Trapeze av Anaïs Nin

Läst 5 maj 2018

Alltid denna vänskap på papperet. Hennes dagbok, en vän. Att komma rakt in i någons tankar, någons försök att hantera relationer, förstå sig själv, förstå de hon älskar. Jag  undrar hur mycket av mitt eget dagboksskrivande är färgat av hennes sätt att skriva, men jag tror att jag redan kommit fram till att ärlighet var en första regel och att känslor & tankar var mitt ämne i dagboken, snarare än vardagligheter, redan innan jag först hittade Anaïs Nins dagböcker. Vi liknar inte varandra, eller så gör vi det, på vissa plan. Anaïs har på många sätt räddat mig. Att hitta hennes ”Journal of a wife” när  jag började bryta upp från relationen till J i New York, var en livlina. Att läsa hennes dagbok har varit som en livsinjektion, och någonting som håller mig kvar i världen, från att bli uppslukad av vardaglighet. Hon skriver om relationer, om erfarenheter, om skapande, mycket om skapande.

Denna tredje volym av den ocensurerade utgåvan behandlar hennes dubbelliv, där hon pendlar mellan älskaren Rupert Pole i Sierra Madre  och maken Hugo Guiler i New York. I de först utgvina dagböckerna finns ingenting av detta med, och nu minns jag knappt denna senare delen av den (det är på något sätt främst den första delen, i Paris, som har satt sina spår i mig) men den utesluter Hugo genom hela serien, och Rupert skriver hon inte om heller, så det är som att stommen inte finns med i de dagböckerna. Kanske är det därför jag inte fastnat för dem, de saknar så viktiga grundstenar, konflikten i detta, detta dubbelliv och pendlandet mellan. Bitvis blir jag less på hennes velande mellan männen, att hon inte kan lämna Hugo som hon inte längre älskar och vill vara självständig från, eller avslutar historien med Rupert, som inte heller tillfredsställer alla delar av henne. Men jag antar att hon ändå ville ha någon slags trygghet, något varaktigt, att flyktigheten i de många mindre djupa relationer och möten som hon beskriver i volymen innan denna, Mirages, har tappat sin smak. Ändå förvånar valet av Rupert mig. Han är inte en skapande person, på det plan som man på något sätt förväntar sig (och hon själv också, stundtals) att Anaïs  ska vilja ha. Snygg, visserligen, men en skogsvaktare? Oh, jösses. Glömde hennes fascination över DH Lawrence och Lady Chatterlys älskare. Kan det vara så enkelt…? Freudiansk önskning, för det handlar ju också om passion med honom… Nå ja. Det främsta ämnet i dagboken är dubbellivet, och slitningarna i känslorna för de två männen, de två liven. Intressant nog väljer hon inte heller, i slutändan, utan gifter sig med Rupert fast hon fortfarande är gift med Hugo, blir således bigamist. Det är ju också en lösning. To hell with the laws!

Personligen känner jag en slags likhet med dubbellivet, även om det inte handlar om två kärlekar för min del. Men jag har mitt pendlande mellan världar, mellan Mariehem och Ersboda, mellan skapande och jobbande, mellan familj och ensamhet. Att få ihop dem, är mitt största problem, och kanske har läsandet av boken ändå hjälpt mig en aning på vägen…

Jag uppdaterar Widdings bibliotek med äldre recensioner som tidigare bara publicerats på Goodreads eller instagram, för att kunna samla dem och göra dem sökbara. Nu taggas alla inlägg med författarens namn.

Under a glass bell av Anaïs Nin

Anaïs. Jag har älskat henne sen jag först började läsa dagböckerna då jag var tonåring. Dagböckerna visade mig både ett sätt att kommunicera med mig själv, att sätta ord på känslor, möten, livet, och visade mig att man kan vara kvinna och konstnär, kvinna och författare, och vad det innebär. I dagböckerna finns hennes glöd och hennes tvivel kring sitt eget skrivande, och det var förbannat viktigt för mig att få ta del av det. Jag inser också att det tidigt satte spår också i mitt eget skrivande och varande, upptäckten av hennes dagböcker var både ett aha! någon känner som jag, och ett aha! så kan man också göra/vara/tänka/känna som formade mig. Det lite märkliga är att jag knappt läst något annat hon skrivit. Erotikan finns lätt att få tag i (no surprise there), men hennes skönlitterära böcker har inte varit lika lättillgängliga, och skriven för så pass länge sen, med lika gamla översättningar, blev jag inte alls tagen av de få litterära möten jag ändå hade. Jag minns en sextiotalspocket med sprättade sidor av Hjärtat har fyra kammare, vars prosa på översatt svenska var alldeles för sentimental och abstrakt för att jag skulle skapa någon verklig länk till den.
Fast, så märkligt är det inte heller, eftersom det är dagböckerna hon är mest känd för. Olyckligtvis hamnade hon på något vis utanför sin tid med sina skönlitterära verk, de fick aldrig det genombrott de förtjänade.

Men nu, nu börjar jag ta mig an hennes böcker på deras orginalspråk, och om det är jag som mognat eller just det faktum att jag läser dem på engelska, må vara osagt (kanske lite båda, förmodligen lite båda) och jag kan nu äntligen ta till mig dem med öppna armar.

Under a glass bell är en novellsamling, och med dagböckerna som grundkunskap i Anaïska, ser jag också var hennes egna erfarenheter agerat blueprint för de berättelser hon här skrivit fram. Husbåten, karaktärerna, labyrinten (den egna dagboken), Marocco. Jag känner dem genom hur hon skrev om dem i dagböckerna, men här har de formen av surrealistiska, symboliska och poetiska draman. Hon går i prosan över gränserna till det overkliga, struntar i det som är verkligt  och beskriver istället det verkliga på det psykologiska, undermedvetna, känslomässiga planet. Men utan, (och det var kanske det jag var lite rädd för, att det skulle vara just det) utan att det blir alldeles för luddigt och poetiskt, där finns fortfarande ett narrativ, en tråd, ett fokus. Mer så än i House of incest, som är en enda lång drömsekvens. Det finns passager där jag tänker att hon saknar ett eller annat ”grepp” för att riktigt få ihop allt, småsaker som skapar hopp där det inte behövt vara hopp, någon röd tråd som kapas lite för abrupt, men. Annars. Så böljar jag med.

Det kanske viktigaste dock: det här är berättelser som du inte kan skumma igenom. Du måste sakta ned. I varje mening finns en hel berättelse förankrad, varje mening bär tyngd, varje ord omsorgsfullt valt. Läser man snabbt missar man övergångarna mellan meningarna, missar de subtila referenserna, missar ordens melodi. Så, det jag gjorde var att jag började läsa högt för mig själv. Jag läste i badkaret, med badrummets fantastiska akustik, med kroppen nedsjunken i värme och badskum, dröjde vid varje mening, formade orden i min mun, hörde dess melodi och dansade med. Prova det du också, om du läser Anaïs Nin.

Titel: Under a glass bell
Författare: Anaïs Nin
Förlag: Penguin books (min utgåva, finns många andra)
Utgivningsår: 1978 (i denna volym, 1938-1941 orginal)

Köp boken på din lokala bokhandel, tex på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>

Eller hitta den på Bokbörsen >>

Eller på Bokus >>

Eller låna på ett bibliotek>>

Andra bokbloggar om  >>

Incestens hus av Anaïs Nin

Jag tänker att det är ett drömtillstånd, eller ett surrealistiskt skildrande av en medvetandeström, där drömtillvaron, drömtankarna, ligger nära  eller parallellt med det medvetna. Drömmen som känslomässig metafor: i den drömlika poesin kan den verkliga känslan gestaltas. Men riktigt så enkelt är det inte, den blir en surrealistisk drömberättelse genom jaget, duet, Sabina, Jeanne, den förlamade mannen Lot, den mänskliga kristus… Det är en slags saga, mytiskt skriven, omskriven poetiserad verklighet och ja, metaforbelastad till bristningsgräns och bilder som bryter mot varandra, bryter ”regler”, men jag uppfattar det som medvetet. Ett ”både och”, ingenting är någonsin endast det ena. Om det brinner, drunknar man.

Inget egentligt narrativ. Allt sker i princip inne i jagets huvud, genom hennes ögon. Mötet med Sabina som är så erotiskt laddat, så sammansmältande, följs inte riktigt upp igen. Jeanne betraktar hon, går inte in i. De olika karaktärernas relationer sinsemellan är oklara, liksom hennes instigande i incestens hus och vad detta egentligen innebär. Kanske går texten inte att läsas skild från hennes andra böcker, eller skild från historien om henne själv, hennes dagböcker? I de två efterorden av översättarna, får jag den känslan. Att åtminstone inte de kan skilja Incestens hus från Nins biografi. Och visst, hon skrev sitt liv, hon levde sin konst, men jag tänker att detta drömscenario ändå har ett eget värde utanför biografin, och utanför länken till de andra verken, som jag anar är mer prosaliknande, mer narrativa. Men. Det är inte prosa detta, oavsett den form boken eller berättelsen har. Det är inte en berättelse, per se. Det är poesi.

Varför detta motstånd mot den surrealistiska poetiska formen? Jag blir förbannad på Miller som frågar om det bara är ornament, är han så dum? Så korkad. Jag tänker på Helene Cixous, Inuti. På det kvinnliga språket, och inser att hon rör sig i de vattnen, eller hur? Medusas skratt. Ur den synvinkeln kom hon aldrig riktigt loss från det patriarkala oket, som låg som en tung sten på hennes författarskap, oförståelsen, oviljan att ge ut och sprida hennes böcker, och kanske fel land, fel tid, fel språk?

Jag läste denna på svenska, i översättning, lånebok från biblioteket. Men har den numera på engelska också (därav bilden), och endera dagen ska jag ta itu med den på originalspråk också, se om jag upplever någon skillnad. Jag är kluven till det där ibland, med texter skrivna på engelska som jag ju behärskar bra. Men ibland inte tillräckligt bra, och då tar jag genvägen genom översättaren, för jag tänker – hellre det och ”riskera” att fastna i översättarens tolkning, än att inte förstå det jag läser. Någon gång ska jag skriva mer om översättning, för det är ett ämne som intresserar mig. En översatt bok, särskilt om det är poetiska texter, är på många sätt en alldeles egen bok, inte riktigt samma som originalet. Men hur ska vi någonsin möta och ta till oss nya texter, om vi begränsar oss till det språk vi känner till, av den anledningen? Men jag fortsätter nog att hävda att det är viktigt vilket språk man läst på, om det är en översättning eller inte, för hur man har tolkat det man läst, tagit det till sig.

Titel: Incestens hus
Originaltitel: House of incest
Författare: Anaïs Nin
Originalspråk: Engelska
Översättare: Helena Fagertun, Helena Eriksson
Förlag: Sphinx (översättningen, på engelska finns den utgiven på flera förlag)
Utgivningsår: 2009 (denna utgåva, 1958 i original)

Köp boken på din lokala bokhandel, tex på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>

Eller hitta den på Bokbörsen >>

Eller på Bokus >>

Eller låna på ett bibliotek>>

Andra bokbloggar om Incestens hus >>