Kategori: Nyutgivet svenskt

Andra bokbloggar om Dina händer var fulla av liv >>

Moll av Elisabeth Rynell

Publicerad den 20 april, 20206 november, 2025 av mina

Det första jag tänker är att ja, skönt. Hon har hittat sin berättelse igen. Skrivandets sinne var ju en slags ”skrivkrampsbok”, ansatser, börjor, glimtar. Jag tycker mycket om den boken, men jag tänkte ändå att det är berättelserna hon vill kunna skriva igen, och här är den. Och språket, tänker jag, är enklare än det varit. Säger jag utan att ha läst om eller kikat i de äldre Rynell-böcker jag läst, men det är något jag tänker. Enklare, mer precist. Ibland lite övertydligt, det hade inte behövts. Men jag uppskattar den enkelheten trots att jag också älskar tillkrånglade stilar. Berättelsen, ja ska man sammanfatta handlar det om en medelålders kvinnas utstötthet ur samhället, och trasigheten mellan henne och hennes dotter som uppstod då maken dog. Simple as that, except it’s not. Det är också en bok om en dyster, dystopisk framtid där glesbygden är helt befriad från infrastruktur och där människor som inte är tillräckligt nyttiga forslas bort från städerna. Däribland Moll, huvudpersonen, som rymmer från evakueringsbussen för att klara sig själv därute i obygden. Och det går, bättre än väntat. Det är också som någonting så fint med berättelsen, att den fokuserar på det som går, inte på det som är förfärligt. Den får till och med sluta lyckligt, omän lite tilltufsat, för fint får det ju inte vara. Och jag känner det där gamla ilet i kroppen, att själv flytta ut till någon avfolkad by och leva avsides, den tanken som alltid nästan dyker upp, i liknande skildringar. Om jag bara hade bil, om jag bara hade nog med jobb digitalt så jag skulle reda mig (och om jag inte hade familj, förstås).

Jag läser den ute på Bastuskär, inte så avskilt från resten av samhället som dit Moll kommer, men tillräckligt för att jag ska känna någon slags liknelse. Jag läser den nästan i ett svep också. För mig sällar den sig till raden av romaner skrivna av svenska författare, där jag räknar Anne Swärd och Malin Nord, säkert någon mer. Starka kvinnoberättelser. Goda berättare. Jag tänker också på Sorgens princip, för det lite liknande dystopiska samhället (som dock är än mer dystert i Sorgens princip) och på Enhet av Nina Hemmingsson, som också handlar om att forsla bort medelålders, onyttiga personer från det mer ”produktiva samhället”. Båda pekar ut kulturarbetare som överflödiga, och visst finns här en känga åt kulturpolitiken i dagens samhälle, och ja, hur samhället ser ut och vart det är på väg över huvud taget. Dystopin ligger i tiden nu, den är liksom oundviklig.

Titel: Moll
Författare: Elisabeth Rynell
Förlag: Albert Bonniers förlag
Utgivningsår: 2017

Köp boken på din lokala bokhandel, tex på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>

Andra bokbloggar om Moll >>

Jag är Istanbul av Malin Isaksson

Publicerad den 19 april, 20206 november, 2025 av mina

Långsamt. Allting i den här boken går långsamt. Vi följer Malins vardag i Istanbul, som är vardag men också är allting annorlunda, för att de är där, i Istanbul, och för att Malins pappa gått bort, hennes mamma är dålig. Hon måste hitta sig själv på nytt i och på grund av den skiftning som sker, som både flytten och döden innebär. Långsamt skriver hon fram sina dagar, undersöker sina egna reaktioner, upplevelser och minnen. En parallell med barndomsminnen kopplade till fadern skymtar här och var. Det ”farliga” med att bo i en stad som Istanbul ifråga om våld och säkerhet, instabilitet, reflekteras och skrivs fram, utifrån vad Malin är med om.

Bitvis stör jag mig på det vita privilegiet som texten och erfarenheten har sin grund i, i relation till de som har Istanbul som hemstad. Att det kan kännas förmätet att claima staden som sin, utifrån den priviligerade situation som hon upplever den från. Samtidigt tror jag att jag förstår hennes upplevelse. Jag tänker bara att det är en personlig, fiktiv upplevelse av samhörighet. De råa sidorna av Istanbul kanske hon inte skulle claima som en del av sin egen kropp?

När jag läser minns jag lite av en weekendresa över nyår, då jag var i Istanbul. Jag har alltid längtat tillbaka, så jag förstår tjusningen. Jag var där för kort tid, men liksom hon under en stor del av texten, vintertid, inte riktigt vanlig turistsäsong, vilket jag tror ändå präglade min egen upplevelse. Jag minns fiskarbåtarna nere vid hamnen, där man kunde köpa grillad strömmning direkt från båten, och muggar med inlagda grönsaker i en starkt rosa ättikslag, som man tydligen drack till. Det var annorlunda och gott. Jag minns de söta téerna som serverades överallt. Jag minns böneutropen. Jag minns bazaren, alla kryddor och dofter. Blå moskén, hur det kändes att täcka mitt hår för att visa respekt. Topkapi-palatset med sina mosaiker. Hur obekväm jag kände mig när jag såg de beväpnade vakterna utanför några av de mer kända platserna vi besökte. Jag minns mycket, men jag skulle gärna resa dit igen, göra som Malin, bo där på riktigt. Men det finns den där problematiken med att ”bo där på riktigt”. Vi kommer alltid att vara utanför, som vita kvinnor kan vi inte integreras i det ”riktiga”. Det må kännas trist och kanske nesligt, men det är inte vår rätt, det går inte.

Metaperspektiv, autofiktion. Hon skriver om att skriva och sin skrivprocess. Hon är där för att skriva något annat, men den berättelsen går inte att skriva. Som att allting förändrades, hon förändrades, när de kommer dit. Det tar tid att hitta hur hon ska navigera i det, vad det är hon egentligen ska skriva, måste skriva. Och får hon skriva? Får hon skriva autofiktion, skriva om sin familj, ta med dem? Hon brottas med de tankarna, behöver sin mans godkännande, tillåtelse. Bli bekräftad att det är legitimt att skriva om. Det känner jag också igen, kan sälla in mig i ledet bland de som undrar och behöver. Men hon landar i det, att hon måste skriva om sin upplevelse av staden, av att vara Istanbul, vad det innebär. Det är en lågmäld berättelse. Vilket ibland gör den tråkig, särskilt i början då jag inte riktigt greppat vad boken vill berätta. Men jag har ändå tyckt om att få kliva in i Malins upplevelse, följa den så nära. Den vecklar ut sig baklänges, berättelsen, det var också snyggt.

Recensionsexemplar från Ordfront, tack för boken!

Titel: Jag är Istanbul
Författare: Malin Isaksson
Förlag: Ordfront förlag
Utgivningsår: 2020

Köp boken på din lokala bokhandel, tex på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>

Andra bokbloggar om Jag är Istanbul >>

Sjöhästar av Niklas Mesaros

Publicerad den 19 april, 20206 november, 2025 av mina

Boken handlar om ett ungt par på väg att göra slut, och berättas från den enas perspektiv. Vi följer Nilo genom en vecka i november, som börjar med att partnern Nasim säger att de kanske måste ta en paus. Genom återblickar, samtal, tankar och en del dramatiska händelser får vi veta hur deras förhållande börjat, allt de varit med om, och att kärleken är stark.

Det följande jag skriver skulle kunna ses som en spoiler, men samtidigt upplever jag att man förstår att det är det romanen handlar om. Men för den som absolut inte vill veta mer än den initiella handlingen så kan ni sluta läsa här.

Inte oväntat slutar det med att det är Nilo som kommer fram till att jo, de ska nog göra slut trots allt, trots att det är Nasim som initierade uppbrottet och i slutet tycks ha ändrat sig. En ”transition”-roman, med andra ord – om genren finns vet jag inte men kanske borde den göra det? Övergångsroman? Processroman? Göra-slut-roman? Jag uppfattar det som att det boken handlar om är en slags besluts- och acceptansprocess, att den handlar om att växa, och växa ifrån varandra.

Språket är metaforrikt, och författaren kommer från poesin, från poetry slam-scenen. En del ”svulstiga” poetiska uttryck som låter bättre då de levereras på scen men inte riktigt klarar en boksidas syning. Jag vet inte om det verkligen är så, och om jag skulle ha tänkt på det om jag inte visste om detta, men jag upplever det som att texten är baserad på ett antal dikter, som byggts ut till en berättelse. Det funkade väl sådär, men en del gestaltning och händelseförlopp känns uppenbart konstruerade. Kanske får andra den känslan också? Eller så är det bara för att jag själv gjort på det sättet, och det säkert går att hitta de ursprungliga dikterna även i min text, något jag blev uppmärksam och fundersam på då jag läste denna bok.

Nilo och Nasim är könlösa, och boken använder sig av ”en” eller ”hen” där ”man” eller ett personligt pronomen skulle ha använts. I vissa fall även ”du”, där ”hen” kanske känts för opersonligt. Dock skapar det en viss förvirring, då jag upplever att perspektivet förändras. Hellre att hela boken skrivits till Nasim, till duet, i så fall. Som det är nu förstår jag inte varför och när perspektivet ändras. Det framkommer hursom att de är queera, och kontexten säger ”gay”, om det nu spelar någon roll. Queer står nämligen för mer än bara sexuell identitet, som jag läser boken. Det handlar om två människor som befinner sig utanför normens ramar på flera sätt.

Det finns saker som stör mig också, det ”storstadsbohemiska” romantiserandet, där bostadsbrist kan lösas med hjälp av föräldrarnas sparade pengar, och känslan av ilands-problem som tar för stor plats, även om det kontrasteras av många andra saker och situationer också.

Titel: Sjöhästar
Författare: Niklas Mesaros
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2018

Köp boken på din lokala bokhandel, tex på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>

Andra bokbloggar om Sjöhästar >>

Mördarens mamma av Ida Linde

Publicerad den 7 april, 20206 november, 2025 av mina

Det som slår mig när jag läst ut boken är varför i alla samtal om den här boken som jag lyssnat på, ingen har pratat om hemligheterna? Jag har bara varit vagt intresserad av att läsa den för att, inte vet jag, kliva in i sinnet hos en mördares mamma, hur kan det vara, vad känner och tänker man om ens barn gör något så obeskrivligt? Men att det också fanns ett driv i själva hemligheterna, i omständigheterna kring brotten som begåtts i boken, om man hade pratat om det hade jag varit mycket mer intresserad av att läsa den. För jag tänker att det Ida Linde lyckas med, är att skriva en psykologisk spänningsroman. Lite som Paul Auster och Siri Hustvedt, kanske främst den senare. Att det är i den spänningen som värdet av boken ligger, i kombination med relationerna och undersökningen av komplicerade livsförhållanden.

När jag tänker tillbaka vet jag inte vad jag fått med mig av samtalen om boken. Att huvudpersonens son dödar en annan, att mammans första fråga är hur han gjort det, för att veta om det var med kniven som försvunnit, att det på något sätt är något skevt i deras förhållande, i henne kanske, som på något sätt så lätt accepterar sin sons brott. Det var nog vad jag förväntade mig. Och att jag visste att hon skulle träffa en annan mamma till en mördare, att de skulle bli förälskade. Jag skriver inget mer nu än vad som kommit fram på samtalen på exempelvis Littfest och Litteratur o Retur, inga egentliga spoilers. Men att den var spännande, att det faktiskt fanns ett sådant driv. Men ja, det drivet kommer först i sista fjärdedelen också, eller tredjedelen kanske. Innan dess är det bara relation och att hantera förändringarna i livet. Första delen var segare. Sista läste jag mer i ett svep, nyfiket bladvändande. Då först började mysteriet komma fram, tätna. Innan, ja små ledtrådar som läggs fram, osäkerheter.

Possible spoilers:

Det finns nog en del saker som inte riktigt går ihop i boken. Jag störde mig på att hon jobbar natt på en redaktion som har hand om läromedel. Really? Jag funderar också över hennes son, som hon inte fött själv, och vars existens på olika sätt förstört flera av hennes förhållanden, för att hon ville ha sin son. Det är luddigt och oklart, och inte ens på slutet blir det riktigt förståeligt, för det är för många frågor som hänger kvar i luften. Om det verkligen var så som det eventuellt uppenbarar sig i slutet, skulle inte det ha kommit fram och utretts tidigare, tex då hennes son som inte är hennes son, kommer i fängelse? Jag störde mig också på sommaren i huset vid havet, eftersom hon har ett arbete och hon helt plötsligt inte går till arbetet, utan förklaring. Semester? Jo, visst, det kan förklara det, men det står inte någonstans. Och Grace, har hon inget arbete? För många frågetecken kvar kring henne också.

En viss talspråklighet i språket, jagmeningar som kapas på sitt jag, inleds med verb men det är inte snyggt, jag har aldrig gillat det. Om du vill bli av med jagmeningar måste du förändra strukturen på meningen, eller så råder jag mina kursdeltagare. Att börja med verb känns mest slarvigt för mig. Perspektivet, jagberättare. Men ändå ganska distanserad, inte för klibbigt nära. Kanske funkar detta bäst på karaktärer som inte är så känslomässigt engagerade? För jag upplever Henrietta som relativt kall, relativt oreflekterande, ganska mycket en robot i livet. Även om reaktioner beskrivs, utbrott, konstiga beteenden. Trots jagperspektivet kommer vi inte nära själva kärnan i de utbrotten, inte inifrån, utan utifrån. Så hon är en människa oförankrad, inte i kontakt med sin innersta kärna själv, är min tolkning. Och det verkar rimligt, det är sådan hon är.

Den moraliska frågan, premissen för boken, är ”skulle du älska mig även om jag dödar en annan”, kärlekens villkor, moderskärlekens villkor. Henrietta har bestämt sig, när pojken frågar svarar hon ja, och man anar att det redan då börjar födas ett frö både i honom och henne. Hans handling är också kopplat till hans drömmar, obehagliga drömmar, och när han berättar om en dröm där han stryper någon så vacklar mammans svar, hon ger honom inte det jakande svaret, även om frågan inte heller ställs. Men hennes reaktion var rädsla, och han ser det i henne. Detta ser hon sedan som skiljelinjen, gränsen. Att då hans mor blev rädd, inte längr ekunde skydda honom med sin tro på honom, sin ovillkorliga kärlek, då finns inget hinder kvar, då begår han brottet. Fast det är inte helt logiskt, under hennes ovillkorliga kärlek skulle istället brottet kunna begås utan risk för kärleksstraff. Nu när hon ryggat tillbaka finns risken, och det är då han begår brottet. Han behövde den risken? Men, så kan man kanske inte heller tänka, utan måste snarare se hans mer intensiva drömmar om våld som ett tecken på att hans inre naturs vilja att pröva brottet inte längre går att hålla tillbaka, bara tecken på en slags inre sjukdom som blommar ut. Jag kallar det sjukdom trots att det framkommer att rätten inte bedömer det som psykisk sjukdom, att han var vid sina sinnens fulla bruk. Men det är ändå, för mig, en slags sjukdom, då någon känner ett obetvingat behov av att testa gränsen mellan död och liv på en annan människa. För det är så jag uppfattar hans mord, inte som ett självförsvar, inte som del i annan brottslighet, inte som en del i en blodig sport, ogenomtänkt. Utan som fullt medveten, med viljan att döda. En själslig sjukdom det, en gräns som inte finns i själen, men som borde finnas.

Att strypa någon är också ganska svårt, så jag vet inte varför hon valde det mordsättet. Att verkligen strypa någon med sina händer. Kanske lägger det till listan på saker som inte riktigt går ihop.

Jag har förresten en extrakopia av den här, råkade köpa två.

Titel: Mördarens mamma
Författare: Ida Linde
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2018

Köp boken på din lokala bokhandel, tex på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>

Köp boken på din lok a la bokhandel, tex på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>

Andra bokbloggar om >>

Broderier av Burcu Sahin

Publicerad den 5 april, 20206 november, 2025 av mina

Burcu Sahin mötte jag genom samtalet med Annelie Bränström Öhman på Littfest. Återigen, som med Rasha Alqasim, är det en enkelhet och en stillhet i språket som tilltalar mig, och samtalet om hur tygets, hantverket, det kvinnliga arbetet med nål och tråd, skrivs fram och får plats i dikterna, är invävda i historien, är det som framförallt fångar mig. Det talar till min textila sida, även jag har gjort kopplingar i mitt skrivande till det textila, brodera texten, stygn för stygn. Det är kvinnorna som skrivs fram i dessa dikter, kvinnorna i Sahins liv, situationer och tillstånd, minnesbilder, ögonblick som illustrerar och speglar både värme och utsatthet.

Det finns en kamp också, mellan modergestalten och jaget, mellan det traditionella och det modern för med sig och det jaget själv skapar och upplever, genom flytten till, flykten till, uppväxten i ett annat land och en annan kultur. Det är ett jag som skriver sig fri från moderoket, men ändå varsamt minns och hanterar och respekterar modern och hennes handlingar, förstår varifrån allting kommer. Kampen handlar också om positonen modersgestalten, och så många andra invandrande mödrar, har i det samhälle de flyr till. Orättvisan och skenheligheten i det samhället, som ser sig självt som gott men likväl trampar på och behandlar de som kommer hit nedvärderande. Systematiskt, på ett sätt så att individen inte känner att den gör något, kanske, men likafullt är det det som sker. Vem är det som vårdar, som städar, som bygger, som serverar? En ilska finns invävd också, rättmätigt. Och i ett större perspektiv, hur vi utnyttjar arbetskraft i andra länder för att få våra billiga kläder, utan en tanke på vad som sker i processen, vägen dit. En sorgesång, också, för ett hantverk som håller på att gå förlorat, vars betydelse försvinner, glöms bort, blir obetydlig. Och för vad, kan man fråga sig? Vad får vi istället?

Annelie Bränström Öhmans forskning kring text & textil ligger mig också varmt om hjärtat, och jag följer hennes samtal och utforskning kring detta ämne, med intresse.

Titel: Broderier
Författare: Burcu Sahin
Förlag: Albert Bonniers
Utgivningsår: 2018

https://www.bokus.com/bok/9789100174934/broderier/Eller på Bokus >>

Köp boken på din lokala bokhandel, tex på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>

Andra bokbloggar om >>

Katapultpriset: 2018 års Katapultpris för bästa skönlitterära debut till Burcu Sahin

https://www.youtube.com/watch?v=ljFYPP7aAMg

Sveas son av Lena Andersson

Publicerad den 3 april, 20206 november, 2025 av mina

En gammal reflektion, som blivit liggande av den något banala orsaken att jag ville fota boken med en måttstock, och inte hittade någon. Nu har jag gjort det… Sent omsider. Läste ut boken den femte maj 2018. Time flies.

Underrubriken, en berättelse om folkhemmet. Ja, det är ju det det är. Ragnar Johansson, Sveas son, född ”år noll i den svenska historien, det år då socialdemokratin vann makten i landet och överttog protestantismens heltäckande mantel av omsorg, stränghet och strävan med självflagellering individuellt och i grupp, för att inneha den obrutet i fyrtiofyra år och omforma Sverige i grunden.”

Ragnars strävan är att vara så vanlig som möjligt, inte sticka ut varken uppåt eller nedåt, hålla sig inom fållorna eftersom det där är tryggast och bäst. Han är en modernitetens man, vill framåt och lämna det gamla fattigsverige med dess hopplösa gammelmodigheter bakom sig, och vara en rättskaffens man. Allt ovanligt straffar sig, märker han, och därför tyglar han alla känslor som kan vilja sticka lite utanför.

Jag upplever det som att Lena Andersson gestaltar ”Sverige” genom en enskild persons livsöde, att det är själva tanken. Så att allt som berättas om Ragnar i själva verket kan översättas i en allegori över landet Sverige och den socialdemokratiska typiska medborgaren. På så vis är Ragnar liksom ett medelsnitt av alla Svenssons. Och det är väl det som gör boken intressant, att kunna studsa tanken lite längre än bara det enskilda exemplet. Faktum är att jag nog hade förväntat mig ännu mer dock, att allegorin skulle blomma ut ännu mer. Jag föreställde mig en gestaltad förklaring till hur medelsvensson övergått från att vara solidarisk till att glida över i sverigedemokratiska åsikter och smygrasism. Jag ville nog ha lättnaden av en sådan berättelse, för att förstå den del av min omvärld som genomgått den förändringen, men den blev jag snuvad på. Riktigt så långt går inte den här berättelsen, även om en förändring också sker i Ragnar som har att göra med den förändrade ”världsbilden” (normen inom Sverige dock, snarare än hela världen) och väl är Ragnars karaktärsutveckling. Så det spåret gjorde mig nog lite besviken, och kanske var det ett spår jag själv hittade på.

Det andra spåret är förstås skildringen av den ”vanlige mannen”, folkhemsmannen (vilket också var Anderssons arbetstitel på boken, fick vi veta på ordcaféet i torsdags). Den vanlige medborgaren kanske, Ragnars fru Elisabet visar ju också upp ett exempel på en folkhemskvinna, vilket jag förstod det som var tanken. En genomsnittsfamilj. Och den här familjen känner jag igen. Jag har mött den, jag har mött Ragnar, i många av de levnadsberättelser jag arbetat med som kursledare i självbiografiskt skrivande. Han är i högsta grad en verklig man, och väcker också mina sympatier då jag läser, eller ja, man kanske inte tycker om honom, som jag och Annika Edlund konstaterade då vi pratade om boken efter ordcaféet, men jag ser honom och förstår honom.

Ordcaféet hon höll på Bokcafé Pilgatan var i vanlig ordning intressant. Jag älskar att höra författare prata om sina böcker. Denna gång i samtal med förlagets Jonas Axelsson. De pratade lite om Lenas skidåkning som ung (en ingrediens i denna bok) och hennes väg till författarskapet, refuseringar och roliga historier från bokbranschen. Men det intressantaste var nog det hon sa om dialoger, att hon älskar att skriva dialoger. Hon sa bland annat att något måste hända i dialogen som inte för handlingen framåt, utan som har en annan betydelse, för karaktärernas relation tex, det som sägs ska liksom peka på något annat, något mer. Och absolut inte skrivas realistiskt. Ta bort alla tvekanden och hummanden. För att det ska bli realistiskt i huvudet, kan det inte vara realistiskt i boken. ”det är en neurologisk process som man måste respektera”.

Anderssons språk är liksom ”torrt”, sakligt, utan krusiduller. Det skapar en särskild stil, en distans mellan karaktärerna och den som skriver, som nästan får mig att tänka på Heinrich Böll och ”Grupp-porträtt med dam”. Det är väl lite hennes signum, och även om jag själv också gärna simmar runt i metaforiska poetiska sjöar, så kan jag uppskatta stilen. Den passar väl med ämnet också, för den delen. Raka puckar, bokstavlighet.

Jo, en annan sak pratade hon om också, att hon aldrig beskriver sina karaktärer mer än några få detaljer. Det hör ihop med att hon själv (och hon tar Olof Lagercrantz till medbevisare) aldrig kan se karaktärer framför sig genom hur de beskrivs i en litterär text. Resultatet tänker jag, är att läsaren stoppar in en egen bild, kanske av en person vi har erfarenhet av som ganska väl passar in på karaktärens personlighet och de få attribut som beskrivs. Hur ser karaktärerna ut i mitt huvud? Ragnar är lite diffus, men jag har mött så många folkhemsmän att även om hans ansikte skiftar under läsningens gång så funkar det, it’s interchangable. Elisabet har jag en tydligare bild av, en kombination tror jag av en person jag känner som heter det och som passar in på karaktären. Elsa, dottern, är också diffus. Ändå känns de tydliga, och det som spelar roll är ju också deras inre karaktär. Inifrån och ut, som Lena sa.

Titel: Sveas son
Författare: Lena Andersson
Förlag: Bokförlaget Polaris
Utgivningsår: 2018

http://bokborsen.seEller hitta den på Bokbörsen >>