Jag är Istanbul av Malin Isaksson
Långsamt. Allting i den här boken går långsamt. Vi följer Malins vardag i Istanbul, som är vardag men också är allting annorlunda, för att de är där, i Istanbul, och för att Malins pappa gått bort, hennes mamma är dålig. Hon måste hitta sig själv på nytt i och på grund av den skiftning som sker, som både flytten och döden innebär. Långsamt skriver hon fram sina dagar, undersöker sina egna reaktioner, upplevelser och minnen. En parallell med barndomsminnen kopplade till fadern skymtar här och var. Det ”farliga” med att bo i en stad som Istanbul ifråga om våld och säkerhet, instabilitet, reflekteras och skrivs fram, utifrån vad Malin är med om.
Bitvis stör jag mig på det vita privilegiet som texten och erfarenheten har sin grund i, i relation till de som har Istanbul som hemstad. Att det kan kännas förmätet att claima staden som sin, utifrån den priviligerade situation som hon upplever den från. Samtidigt tror jag att jag förstår hennes upplevelse. Jag tänker bara att det är en personlig, fiktiv upplevelse av samhörighet. De råa sidorna av Istanbul kanske hon inte skulle claima som en del av sin egen kropp?
När jag läser minns jag lite av en weekendresa över nyår, då jag var i Istanbul. Jag har alltid längtat tillbaka, så jag förstår tjusningen. Jag var där för kort tid, men liksom hon under en stor del av texten, vintertid, inte riktigt vanlig turistsäsong, vilket jag tror ändå präglade min egen upplevelse. Jag minns fiskarbåtarna nere vid hamnen, där man kunde köpa grillad strömmning direkt från båten, och muggar med inlagda grönsaker i en starkt rosa ättikslag, som man tydligen drack till. Det var annorlunda och gott. Jag minns de söta téerna som serverades överallt. Jag minns böneutropen. Jag minns bazaren, alla kryddor och dofter. Blå moskén, hur det kändes att täcka mitt hår för att visa respekt. Topkapi-palatset med sina mosaiker. Hur obekväm jag kände mig när jag såg de beväpnade vakterna utanför några av de mer kända platserna vi besökte. Jag minns mycket, men jag skulle gärna resa dit igen, göra som Malin, bo där på riktigt. Men det finns den där problematiken med att ”bo där på riktigt”. Vi kommer alltid att vara utanför, som vita kvinnor kan vi inte integreras i det ”riktiga”. Det må kännas trist och kanske nesligt, men det är inte vår rätt, det går inte.
Metaperspektiv, autofiktion. Hon skriver om att skriva och sin skrivprocess. Hon är där för att skriva något annat, men den berättelsen går inte att skriva. Som att allting förändrades, hon förändrades, när de kommer dit. Det tar tid att hitta hur hon ska navigera i det, vad det är hon egentligen ska skriva, måste skriva. Och får hon skriva? Får hon skriva autofiktion, skriva om sin familj, ta med dem? Hon brottas med de tankarna, behöver sin mans godkännande, tillåtelse. Bli bekräftad att det är legitimt att skriva om. Det känner jag också igen, kan sälla in mig i ledet bland de som undrar och behöver. Men hon landar i det, att hon måste skriva om sin upplevelse av staden, av att vara Istanbul, vad det innebär. Det är en lågmäld berättelse. Vilket ibland gör den tråkig, särskilt i början då jag inte riktigt greppat vad boken vill berätta. Men jag har ändå tyckt om att få kliva in i Malins upplevelse, följa den så nära. Den vecklar ut sig baklänges, berättelsen, det var också snyggt.
Recensionsexemplar från Ordfront, tack för boken!
Titel: Jag är Istanbul
Författare: Malin Isaksson
Förlag: Ordfront förlag
Utgivningsår: 2020
Köp boken på din lokala bokhandel, tex på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>
Du kanske också gillar
Dina händer var fulla av liv, av Suad Ali
Mammajournalerna av Helene Rådberg
