om, en för grafiska romaner, en kategori för när jag skriver om skrivande och en övergripande kategori för skönlitteratur.

Kommer kanske på fler taggar, etiketter och kategorier såsmåningom, och måste städa upp bland gamla inlägg för att det ska få sin fulla funktion med just taggarna, men huvudlinjerna finns åtminstone representerade här.

Minoritetsorkestern av Chigozie Obioma

Publicerad den av mina

Minoritetsorkestern är storslagen modern kärlekshistoria, med till viss del Romeo &Julia-tematik, utifrån en nutida nigeriansk kontext. Berättelsen utspelar sig i ett samtida Nigeria, och skildrar Chinonsos och Ndalis kärlekshistoria, och hur allting går snett på grund av de skillnader de båda innehar i det sociala skiktet. Chinonso är en fattig hönsfarmare, nedbruten efter sin fars bortgång och vilse i livet. Han har växt upp utan en mor, och hans syster och han kommer inte överens.

Han möter Ndali i en utsatt situation, och hjälper henne, och ingen av dem kan glömma den andre. När de möts igen inleder de en relation, men Chinonso inser snart sitt underläge, Ndali kommer från en välbärgad familj vars föräldrar och bror har starka åsikter om vem hon är tillsammans med, och hur hon ska leva sitt liv. Ndali är inte fördomsfull, hon älskar Chinonso, och är beredd att offra sin samhällsställning för att leva med sin kärlek. Men Chinonso kan inte riktigt finna sig tillrätta med situationen, han önskar kunna ge Ndali mer, hon förtjänar mer än det han kan ge såsom han är nu. Detta leder honom till att försöka förändra sin situation, vilket sätter igång en rasslande kedja av obehagliga händelser som totalt förändrar hans liv, på ett sätt han knappast hade kunnat förutse.

Jag vill inte avslöja mer än så, men kan utlova att boken omfamnar en mångfald teman och tar en med på en spännande resa. Det som är speciellt med denna berättelse, är att den är baserad på Igbo-mytologi, och berättad ur perspektivetav Chinonsos skyddsande. Ramberättelsen är att denna skyddsande avger Chinonsos berättelse som ett vittnesmål för att tala för sin värds fördel i en slags rättegång, vi förstår att Chinonso har utfört något form av brott som han nu ställs till svars för inför gudarnas domstol. Vad han gjort och varför, är den gåta som driver berättelsen framåt, och bit för bit lägger vi pusslet, tills vi kommer fram till bokens slut och förstår hela sammanhanget. Ett spännande grepp!

Bokens titel kommer ifrån vad Chinonsos far kallade hönornas gråt, det ljud de åstadkom då någon i flocken blev tagna av höken eller råkade illa ut.

> (öppnas i en ny flik)” rel=”noreferrer noopener” href=”https://libris.kb.se/bib/22551076″ target=”_blank”>Låna på biblioteket >>
> (öppnas i en ny flik)”>Köp på > (öppnas i en ny flik)”>Bokus >>> (öppnas i en ny flik)”>
Publicerat i Kartan, RomanerMärkt Lämna en kommentar på Minoritetsorkestern av Chigozie Obioma

Den vita boken av Han Kang

Publicerad den av mina

Detta skrev jag då jag precis avslutat läsningen av boken, med min tunna blyertspenna på ett den sista vita sidan:

I mångt och mycket handlar denna bok om sorgen över en förlorad storasyster, en som inte fick leva, men vars existens påverkar jaget genom hela hennes barndom och lever kvar i henne. Genom det vita sträcker hon ut en hand för att försona sig med, gestalta den förlorade systern. Det är också en lovsång till det vita och en bok full av hopp som aktiveras av det vita i en slags meditation.

Funderar också på den inte uttalade diskursen om ”vithet” kontra annorlundaskap som finns med under ytan. Subtilt, men närvarande, genom att jaget skriver utifrån att befinna sig i en europeisk, ”vit” stad. Att också reclaima, återta det vita i någon mån? Det vita är inte bara den diskursen.

Det finns ett vemod, en melankoli i de vita betraktelserna, som tar avstamp i jagets minnen, som en loggbok över minnen som gestaltas genom saker och känslor som är vita. Poetisk prosa, prosalyrik, med ett berättande drag. Drar mig för att använda ordet ”vackert språk” eftersom det känns uttjatat, men det finns en skönhet i enkelheten, stillheten. Många metaforer från havet, från fiskar,  som tex ”Längre ut breder de lugna strömmarna ut sig som oändliga fiskfjäll.” eller ”De tusentals stjärnor som var som saltkorn och vars ljus hade strålat ned i hennes ögon om nätterna (…)”

Det finns ett stråk av kyla, av snö och is. Mina understrykningar är många, och jag antecknade under hela läsningen, en svag blyerts genom hela boken där jag talar med eller svarar texten, ställer frågor till min läsning. På något sätt inbjuder formen mig som läsare, och jag relaterar till egna tankar, minnen.

Genom boken även en serie bilder, som tycks mig gestalta eller frammana en performance i relation till det boken behandlar. En kvinna med olika föremål, textilier, salt, snö. Jag finner ingen förklaring till bilderna, och undrar varifrån de kommer. Om de är skapade av författaren, om de är skapade av jaget, om de är skapade av någon annan utifrån texterna. De tycks mig tagna från ett sammanhang, en händelse, dokumenterande snarare än enskilda konstverk, vilket kanske dess relativa grumlighet i trycket tyder på. Jag föreställer mig, eller önskar kanske, att om de varit enskilda konstverk, en del av verket som är boken, så hade de fått ett bättre tryck, så att jag hade kunnat ta dem till mig på ett annat sätt. Nu försvinner de lite, och det tycker jag är synd, åtminstone i min läsning så skummar jag dem, snarare än läser dem såsom jag läser texten.

Textens olika delar – Jag, Hon och Allt vitt, det sker en rörelse här. I andra delen får ”hon” röst, jag föreställer mig att jaget skriver fram den döda systern, skildrar ur hennes perspektiv. Den sista delen på något sätt svarande mot den rörelsen, och ett slags avsked. Som en memoria, och ett avslut för jaget, att lägga den döda systern till vila.

Men ja, en vacker melankolisk bok med många formuleringar och bilder som kommer att leva kvar i mig.

”Om man kunde kondensera tystnaden och koncentrera den till ett så litet och fast föremål som möjligt, tänkte hon, skulle den nog kännas så här.”

Och så bara något om den vackra bindningen: grov textil yta som målats med ett tunt vitt lager ovanpå. Luktade förskräckligt när den kom, men nu har den luftat av sig och är enbart vacker.

Han Kang
Den vita boken
Översättning: Anders Karlsson och Okkyoung Park
Förlag: Natur & Kultur >>

Du kan hitta boken på Bokus >> eller Adlibris >>

anteckningar och understrykningar

Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha

Publicerad den av mina

Don Quijote är en av världens största klassiker, tittar man på listor över klassiker genom tiderna ”The greatest books”, ”100 greatest novels of all time” osv, så hittar du alltid Don Quijote bland de översta. Även om du inte läst boken, så har du förmodligen hört talas om Don Quijote, riddaren av den sorgliga skepnaden, som slåss med väderkvarnar. Karaktären har blivit en metafor och en institution, mer eller mindre, en figur i vårt språk som de flesta är medvetna om.

Men vad handlar Don Quijote om? Den handlar om en man som förläser sig på riddarromaner, så till den grad att han börjar tro på dem, och bestämmer sig för att återinföra det vandrande riddarskapet genom att själv ge sig ut på vägarna. Han tar sig namnet Don Quijote av La Mancha, och rekryterar en bonde i byn, Sancho Panza, som sin väpnare. Honom lockar han med löfte om stora vinningar, bland annat att han allra minst ska få en ö att regera över som han själv behagar, vilket är brukligt i de böcker han läst. Eftersom vandrande riddare alltid har en dam som de är olyckligt förälskade i, tar han minnet av en kvinna från grannbyn som han en gång varit lite förtjust i men som han aldrig talat med, till föremål för sin dyrkan, och döper om henne till Dulcinea av El Toboso. Sin stackars magra hästkrake ger han det mer romantiska namnet Rosinante, och så ger de sig iväg. I sin galenskap förvandlar Don Quijote allt han är med om till stora riddaräventyr. Det är ju bara det att de bara sker i hans eget huvud…

Och visst är det de lustiga äventyren som Don Quijote är med om, som utgör den största delen av boken, men kanske inte dess största behållning, åtminstone inte ur ett litterärt perspektiv. Det jag alltjämt fascineras av genom läsningen, är leken med berättarformen, dess metaperspektiv.  Don Quijote är en av de allra första metaromanerna, en genre som annars mest förknippas med postmodernism.  Hela förordet är en lek och en drift med tidens populära litteratur, och författaren vänder upp och ned på premissen om vem det är som berättar Don Quijotes äventyr. Redan i kapitel 8 får vi veta att ”Tyvärr lämnar författaren sin historia mitt i striden, med ursäkten att han inte funnit något mera skrivet om Don Quijotes bravader…” för att i nästa kapitel redogöra för hur han finner dem på en marknad, nedskrivna av en viss Sidi Hamid Ben Engeli, arabisk krönikör. Resterande berättelse är alltså översättningen av denne författares  redogörelse för äventyren, med vissa kommentarer på översättningen. Det rör sig om en trefyra metaplan redan i början av berättelsen, med andra ord, även om man som läsare förstås glömmer av detta och mest hänger sig åt det som sker vår sorgliga riddare.

I den andra boken, får vi ytterligare lager av meta, när dels (i verkligheten) en annan författare faktiskt gett ut den andra delen av Don Quijotes äventyr innan Cervantes hann ge ut sin. Detta tar han med i sin bok, och kommenterar och driver med denna olicensierade utgåva av Don Quijote. Förutom det, är Don Quijote själv medveten om den första bokens existens och spridning, vilket alltså finns med i narrativet, och också gör att de han möter på sin andra (egentligen tredje, men jag ska inte röra till det för mycket för er – eller gjorde jag just det – är detta ett metaperspektiv? ja) utfärd också är medvetna om Don Quijotes galenskap och försätter honom i nya äventyr i vetskap om detta. Allt detta, helt förutan att det ju handlar om en man som förläst sig på romaner så till den grad att han tror att de är verkliga. Pust! Ni förstår vilken labyrint det är att hålla reda på berättarplanen i denna historia!

Boken köper ni på

En isbjörns memoarer av Yoko Tawada

Publicerad den av mina

Med ett alldeles eget universa, där djur kan tala och skriva och i viss mån vara en del av det mänskliga sociala livet, får vi ta del av tre isbjörnars levnadshistoria. Den första som talar i boken är mormodern, en sovjetisk cirkusbjörn som blir känd just för att hon skriver sin självbiografi, men får problem i hemlandet och emigrerar till Berlin. Dottern Tosca är en ”berömd ballerina”, vars berättelse vi främst tar del av genom hennes skötare Barbara (vars levnadshistoria vi också får på kuppen). Tosca är baserad på en verklig isbjörn som avvisade sin son – i boken för att kunna skriva sina memoarer till slut, och draget till sin spets alltså representerandes en intressant bild av kvinnor som väljer eget arbete framför att uppfostra sina barn. Sådana intressanta paralleller går att dra här och där i boken, jag får hela tiden en känsla av att det finns fler lager än det som jag läser vid första anblick. Sonen, är den söte lille Knut från Berlin Zoo, som i sin tur och alltså i verkligheten också, blev känd över hela världen för att de lyckades ta hand om honom utan moderns hjälp. Detta kände jag inte till i min läsning, men det kan nog göra lite till eller från om jag vet om att det är baserat på en verklig isbjörn eller inte.

Under läsningen prövar jag hela tiden tanken att isbjörnarna är en metafor för en människa i exil, men det intressanta är att bilden ändå förs så långt och utförligt att det verkligen också är en isbjörns berättelse. Mellanpartiet där Barbara för ordet och också berättar sin historia, mer än isbjörnen Toscas, föreföll mig tråkigare, det blev långtradigt då så stor del handlade om vilka konster de skulle lära isbjörnarna på cirkusen, men den delen delger också omvärldshistoria, hur villkoren såg ut i Berlin under kalla kriget, något som Tawada tog upp på Littfest-föreläsningen, att det fascinerade henne och att hon ville skildra det perspektivet.

Tawada leker också med skrivandets och läsandets möjligheter, när hon låter något den första isbjörnen läser om en annans upplevelse av exil i Kanada, bli hennes egen historia.. Vips har hon en dotter och ett barnbarn, som är de som boken fortsättningsvis handlar om. Detta hade jag velat fråga henne om, då det inte togs upp under samtalet med Yukiko Duke, men jag uppfattade hennes skrivsätt sådant att hon prövar sig fram, leker sig fram. Och sådana metalekar tycker jag om, när författaren inte håller sig till vad som är verkligt möjligt, utan använder skrivandets oändliga möjligheter.

Intressant var också att hon egentligen oftast skriver berättelser på tyska, medan hon skriver mer poetiskt på japanska. Men denna bok skrev hon på japanska, och översatte sedan själv till tyskan. Det hade varit intressant att se hur en direktöversättning från japanskan skulle se ut, eller kanske snarare att faktiskt kunna läsa den japanska orginalboken. Något säger mig att språket skulle vara annorlunda, och alltså även berättelsen. Men nu har hon ju tagit kommando själv, över hur berättelsen ska tolkas till tyska, så vi får väl nöja oss med det.

> (öppnas i en ny flik)”>Ta del av föreläsningen från Littfest här >>

En isbjörns memoarer är utgivet av förlaget Tranan, som har bistått mig med ett recensionsexemplar. Köp boken på deras sida här >> eller på Bokus >> och Adlibris >>

Vi har förstås tagit in exemplar till Bokcafé Pilgatan också, så köp gärna där!

Våldets vändkrets av Nathacha Appanah

Publicerad den av mina

I Våldets vändkrets möter vi först en barnlös sjuksköterska, som i minnesbilder berättar om hur hon kom till ön Mayotte, det 101:a arrondissementet i Frankrike, utanför Afrikas sydöstra kust i ögruppen Komorerna. Längtan efter ett barn och det faktum att hon inget får, sliter sönder det förhållande hon lever i. När hon så en dag får ett flyktingbarn överräckt i sina händer, för att dess unga moder är rädd för hans ena gröna öga, kan hon inte stå emot frestelsen och tar pojken till sig som sin egen. Men för Moïse, barnet, skaver något när han växer upp, han hamnar mittemellan världar. Ett förflutet som illegal flykting från de närliggande öarna, det gröna ögat som ses som en demonisk symbol, hans ensamstående vita moder. När mamman plötsligt dör ger han sig iväg till slumområdena på Mayotte, som kallas för Gaza, och därifrån går allting bara ännu mera utför. Tidigt får vi veta att Moïse begått ett mord, och i resten av berättelsen nystas det fram varför och hur. En gruvlig, obehaglig och sorglig berättelse om följderna av världens ojämlikhet.

Skrivtekniskt får vi följa berättelsen om Moïse och Mayotte i flera olika jagperspektiv. Mammans, Moïses eget, en biståndsarbetares, polisens, gängledaren Bruce. Jag upplever att de växlande perspektiven ger ett vidgad bild, olika synvinklar belyser olika delar av både Moïses berättelse och om samhället Mayotte, den märkliga situationen att vara fransk mark, men naturligtvis ändå inte. Men det är en utmaning att skriva i flera jag-perspektiv också, att ge röst åt olika karaktärer i jagform, och det är något man kan fundera över då man läser.

Ett intressant element är att vi också får följa mammans och Bruces perspektiv efter deras död. De vet om att de är döda, de följer Moïse som de är sammanlänkade med, de talar till honom även om han inte hör, och tycks kunna se varandra utan att kommunicera med varandra. Ett berättargrepp som införde en form av övernaturlighet i texten, men som jag upplevde ändå inte gjorde den mindre realistisk.


Köp den på Bokcafé Pilgatan (support your local bookstore!) eller om du måste, via Bokus >> eller Adlibris >>

Så här munter blir man lär man läser? =)