Läst 25 mars 2018 (så referenser till mitt privatliv i texten har förändrats sedan dess)
Meta. Det är något med metafiktion som jag verkligen älskar, men också känner mig lite kluven till. Som en känsla av att ingen egentligen kan skriva något annat än om att skriva, att författare är så insnärjda i sitt eget hantverk att det blir ett navelskåderi. Icke desto mindre älskar jag ju den världen, den navelskåderivärlden, om man så säger. Jag älskar rena böcker om skrivande, essäer av författare om skrivandet (läser tex alltid en sådan vid sidan av alla romaner jag läser, just nu är det The Writing Life, 56 essäer av framstående författare från The Washington Posts artikelserie ”Book World”), poetiker, metapoesi, jag är så skrivarnörd man kan vara, tror jag, jag menar jag jobbar ju med att lära ut skrivande i olika former också. Så kanske är det självklart att jag älskar metaberättelser? Men kluvenheten finns också, för någonstans känner jag att det på sätt och vis är ett svek mot alla de läsare som vill läsa ren fiktion, som förväntar sig den produkt som författare förväntas skriva, att inte själva måsta dras in i processen att skriva, eller bli påmind om fiktionen under läsningen, eller berövas vettiga slut. Att uppgiften för författare någonstans är att föreställa, inte att visa sina konster eller snärja in läsaren i en berättelse som upphäver sig själv och bildar en loop. Men. Det finns såklart sådana författare också, och det är såklart tillåtet att hålla sig till dom, och de läsare som dras till författare som Paul Auster, Philip Roth, Vladimir Nabokov som ofta använder sig av metafiktion som grepp gör förmodligen det för att de, som jag, uppskattar detta grepp. Så även om det handlar om en hel del navelskåderi, så tänker jag fortsätta att älska metafiktionen.
Det sagt, alltså, förstår ni redan att Resor i Skriptoriet sällar sig till denna skara utan svårigheter. Att skriva det är på sätt och vis en spoiler, åtminstone om man inte läst något av Paul Auster innan denna bok. Har man det borde det inte vara svårt att redan från första sidorna begripa vad det är som förmodligen försiggår. Vi får beskrivet en man i ett spartanskt inrett rum, som inte minns vem han är, eller var han är, men han är övervakad och relativt kraftlös, det enda som finns i rummet är ett skrivbord med en hög papper och fotografier, och mannen har en känsla av att vara hemsökt av osaliga andar, ”en procession av skuggvarelser” och en efter en kommer personer in i rummet som ger honom små bitar av information. Han förstår att det handlar om personer som han sänt ut i olika uppdrag, agenter, som han inte alltid behandlat så väl… Jag kanske lämnar resten osagt. Sann Auster-anda, mystiskt och kryptiskt och den där känslan av övervakning eller styrning från ovan, den okända makten som betraktar och drar i trådar som är så bekant sedan New York-trilogin, är lika gällande här, även om det är i ett lite mindre format. Jag läste någonstans att den handlar om författarens våndor, vilket jag tog som skrivkramp, och kan lätt föreställa mig denna berättelse som ett sätt att komma ut ur skrivkramp. Återigen är jag lite kluven till den typen av berättelser. Är de verkligen ”nödvändiga”? Är det inte lite oproffessionellt att lämna kvar spåren efter sitt hantverk, att skriva om att skriva om att skriva…? Hade det varit en ”bättre” historia om vi fått läsa den han lyckats skriva efter att han skrivit sig ut ur sin skrivkramp? Eller tillför meta-planet något som inte skulle gå att förmedla på något annat sätt? Ja och nej, tänker jag. Och tänker att det är en del av den imploderande kulturen vi lever i överlag, där meta på meta nästan tycks bli norm, böcker om böcker, filmer om filmer, och för att ta ett färskt exempel från eurovision som jag vet att ni alla häpnar över att jag har någon kunskap om (jag skyller på min pojkväns barn, vilket är en helt korrekt ursäkt) – sånger om sånger.
Jag uppdaterar Widdings bibliotek med äldre recensioner som tidigare bara publicerats på Goodreads eller instagram eller inte alls (för att livet kom emellan), för att kunna samla dem och göra dem sökbara. Nu taggas alla inlägg med författarens namn.
Alltid denna vänskap på papperet. Hennes dagbok, en vän. Att komma rakt in i någons tankar, någons försök att hantera relationer, förstå sig själv, förstå de hon älskar. Jag undrar hur mycket av mitt eget dagboksskrivande är färgat av hennes sätt att skriva, men jag tror att jag redan kommit fram till att ärlighet var en första regel och att känslor & tankar var mitt ämne i dagboken, snarare än vardagligheter, redan innan jag först hittade Anaïs Nins dagböcker. Vi liknar inte varandra, eller så gör vi det, på vissa plan. Anaïs har på många sätt räddat mig. Att hitta hennes ”Journal of a wife” när jag började bryta upp från relationen till J i New York, var en livlina. Att läsa hennes dagbok har varit som en livsinjektion, och någonting som håller mig kvar i världen, från att bli uppslukad av vardaglighet. Hon skriver om relationer, om erfarenheter, om skapande, mycket om skapande.
Denna tredje volym av den ocensurerade utgåvan behandlar hennes dubbelliv, där hon pendlar mellan älskaren Rupert Pole i Sierra Madre och maken Hugo Guiler i New York. I de först utgvina dagböckerna finns ingenting av detta med, och nu minns jag knappt denna senare delen av den (det är på något sätt främst den första delen, i Paris, som har satt sina spår i mig) men den utesluter Hugo genom hela serien, och Rupert skriver hon inte om heller, så det är som att stommen inte finns med i de dagböckerna. Kanske är det därför jag inte fastnat för dem, de saknar så viktiga grundstenar, konflikten i detta, detta dubbelliv och pendlandet mellan. Bitvis blir jag less på hennes velande mellan männen, att hon inte kan lämna Hugo som hon inte längre älskar och vill vara självständig från, eller avslutar historien med Rupert, som inte heller tillfredsställer alla delar av henne. Men jag antar att hon ändå ville ha någon slags trygghet, något varaktigt, att flyktigheten i de många mindre djupa relationer och möten som hon beskriver i volymen innan denna, Mirages, har tappat sin smak. Ändå förvånar valet av Rupert mig. Han är inte en skapande person, på det plan som man på något sätt förväntar sig (och hon själv också, stundtals) att Anaïs ska vilja ha. Snygg, visserligen, men en skogsvaktare? Oh, jösses. Glömde hennes fascination över DH Lawrence och Lady Chatterlys älskare. Kan det vara så enkelt…? Freudiansk önskning, för det handlar ju också om passion med honom… Nå ja. Det främsta ämnet i dagboken är dubbellivet, och slitningarna i känslorna för de två männen, de två liven. Intressant nog väljer hon inte heller, i slutändan, utan gifter sig med Rupert fast hon fortfarande är gift med Hugo, blir således bigamist. Det är ju också en lösning. To hell with the laws!
Personligen känner jag en slags likhet med dubbellivet, även om det inte handlar om två kärlekar för min del. Men jag har mitt pendlande mellan världar, mellan Mariehem och Ersboda, mellan skapande och jobbande, mellan familj och ensamhet. Att få ihop dem, är mitt största problem, och kanske har läsandet av boken ändå hjälpt mig en aning på vägen…
Jag uppdaterar Widdings bibliotek med äldre recensioner som tidigare bara publicerats på Goodreads eller instagram, för att kunna samla dem och göra dem sökbara. Nu taggas alla inlägg med författarens namn.
Äntligen klar! Det här var en tungrodd bok, men icke desto mindre ett djupt imponerande verk. Stepanova söker sin släkts historia, och kommer aldrig riktigt fram, istället eller just därför blir det minnet i sig, sökandet i sig och vad det innebär för den sökande, som står i centrum. Djupt personlig och samtidigt allmänmänskligt, och en bildningsresa, en intellektuell utvidgning på köpet. Den kommer att leva kvar i mig, de många historierna, exemplen, metaforerna och de litterära och konstnärliga essäerna, är något jag kommer att återkomma till i mitt arbete med biografiska texter.
Jag uppdaterar Widdings bibliotek med äldre recensioner som tidigare bara publicerats på Goodreads eller instagram, för att kunna samla dem och göra dem sökbara. Nu taggas alla inlägg med författarens namn.
Här kommer en spretig sammanfattning av min läs-statistik från 2025.
Jag har läst totalt 138 böcker, varav 34 var översatta från annat än engelska eller nordiska språk. De svenska böckerna var 54 och de översatta från engelska var 28.
Av 138 böcker ägde jag 128, vilket innebär att jag lånat totalt 10 böcker. Det tycker jag är ett mycket bra resultat, med tanke på att mitt främsta mål är att läsa de böcker jag redan äger. Men, jag har ju också köpt böcker, och av dessa 128 från min bokhylla, har jag köpt 44 i år, så… Kanske inte så bra ändå om man ser till att jag egentligen försökte ha något slags köpstopp. Jag tillät mig att köpa på Littfest och Bokmässan och sånt, och sexond hand. Sen fick jag även flera kassar böcker från ett dödsbo, så den totala summan nya böcker i mitt bibliotek landade på 238. I år ska jag inte ens försöka ha något köpstopp, jag bygger ut mitt bibliotek helt enkelt, och resignerar inför det faktum att jag är en bibliofil.
Jag har läst böcker från totalt 29 olika länder, alla världsdelar representerade, men givetvis övervägande Europa. Väldigt få från Afrika i år, desto mer från Sydamerika och Asien. Jag som helst inte läser så mycket från USA, hade trots det läst 14 böcker av författare därifrån.
Jag läste ut Prousts På spaning efter den tid som flytt under 2026, vilket känns som en bedrift. Nästa gång jag läser den skulle jag dock vilja prova läsa i en följd, det vore intressant (men mastigt!).
Jag har läst 27 som är att betrakta som klassiker (svenska, nordiska, hela världen) och bara 12 diktsamlingar, det är på tok för lite. 17 essäer eller fackböcker om skrivande, bara fem självbiografiska eller dagböcker.
Jag har läst 86 kvinnliga författare och 52 manliga författare. Det är en okej fördelning tycker jag.
Av alla mina lästa böcker har jag gett 24 en femma i betyg på Goodreads.
Jag har lyssnat på 13 böcker, det är jag mycket nöjd med, även om jag kommer att tillåta med ljudboksläning under 2026. Jag behövde ta tillbaka mitt headspace och istället har jag lyssnat mer på musik, vilket har varit fantastiskt fint. Och jag har kunnat tänka mera egna tankar också, för den delen.
Jag läste 17 böcker på engelska, och jag läste 13 böcker som jag redan läst förut. Tove Jansson stod för de flesta av dem, alla hennes böcker hör till mina bästa sovböcker. Plus att de är så ofantligt bra bara, ni vet.
Den längsta boken jag läste var Krig och fred på 1440 sidor och den kortaste var inte så förvånande en diktsamling, men kanske lite förvånande att det var Johan Jönsons ”I hängmattan” på 48 sidor, eftersom han också står för den längsta bok jag läst. Han varierar sig, kan man säga.
Överlag måste jag säga att jag är mycket nöjd med mitt läsår. Jag har läst mindre för att jag ”borde” på grund av jobbet eller andra självpåtagna måsten, och gått mer på lust. Jag har ju haft ett läsprojekt med ett tema i veckan under året, där jag plockat ut tre böcker från min olästhylla och tänkt att jag ska läsa minst en av dem. Det har fungerat rätt bra, jag har bara en handfull teman som inte blev lästa. Men jag kände nog också att det blev lite väl styrt, trots att det var på ett ganska fritt sätt, emedan jag faktiskt inte läst lika mycket i år som tidigare år. Även om jag valt böcker på temat utifrån de jag faktiskt vill läsa, så har det inte alltid synkat i lust, om man säger så. Därför har jag lite andra tankar om hur jag ska välja böcker det här året, som jag kommer att presentera i ett eget inlägg.
Jag letar fortfarande efter ett bättre sätt att tracka mina böcker. Alltså, statistik på olika områden. Jag för nu in manuellt i ett excelark, men det är ganska tradigt när man läser mycket, och dessutom loggar sina böcker på Goodreads. Det finns säkert något jättesmart sätt att förenkla detta, men tillsvidare får jag fundera på vad som faktiskt är intressant att veta om de böcker jag läser. Jag har tex skrivit ned vilket förlag de är utgivna på, men jag har ju inte så stor lust att manuellt räkna titlar per förlag. Jag borde antagligen gå någon excelkurs, men det kommer jag troligen inte att göra, någon måtta får det nog vara! Hursomhelst finns ju informationen där, om det är viktigt att ta fram vid något tillfälle… (läs: förmodligen inte, va?) Den som känner för att dela sitt eget eminenta trackingsystem, är välkommen att göra så!
Det blev också några topplistor för året, bästa fem i fem kategorier 2025:
Det finns förstås en uppsjö litteratur som behandlar ämnet häxor i stort, och gränsen mellan vad som är baserat på de faktiska häxförföljelserna i vår historia och dess verkliga bakgrund, och sagans häxor med fantasins magi är inte alltid så lätt att dra. Många berättelser dras till det sensationella i det som gränsar till sagans värld, fantasins värld även när de vill grunda sig i vad som faktiskt hände, och såklart finns det många böcker som inte alls drar någon gräns, utan låter fantasin flöda fritt.
Men jag har valt ut några böcker som relaterar till det historiska händelserna och gör anspråk på att utgå från häxprocessernas tragiska verklighet.
Vägen mot Bålberget är den svenska bok som jag tror flest känner till. Det är också den bok som allra tydligast faktiskt utgår från häxprocesserna här i Torsåker.
Vägen till Bålberget utspelar sig alltså på denna plats, och på fyra tidsplan, i fyra olika perspektiv. I bokens första del följer vi pappan Jacke och hans relations- och famlijekriser, som står som bakgrundsfond för att han börjar släktforska, och finner släktens koppling till de som närvarade under häxprocesserna. Det leder till att han även gör en undersökning, och vetenskapligt bevisar att det faktiskt brann tre människobål på Bålberget (numera ”Häxberget”). Sammanflätat med hans perspektiv, får vi även följa en presumptiv släkting, Malin, som anklagas för trolldom och sitter fängslad under en hel vinter tillsammans med andra kvinnor som också anklagats, i väntan på häradsrättens rättegång. I bokens andra del följer vi dottern Veronika i vuxen ålder, och hennes ingång och möte med sin släkthistoria, samt Olof, som gifte sig med Malins dotter Segrid, och för hennes berättelse vidare.
Det är en ganska invecklad och spännande soppa av familjetragedier, som ramar in de historiska händelserna och det faktum att så många kvinnor anklagades för trolldom och dessutom straffades med ”yxa och bål” som det kallades. Söderlind blandar in trassliga familjeförhållanden, otrogenhet, osäkerhet om faderskap och trasiga förhållanden i både det ”nutida” och det historiska skeendena, så man kan kalla det relationsroman lika mycket som en historisk undersökande roman. Men släktbanden, släktforskningen och perspektivet över tid, vad arv innebär är också en stark tråd i boken, samt förstås ett försök att förstå hur det kunde ske, att man kunde tro att människor stod i förbund med djävulen på detta rent fysiska sätt, hur drevet kunde gå och så många människor gå med på det, till och med bekänna att de varit på Blåkulla!
För allt bygger på historiska fakta. Det finns papper bevarade som berättar om hur man lät barnen vittna om hur de blivit förda till Blåkulla av sina mödrar, systrar, grannar, och de två ”visgossar” sa sig kunna se djävulens märke i pannan på de som var trollpackor.
Vägen mot Bålberget cirkulerar mycket kring släktforskning, att söka sitt eget arv från denna tid, och man kan ju förstå att det är ett lockande släktforskningsämne att ta reda på hur och var ens släktingar tagit del av dessa händelser. I min kurs Biografiskt berättande brukar vi också göra den föreställningen, för att kunna sätta sig in i den mänskliga upplevelsen av hur det var att leva då, att förstå sina egna rötter in i vad som pågick. För oss som kan spåra släktingar tillbaka till den tiden är den lite trista sanningen att de flesta nog stod på den anklagande sidan, det var ju dom som levde kvar och fortsatte att föda barn till världen. Det ger också ett perspektiv att tänka på, vad det innebär att vara en del av ett samhälle och hur svårt det kan vara att stå emot drev som går, vad andra säger, tror och tycker.
Boken Dödsblommeört av Johanna Willmark, utgiven för ett knappt år sedan, är en släktkrönika som i tre delar följer det mörka arvet från det som i historieböckerna kallas ”det stora oväsendet” till modern tid. Tre kvinnors berättelser binds samman under temana myndighetsutövning, alternativmedicin, moderskap och sexualitet.
Berättelsen är gestaltad, alltså skriven som en fiktiv, föreställd historia där berättaren bygger upp den tidens värld genom Märits jagperspektiv. I de senare delarna av boken följer vi två andra släktingars berättelser, och boken vill gestalta och lyfta fram hur trauman återkommer gång på gång i ett släktled. Som Willmark skriver: ”trauman som är invävda i DNA:t och gång på gång kommer upp till ytan. Till slut, när smärtan blir för djup eller styrkan för stor, måste någon försöka bryta kedjan.” Och det är det hon gör i denna bok, tänker jag, genom att sätta ord på dessa kvinnors berättelser. Hon stödjer sig på sin släktforskning, men har verkligen transformerat det till en levande värld, blåst liv i personerna och miljöerna hon berättar om. Och dessutom på ett mycket fint och levande språk.
En annan berättelse som stödjer sig på de dokument och protokoll som finns kvar från processerna under denna tid, är boken ”Oväsen i Älvdalen” som gavs ut i år. Här gestaltas och levandegörs berättelsen utifrån historiska fakta, och de handskrivna protokollen, förlagorna, finns avbildade i boken vilket också påminner om verkligheten i det hela. Utifrån vad författaren Annika Alderbark forskat fram, har hon gett de verkliga människorna som nämns och finns bakom protokollen, kött och blod. Både från den dömande, och den anklagade sidan, får vi följa händelserna och i någon mån förstå utifrån båda sidornas perspektiv. Berättelsen belyser hur det är samhällets rädslor och oförstående som driver fram det som sker, och hur kvinnor som vill vara självständiga och gå sin egen väg, vara en människa i sin egen rätt, blir de som utpekas som farliga element.
Det är också temat för berättelsen om Kirke, av Madeline Miller. Denna bok bygger på de grekiska myterna om titaner och olymper, och berättar om Kirke, en gudinna med förhållandesvis låg status, trots att hon är dotter till Helios, solens gud. Kirke upptäcker växternas och örternas magi och blir litteraturhistoriens första häxa. Det är en väldigt stark berättelse, som skriver fram en mänsklig gudinna, en stark kvinnogestalt, och ger inifrån det perspektivet en bild av den typ av kvinna som samhället helst lyfte fram som just häxor. Kirke skapar en egen förståelse av världen, och sig själv, av kärlek och sexualitet, och bryter sig loss från den värld hon är född in i, de lagar och påbud som är skrivna henne förutan. För detta straffas hon, förvisas till isolering på en ö, och i sin ensamhet bygger hon upp sina magiska krafter, lika väl som kunskaperna om de läkande växter och örter som finns på ön. I Millers version är trolldomen häxans vilja, och de trollformler hon använder sig av är de som kommer inifrån henne själv, olika för varje utövare. Jag läser det som att magin är att ta del av sin egen inre kraft, för att skapa det man eftersträvar. Det som kanske till syvende och sist är kärnan i vad vi kallar trolldom – kunskap och viljestyrka.
Det här är ett axplock av berättelser som rör detta ämne. Några fler vill jag nämna, utan att berätta alltför ingående om deras handling:
Jag kan ju inte hålla en presentation av böcker om häxprocesserna, utan att nämna min farfars bror! När häxbålen brann är en ”dokumentär roman” som levnadegör häxprocesserna i Stockholm, av min släkting Lars Widding. Med finns även en informativ essä och analys av den historiska bakgrunden och hur häxprocesser kan uppstå av Anita Jacobsen-Widding.
Skymningsporten av Jeanette Winterson, bygger till viss del också på faktiska protokoll från processerna i England, men levandegör en mer sensationell magisk berättelse, grundad i förödande fattigdom och tragiska mänskliga förhållanden.
Ondskan i Nordingrå handlar om processerna i den trakten, en reportagebok där Kalle Holmqvist återberättar vad som skedde där 1675.
För historiska skildringar som levandegör kvinnor berättelser under denna tid, utifrån läkekunniga, självständiga kvinnors perspektiv (och med lite romantiska inslag), rekommenderar jag Elisabeth Östnäs ”Häxorna” och Elisabeth Nemerts ”Röd måne”.
Sen har vi förstås giganterna Läckberg, med sin deckare Häxa som kopplar händelser i nutid med rötter i det förflutna, och Guillos Häxornas försvarare, ett historiskt reportage.
Jag vill också nämna i detta sammanhang, Maryse Condés bok ”I, Tituba, black witch of Salem” som tyvärr inte är översatt ännu. Här målar Condé upp en svart kvinnas öde under häxprocesserna i Salem, USA, och som vittnar än mer om att det främmande, sexuella, och självständiga – och särskilt i kvinnor – är vad som fruktades under denna tid.
Som motpol kanske, vill jag också nämna några böcker som riktar sig till barn. Till exempel ”Visgossens bror” av Bo. R. Holmberg som ju också behandlar häxprocesserna här i området, och Maj Bylocks I häxornas tid. Även Häxa av Celia Rees är en barn- och ungdomsbok som skildrar häxprocesserna i USA ur ett barns perspektiv. Den finns tyvärr inte tillgänglig på svenska längre, men kolla på biblioteken!
Jag har längtat efter berättelser som denna. Och när jag läser tänker jag på hur viktig roll skönlitteraturen kan spela, i att få mig som läsare, som inte har dessa erfarenheter, som är så långt från det som man kan vara i princip – att komma några steg närmare in i att förstå. Jag grät på bussen. Det brukar jag inte göra. Och det var inget effektsökeri i den scen som orsakade de tårarna, det var inget ”tycksyndom”, det var gestaltning. Jag var med och upplevde.
Jag uppskattar att vi får berättelsen från hennes barndom till hennes nu. Boken inleds med en scen från nuet – Noora befinner sig i Sandviken, och står i begrepp att åka tillbaka till Somalia och får sina händer målade med henna. I scenen finns konflikterande känslor under ytan, bland annat gentemot de som hjälper henne. Den här scenen bär jag med mig under resten av läsningen, i bakgrunden, och väntar på att den ska få sin upplösning, sina svar. Men sedan följer vi Noora från barndomen, till att hon möter den hon kommer att gifta sig med, hans aktivism och hennes första möte med flyktinglägren, som hon i egenskap av att komma från en välborgad familj med klanskydd, inte har någon kunskap om, inte velat se. Vi följer henne hela vägen genom konflikterna som trappas upp i landet, hennes utbildning och arbete som gymnasielärare, vi lär känna henne och hennes historia. Och så bryter kriget ut, och de tvingas fly.
Och vi följer med henne, genom alla fruktansvärda händelser, till att hon kommer till Sverige, till hur hon upplever det. Till hur det känns att komma till ett främmande land och förväntas vara tacksam, förväntas lämna sina upplevelser och sina band bakom sig, till att klumpas ihop med alla afrikaner, till att stå ut från mängden, exotifieras, bespottas, inte respekteras, till att utbildningen och erfarenheten i yrket inte betyder någonting. Och det här är så självklart egentligen, och jag skäms om man kan skämmas, jo – borde skämmas – för hur korkade vi i Sverige är. Vad fan, liksom? Vi med våra idiotiska system som förtrycker, bara på ett lite annat sätt. Nej, vi slaktar inte varandra, åtminstone inte öppet. Men under ytan? Vi får också följa mammans och systerns perspektiv, som är kvar i Somalia. Och det gör ont, och det ska göra ont och det borde inte få vara så.
Jag skulle vilja säga att det är obligatorisk läsning för varenda en, men jag vet att det inte fungerar så. Eller kan det göra det? Jag vill ändå tro på att skönlitteraturen kan förändra och påverka.
Lyssnat på denna bok, mycket bra uppläsning, och svår att stänga av/lägga ifrån sig.
Titel: Dina händer var fulla av liv Författare: Suad Ali Förlag: Norstedts Utgivningsår: 2020 Format: Jag lyssnade på ljudbok.
Grekisk mytologi i modern litteratur, jag tycker om det litterära greppet, det finns mycket man kan göra med det. Jag är bara inte så säker på att jag tycker om den här minotauren…
Första halvan var långsam, hela kapitel som beskriver arbetet på restaurangen i detalj, och mekande med bilar i detalj – not really my thing. Sen börjar det ta lite fart äntligen, när han interagerar med människor. Minotauren som en varelse, odödlig, levandes bland oss människor. De femtusen åren på hans nacke (och en tjurnacke at that) har gjort honom långsam och avtrubbad, eller om det ska föreställa vara hans tjur-aktighet (inte som i tjurig, utan som i att vara delvis tjur). Jag hade lite svårt att köpa bilden av att han skulle vara så dense, så ”korkad” eller långsam, och det var nog den delen av hans karaktär jag hade svårast att förstå. För det mesta läser jag det som en parallell eller symbol för ”det främmande” eller ”det annorlunda” – eller snarare DEN främmande, DEN annorlunda – och här kan man stoppa in vilken kategori som helst som kan vara den motsvarigheten, men många referenser drar parallellen till rasism överlag. Och de bitarna är intressanta att läsa speglade i företeelsen av den främmande som minotaur – gestaltat som det är som det faktiska förhållandet.
Men ändå. Den här emotionella och även intellektuella långsamheten, jag vet inte. Det kändes mest som en sorglig ursäkt för ett korkat manligt beteende. Så på det planet kanske det är en parallell för det – tjuren får representera det djuriska i mäns beteende på något plan. Den välmenande men klumpiga mannen som är för stor för sitt eget bästa och sårar för att han tar korkade beslut, men som ändå ska älskas eftersom hans hjärta eventuellt ändå är ”gott”. Men bara eventuellt osv, för han HAR ätit oskulder i sina dar, han HAR dödat människor hit och dit, det ligger i hans natur och det har han inga samvetskval över, eftersom han ju ÄR delvis djur. Jag vill nog inte riktigt gå med på det, helt enkelt.
Läs, och ta reda på vad du själv tycker.
Den här boken köpte jag för jag vet inte hur länge sen, i en bokrea på Konstmuseet i Göteborg, och slumpade fram i min läsutmaning att läsa alla mina olästa böcker som jag äger.
Titel: The minotaur takes a ciggarette break Författare: Steven Sherrill Författarens hemland: USA Förlag: Canongate (Blair Publishing) Utgivningsår: 2005 (2000) Format: Mjukband
Det här var en bok som jag direkt var tvungen att klicka hem, då jag såg vad den handlade om. Ett splittrat psyke, multipla personligheter som är andar från igboreligionens myter. Klick. Att den också baseras på författarens egen historia, och hens resa i både inre och yttre bemärkelse, för att hitta sig själv, sina rötter och sin identitet, lockade bara ännu mer.
Vi får följa Ada genom hennes inneboende ogbanje, först som ett kollektivt vi – de andar/gudar som följt Adas själ in i hennes kropp men på grund av ett misstag blivit kvar som ett medvetet kollektivt vi, vilket alltså inte ska ske. De berättar om deras ursprung, och vem Ada är, vem hon kommer ifrån – Ala, världens moder, en gud i pytonormens skepnad som sägs vara sötvattnets källa. De försöker skydda henne, men vid en traumatisk händelse manifesteras en av dem som en ren personlighet inuti Ada, och tar kommando över hennes liv, i vissa aspekter. Därefter följer en trasig period av självskadebeteende, festande, one night stands, pådrivna av denna nya personlighet, som slutar i självmordsförsök och ett uppvaknande som icke-binär. Vi följer hens resa för att förstå sina inneboende personligheter och hur hen ska leva med dem, leva sitt eget liv, förstå dem.
I grunden är det här en djupt tragisk berättelse om utsatthet, sexuellt utnyttjande och en människas försök att hantera detta och återta makten över sitt liv. Och berättelsen blir så mycket starkare genom dessa element, öppnar en ännu större värld.
Jag tyckte mycket om denna blandning av igbo/andlighet, psykisk sjukdom och trauma. Att personlighetssplittringen på grund av trauma (efter trauma efter…) illustreras genom igboterminologi, det splittrade psyket är andar/gudar som av misstag placerats medvetna i Adas psyke, och både hjälper och stjälper. Jag känner igen det som skildras från andra berättelser om trauman, och kanske är det förenklande att säga att det är ”multipla personligheter” och ”psykiska trauman”. I berättelsens inre värld, är det ju andarna som är svaret, inte nödvändigtvis som en spegling, utan de facto så. Men för mig som bär detta västerländska tolkningssätt med mig, blir det ett sätt att se på, förstå, manifestera det som händer genom den utsattas egna språk, egna idévärld. Och ger en länk in i andlighet/filosofi för den delen, som jag alltid fascineras av att tänka på.
Den blir intressant för mig också av andra anledningar, eftersom det manus jag nu skriver på också handlar om en splittring. Det har inte så många likheter – inga andar inblandade, men fortfarande mycket intressant att se hur jaget/jagen hanterar upplevelser, minnen, medvetenheten eller omedvetenheten, kring de multipla jagen.
Det blir rörigt emellanåt, vad är vad och vilka regler gäller? Eftersom de själva inte vet eller förstår, och Ada inte är den som talar och inte heller riktigt är på det klara med vad som händer ens i ett efteråt, blir det svårt att hänga med på alla turer. Men å andra sidan upplever jag att det speglar ännu mer det psykiska traumat, den psykologiska resan, som aldrig kan vara annat än rörig och ibland motsägelsefull.
Igboreligionens andar har jag stött på i litterär form även i Minoritetsorkestern av Chigozie Obioma, på ett lite liknande sätt, men inte som en del av huvudpersonens medvetande/personlighet, utan som en skyddsande som vakar över huvudpersonen. Lika fascinerande dock, som litterärt grepp, så ett tips om du är nyfiken på det sättet att berätta.
Jag är mycket förtjust i den nya nigerianska litteraturen som börjat sprida sig, och ser fram emot att läsa ännu mer av både Emezi och andra nigerianska författare. Tack Tranan, för att ni ser till att den här litteraturen också kommer på svenska.
The ventriloquist’s tale – Buktalarens berättelse. Boken börjar med en ramberättelse, buktalaren själv som med en rapp, fyndig, lite galen röst berättar sin egen historia i korta drag, men sedan, som berättare bör (enligt honom själv) försvinner in i bakgrunden när han går över till att berätta den historia han vill berätta. Jag lockades av den där rösten, tonen i den, och blev lite besviken när berättarstilen sedan gick över till en allvetande berättare som växlade fokus och ganska styltigt ”talade om” vad olika karaktärer kände och tänkte. Det fanns ett flyt och en attityd i ramberättelsen, som jag inte riktigt uppfattade i huvudberättelsen. Kanske har det med språket att göra? Men den är skriven på engelska, så det har inget med översättning att göra åtminstone.
Jag läste den som en del av mitt läsprojekt ”kartan”, där jag slumpar fram ett land jag inte läst något från och sedan försöker hitta bra litteratur. Projektet går långsamt, men är väl värt, för det ger mig möjligheten att hitta författare och ta till mig av berättelsen från och om länder och kulturer som jag inte vet så mycket om. Guyuana hade jag ingen koll på alls, skam till sägande, likadant var det med Burkina Faso, mitt förra (och första) ”slumpland”. Guyuana ligger alltså i nordöstra sydamerika, gränsar till Brasilien, Surinam och Venezuela. De har koloniserats av Nederländerna och sedan av England.
Boken handlar om indianstammarna i det inre Guyuana, och mycket av deras kultur, landskapet där de lever, deras förutsättningar under kolonialismen och hur det förändrar och påverkar både kulturen och landskapet. I grova drag. I mer specifika drag handlar den om två tidslinjer, förutom den omringande berättarens ramberättelse, så kan man tala om en ramberättelse i amerindianen Chofys perspektiv, som tar avstamp i ett femtiotal, sextiotal? kanske, där Chofy tvingas in till kuststaden Georgetown för att försörja sin familj (eftersom släktens kor dött i någon sjukdom på savannen) tillsammans med sin farmor som behöver en ögonoperation. Där möter han en vit engelsk kvinna, som letar efter information om författaren Evelyn Waughs resor i Guyana, vilket lett henne till Chofys släkt. De blir kära i varandra. Den andra historien är den om Chofys släkt, farmoderns förflutna, om hur hennes far, en vit man, kom till deras trakter och bestämde sig för att stanna, gifte sig med två systrar. Den handlar om deras barn, en incesthistoria, om prästen som kommer till savannerna för att missionera, och hur allt urartar. Man förflyttas tillbaka i tiden och in i en miljö som är helt annorlunda från vår, och där deras kultur också börjar krocka med den urbana, engelska miljön som påtvingas dem.
Det finns många trådar i den här berättelsen. På ett plan saknar jag en slags drivkraft, jag hängde inte riktigt med på det ”livsviktiga” i hur narrativet framställdes, föranledning till den historiska berättelsen och dess betydelse för ”nuets” berättelse. Det haltade litegrann där för mig. Ändå har jag haft stor behållning av allt det jag fått till mig, alla berättleser i berättelsen, alla myter och sagor, och framför allt hela miljön och kulturen. Självklart finns här också en kritik mot kolonialismen och dess framfart, samtidigt är den inte drivkraften, utan följer med av bara farten? Kanske hade det varit starkare om det fått vara en del av gnistan, och inte så lågmält som det är nu? Kanske beror det på att det är så många tyngdpunkter, att man inte vet vilken som är viktigast, och därför på något sätt missar emfasen, missar den starka känslan? Lite av väldigt mycket, och trots att det är starkt, så blir min känsla splittrad.
En sak jag fastnade för, var dels symboliken i buktalaren, som återkommer ett par gånger. Främst i betydelsen någon som kan härma ett djur så att han lockar fram den och kan jaga den, men också som litterär idé. Det kommer fram mer kring det i slutet, där möjligen buktalarens identitet och koppling till släktens berättelse blir mer tydlig. Möjligen, skriver jag, eftersom jag inte är helt säker på att jag tolkat rätt? Hade som sagt gärna sett mer av den berättaren, själva buktalaren, hans historia.
En annan sak var indianernas sed att säga det den som frågar vill höra, hellre än att säga sanningen. Det gör den som frågar glad, och lugn, får man förmoda? Men besvärligt sen, när det visar sig inte vara sanning? Mycket intressant beteende!
En tredje sak är förstås alla myter som svar på frågor som naturen ställer oss inför. Varför har vi en måne, tex? Att jaguaren är solens representant på jorden. Myten om vattenanden som skapade först en vit, sedan en svart, sedan en mellanbrun kvinna till solen, men det var först den mellanbruna som inte smälte i vatten. För att förklara hur deras hudfärg är den bästa? Jag känner igen det elementet från folksagorna från Burkina Faso, att man byggt upp en historia kring ett naturfenomen för att förklara det, och kanske också för att minnas det och den betydelse det kan ha för att kunna navigera i livet. En annan sak jag associerade till Burkina Faso var idén om buktalaren, fast det i den bok jag läste därifrån (Outlaw av Stephen Davies) handlade om en kameleont, en förklädnadernas mästare. Melville har förresten en bok som heter The Shape Shifter också. Så något lockar uppenbarligen i den bilden.
Jag blev också nyfiken på Melvilles andra böcker, och beställde ”Eating air”. Jag har ju egentligen bestämt mig för att inte köpa nya böcker i år, men… Det blev för svårt, för tråkigt, för plågsamt. Nu har jag ingen aning om när jag kommer ta mig för att läsa Eating air, men… Det känns gott att äga den.
Titel: The ventriloquist’s tale Författare: Pauline Melville Förlag: Bloomsbury Utgivningsår: 1998 Format: Häftad
Den här boken var en sådan skön pausläsning för mig. Jag såg den på snabblånshyllan i biblioteket, där jag var för att hämta två bokklubbsböcker (Nej och åter nej av Nina Lykke, samt Liknelsen om sådden av Octavia E. Butler) och eftersom jag mindes att den skulle ha något att göra med en författares vardagssituation, så drog jag den med mig av bara farten.
De böcker jag påbörjat har liksom känts tröga att läsa, inget riktigt flyt eller sug fastän jag tycker om dem och såklart vill läsa klart dem. Men det är som att de kräver något av mig, att jag ska pussla ihop något, och känns något om mig själv och mitt liv, om världen i stort, jag vet inte exakt vad – men fina som de är så är det något just krävande med dem. (Jag läser just nu The ventrilloquist’s tale av Pauline Melville och Spill : en damroman av Sigrid Combüchen.) Och just nu är jag i ett emotionellt limbo (eller ett ganska fysiskt också, på sätt och vis) som jag kanske skriver mer om sen när det inte längre är ett limbo utan jag vet något om situationen och kan gå vidare. Och i limbot behövde jag något annat, något enklare, något prestations- och kravlöst.
Och det är verkligen den här romanen. Den är konkret, har en enkel berättarlinje, försöker inte vara djupare än den är, it’s telling it like it is. Det finns en hel del igenkänningsfaktor i den, även om jag inte riktigt är i huvudpersonens situation i dagsläget så har jag varit där, litegrann. Aldrig lika ”nonchalant” med min inkomst och att låna pengar, men vilse i tillvaron inte minst på grund av en hangup på en kortare kärlekshistoria tex. Det är autofiktion, förstår jag när jag klickar in på författarens insta och ser en artikel om ”hur det känns att skriva autofiktion”, och som sådan en tydlig inramning: den handlar om en period i en persons liv där denne är i ett slags mellanrum (inte om mitt pågående limbo, men det ligger kanske något i detta ändå, varför det var så skönt att läsa den nu) där hon behöver ta tag i sitt liv men inte gör det. Den är personlig, ärlig och naken (ingen poäng med autofiktion om den inte är utlämnande), bjuder på sig själv och sin egen ”misär” i all sin enkelhet. En modern diskbänksrealism för millenials. Jag tror att många kan känna igen sig på den här vilsenheten.
Det var bara i mitten som jag blev lite less. Det var passagen om sminkning, som jag tyckte var tråkig rätt och slätt. Men det kan bero på att jag lyssnade på denna del av boken, vilket ju saktar ned läsningen lite. Hade jag läst det hade jag nog bläddrat förbi det så pass snabbt att det inre registrerat som tråkigt? De olika läsarterna påverkar onekligen. Det sagt fungerar den som ljudbok. Eftersom den inte är komplicerad, inte använder sig av intrikata litterära grepp, inte egentligen har något ”dolt budskap” utan är en rak historia. Man får det man förväntar sig.
Jag tyckte om de korta kapitlen och den återkommande formuleringsformen av dess rubriker, som ”sammanfattade” dess innehåll: ”Jag unnade mig goda saker” eller ”Jag tänkte på oss” osv. Kapitlen känns lite som dagboksinlägg eller blogginlägg ungefär, men inte ”för mycket”, det har ändå form av roman. Jag tyckte om chipsdiskussionen, som gjorde mig sugen på chips. Trots att det förstås används som en ”negativ” indikator, dvs tecken på att jaget inte mår bra (när hon frossar) osv. Det var skönt att läsa om någon som har en så invecklad och känslosam relation till chips. Bara så.
Det innebär inte att jag tycker mindre om boken, vill jag säga. Jag läser med förkärlek olika genrer av olika anledningar. Och den här passade som hand i handske just nu. En slags feelbad eller anti-feelgood, lågmäld, hanterbar angst. Den påminner litegrann om Inlandet av Elin Willows, men jag stör mig inte lika mycket på huvudpersonen, faktiskt. Inlandet var djupare ner i vardagsmisären på något sätt, mera hopplös. I den här boken känner jag ändå att det liksom kommer att vända, att något kommer att få betydelse igen. Inlandet var mycket mörkare.
Titel: I sommar blir det nog bättre Originaltitel: Ehkä tänä kesänä kaikki muuttuu Författare: Sisko Savonlahti Originalspråk: Finska Översättare: Marjut Hökfelt Förlag:Norstedts Utgivningsår: 2020 Format: Lånebok (snabblån) + ljudbok
