Kategori: Poesi

Jag i andra: porträtt på prosa av Maria Wine

Publicerad den av mina

Porträtt på prosa. Jag tänkte nog då jag läste titeln, att ”jag” skulle träda fram mer. Men jag möts av korta litterära och poetiska porträtt av olika udda och egensinniga människor. Men så är det väl ändå ofrånkomligen så att så som man porträtterar en annan person, också säger något om sig själv? Jag slås då jag läser av en önskan att veta vilka hon porträtterar, att få en vidare bild, en djupare kunskap. Nu blir det ett fint galleri av olika typer av människor, karaktärer. Någon borde skriva varje karaktärs egen berättelse, tänker jag, ta avstamp i dessa porträtt och skriva vidare. Som att porträtten inte räcker då? Kanske, eller jo, det gör de. Men jag lämnar dem alltför hastigt, på något sätt. De stannar inte riktigt kvar i mig, när de är beskrivna utifrån på det här sättet.

Det poetiska är genomgående, många gånger vill jag stryka under en rad, spara, visa. Vilket tyvärr inte går i en e-bok, och formatet på boken (läst det mesta i mobilen) var inte heller särskilt gynnsamt för boken i sig. De korta raderna, nästan prosalyrisk uppställning, blir klumpiga och fula i min mobil, och jag läser dem för hastigt. Kanske ser det annorlunda ut i den tryckta boken, jag hoppas det.

Men jo, nog kan en del av dem stanna kvar i mig. Några egensinnigheter, särskilda beteenden, egenskaper.

Jag tänker på Anaïs Nin och Tristine Rainer, Anaïs porträtterade ofta sina vänner, ibland gynnsamt och omsorgsfullt, ibland med fokus på någon otrevlig händelse och då med den känslan som genomsyrar porträttet. Detta tar Rainer upp i ”Den nya dagboken”, där porträttskrivning är en av övningarna. Det här är utmärkta exempel på det, och människorna beskrivs sällan för deras yttre attribut, hur de ser ut, mer för deras inre egenskaper och beteenden, drömmar, önskningar, drivkrafter, hemligheter. Just därför blir de utmärkta studier för karaktärer i ännu oskrivna böcker, eller, som jag tänker, exempel på hur man kan fånga en människas väsen och inte bara dess manifestation i verkligheten.

Titel: Jag i andra
Författare: Maria Wine
Förlag: Albert Bonniers
Utgivningsår: 1963 (2017 som ebok)

Köp boken på din lokala bokhandel, tex på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>

Eller hitta den på Bokbörsen >>

Eller på Bokus >>

Eller låna på ett bibliotek>>

Andra bokbloggar om Jag i andra >>

Incestens hus av Anaïs Nin

Publicerad den av mina

Jag tänker att det är ett drömtillstånd, eller ett surrealistiskt skildrande av en medvetandeström, där drömtillvaron, drömtankarna, ligger nära  eller parallellt med det medvetna. Drömmen som känslomässig metafor: i den drömlika poesin kan den verkliga känslan gestaltas. Men riktigt så enkelt är det inte, den blir en surrealistisk drömberättelse genom jaget, duet, Sabina, Jeanne, den förlamade mannen Lot, den mänskliga kristus… Det är en slags saga, mytiskt skriven, omskriven poetiserad verklighet och ja, metaforbelastad till bristningsgräns och bilder som bryter mot varandra, bryter ”regler”, men jag uppfattar det som medvetet. Ett ”både och”, ingenting är någonsin endast det ena. Om det brinner, drunknar man.

Inget egentligt narrativ. Allt sker i princip inne i jagets huvud, genom hennes ögon. Mötet med Sabina som är så erotiskt laddat, så sammansmältande, följs inte riktigt upp igen. Jeanne betraktar hon, går inte in i. De olika karaktärernas relationer sinsemellan är oklara, liksom hennes instigande i incestens hus och vad detta egentligen innebär. Kanske går texten inte att läsas skild från hennes andra böcker, eller skild från historien om henne själv, hennes dagböcker? I de två efterorden av översättarna, får jag den känslan. Att åtminstone inte de kan skilja Incestens hus från Nins biografi. Och visst, hon skrev sitt liv, hon levde sin konst, men jag tänker att detta drömscenario ändå har ett eget värde utanför biografin, och utanför länken till de andra verken, som jag anar är mer prosaliknande, mer narrativa. Men. Det är inte prosa detta, oavsett den form boken eller berättelsen har. Det är inte en berättelse, per se. Det är poesi.

Varför detta motstånd mot den surrealistiska poetiska formen? Jag blir förbannad på Miller som frågar om det bara är ornament, är han så dum? Så korkad. Jag tänker på Helene Cixous, Inuti. På det kvinnliga språket, och inser att hon rör sig i de vattnen, eller hur? Medusas skratt. Ur den synvinkeln kom hon aldrig riktigt loss från det patriarkala oket, som låg som en tung sten på hennes författarskap, oförståelsen, oviljan att ge ut och sprida hennes böcker, och kanske fel land, fel tid, fel språk?

Jag läste denna på svenska, i översättning, lånebok från biblioteket. Men har den numera på engelska också (därav bilden), och endera dagen ska jag ta itu med den på originalspråk också, se om jag upplever någon skillnad. Jag är kluven till det där ibland, med texter skrivna på engelska som jag ju behärskar bra. Men ibland inte tillräckligt bra, och då tar jag genvägen genom översättaren, för jag tänker – hellre det och ”riskera” att fastna i översättarens tolkning, än att inte förstå det jag läser. Någon gång ska jag skriva mer om översättning, för det är ett ämne som intresserar mig. En översatt bok, särskilt om det är poetiska texter, är på många sätt en alldeles egen bok, inte riktigt samma som originalet. Men hur ska vi någonsin möta och ta till oss nya texter, om vi begränsar oss till det språk vi känner till, av den anledningen? Men jag fortsätter nog att hävda att det är viktigt vilket språk man läst på, om det är en översättning eller inte, för hur man har tolkat det man läst, tagit det till sig.

Titel: Incestens hus
Originaltitel: House of incest
Författare: Anaïs Nin
Originalspråk: Engelska
Översättare: Helena Fagertun, Helena Eriksson
Förlag: Sphinx (översättningen, på engelska finns den utgiven på flera förlag)
Utgivningsår: 2009 (denna utgåva, 1958 i original)

Köp boken på din lokala bokhandel, tex på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>

Eller hitta den på Bokbörsen >>

Eller på Bokus >>

Eller låna på ett bibliotek>>

Andra bokbloggar om Incestens hus >>

Broderier av Burcu Sahin

Publicerad den av mina

Burcu Sahin mötte jag genom samtalet med Annelie Bränström Öhman på Littfest. Återigen, som med Rasha Alqasim, är det en enkelhet och en stillhet i språket som tilltalar mig, och samtalet om hur tygets, hantverket, det kvinnliga arbetet med nål och tråd, skrivs fram och får plats i dikterna, är invävda i historien, är det som framförallt fångar mig. Det talar till min textila sida, även jag har gjort kopplingar i mitt skrivande till det textila, brodera texten, stygn för stygn. Det är kvinnorna som skrivs fram i dessa dikter, kvinnorna i Sahins liv, situationer och tillstånd, minnesbilder, ögonblick som illustrerar och speglar både värme och utsatthet.

Det finns en kamp också, mellan modergestalten och jaget, mellan det traditionella och det modern för med sig och det jaget själv skapar och upplever, genom flytten till, flykten till, uppväxten i ett annat land och en annan kultur. Det är ett jag som skriver sig fri från moderoket, men ändå varsamt minns och hanterar och respekterar modern och hennes handlingar, förstår varifrån allting kommer. Kampen handlar också om positonen modersgestalten, och så många andra invandrande mödrar, har i det samhälle de flyr till. Orättvisan och skenheligheten i det samhället, som ser sig självt som gott men likväl trampar på och behandlar de som kommer hit nedvärderande. Systematiskt, på ett sätt så att individen inte känner att den gör något, kanske, men likafullt är det det som sker. Vem är det som vårdar, som städar, som bygger, som serverar? En ilska finns invävd också, rättmätigt. Och i ett större perspektiv, hur vi utnyttjar arbetskraft i andra länder för att få våra billiga kläder, utan en tanke på vad som sker i processen, vägen dit. En sorgesång, också, för ett hantverk som håller på att gå förlorat, vars betydelse försvinner, glöms bort, blir obetydlig. Och för vad, kan man fråga sig? Vad får vi istället?

Annelie Bränström Öhmans forskning kring text & textil ligger mig också varmt om hjärtat, och jag följer hennes samtal och utforskning kring detta ämne, med intresse.

Titel: Broderier
Författare: Burcu Sahin
Förlag: Albert Bonniers
Utgivningsår: 2018

Köp boken på din lokala bokhandel, tex på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>

Eller hitta den på Bokbörsen >>

https://www.bokus.com/bok/9789100174934/broderier/Eller på Bokus >>

Eller låna på ett bibliotek>>

Andra bokbloggar om  >>

Katapultpriset: 2018 års Katapultpris för bästa skönlitterära debut till Burcu Sahin

https://www.youtube.com/watch?v=ljFYPP7aAMg

Jag matar kriget med dem jag älskar av Rasha Alqasim

Publicerad den av mina

Att skriva om denna bok tog mig genom en minnesresa i dagboksträsket, för jag visste att jag hade skrivit någonstans om den, minns intrycket av den så tydligt, men var? Inte på datorn, jag sökte i alla tänkbara mappar. I dagboken, således. Men det var ett år sen, lite drygt, och var har den dagboken hamnat? Jag har nu grävt igenom ett decennie av osorterade dagböcker som legat på lite olika ställen i ateljén, innan jag hittade det jag sökte: årsslutet 2018 låg i en låda med mycket äldre dagböcker. Note to self: sortera dina dagböcker.

Det var Internationell poesifestival i Stockholm, 2018, och kanske hade jag hört hennes namn förut men nu möttes jag av henne på scenen. Hon läste på arabiska och någon annan läste den svenska översättningen. Jag minns nu inte vem, dessvärre. Jag drabbades, så som man kan drabbas av poesi ibland. Jag haffade henne, fick köpa en bok, fick den signerad dessutom, och tillbringade pauserna på festivalen med att läsa hennes dikter, fortsatte på tunnelbanan hem och läste klart den innan jag somnade i ett gästrum i Bredäng.

I dagboken skrev jag:

Men hennes ord drabbade mig. äntligen ett språk som levde och lekte, där en bild vändes och välvde in i en annan. Rasha. Jag fångade henne då hon skulle gå & fick köpa hennes diktbok, som inte såldes härute. Det är främst språket, men också den nakna berättelsen, som på en gång var en berättelse som talade till mig, och en berättelse jag kunde leva mig in i, befolka, som var ny, naken och ärlig och inte försökte vara ny, utan var, i sig själv, allt det den behövde vara, var tvungen att vara. Ärlighet.

Egentligen behövs inte mer än så, för att tala om de här dikterna. Det är en enkelhet, en stillhet i bilderna som inte försöker krumbukta sig, det är en människa som försöker göra världen hon lever i begriplig genom att tala om den i bilder, skriva fram bilderna hon upplever. Det är en stark kvinna, som tar plats och inte låter sig kuvas. Det är en kvinna som erkänner sin utmattning, och inte skäms för den. Hon står fast. Hon står där hon står. Hon tänker inte ge med sig, hon har rätt att vara den hon är.

Rasha Alqasim är politisk flykting från Irak, debuterade här i Sverige.

Läs mer om henne här: Porträtt: Rasha Alqasim

Titel: Jag matar kriget med dem jag älskar
Författare: Rasha Alqasim
Orginalspråk: Arabiska
Översättare: Elisabeth Hjort, Sara Mannheimer, Kholod Saghir
Förlag: 10-tal
Utgivningsår: 2017

Köp boken på din lokala bokhandel, tex på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>

Eller hitta den på Bokbörsen >>

Eller på Bokus >>

Eller låna på ett bibliotek>>

Andra bokbloggar om  >>

Mina läsprojekt

Publicerad den av mina

Mer eller mindre tydliga läsintentioner, som alla får varsin kategori på bloggen så man kan följa utvecklingen av dem. Sorterar upp detta tydligt årsskiftet 19/20, så inlägg skrivna före det kommer förmodligen inte med, men jag ser de flesta av dem som projekt som inte bara löper för 2020, utan på längre sikt. Varje projekt/tagg har också ett eget inlägg med en uppdaterad lista av vad jag avverkat, dessa startar januari 2020 eftersom det känns för meckigt att försöka gå igenom gamla inlägg. Dessutom skriver jag kanske inte reflektioner på alla böcker.
I övrigt försöker jag ge böckerna relevanta etiketter för de ämnen de handlar om, de länder författarna kommer ifrån och författarnas namn etc.

NO BUY-utmaningen och Olästhyllan
Under 2020 har jag planerat att inte köpa en enda ny bok. Jag äger redan sjukt mycket olästa böcker, och det finns ju bibliotek etc, men det kommer ändå att bli en svår utmaning eftersom jag har ett extremt ha-begär när det gäller böcker och gärna hänger med i aktuell utgivning osv.
Jag har dock formulerat en liten klausul för second hand-böcker, där vinsten går till välgörenhet (Röda korset, Myrornas) och det lilla projekt jag har att unna mig en bok från källaren varje gång jag besöker Bokcafé Pilgatan (det är också en form av välgörenhet, eller ett stödjande av en mycket fin verksamhet och kan också sägas vara ett litet moment 22-projekt eftersom jag dessutom är delägare i Bokcafé Pilgatans ekonomiska förening, but there you go) och från Mingus (systerantikvariatet) because because. Men utöver det ska jag inte köpa nåt, pinky promise!
Det sagt tar jag gärna emot donationer av böcker, så mycket ni vet det, och blir glad för alla böcker jag får. Dessutom kan jag stilla en del av mina ha-begär genom att köpa in böcker till Holas bibliotek och mina kurser. Men ändå!
Kategorier: Olästhyllan (för alla böcker jag läser ur min redan gedigna TBR-bokhylla), och Källarböcker (om jag skriver inlägg om böcker jag köpt därifrån)

Reading the classics: 1001 books you must read before you die (all editions)
Följer framförallt goodreads-listan som fyller på (men inte tar bort) från alla utgivningar av boken 1001 books you must read before you die. Vill så mycket här, läsa antikens klassiker, läsa moderna klassiker, läsa icke-västerländska klassiker, men tänker att det mesta ändå kan samlas in under detta projekt, och det som inte gör det faller kanske in i mina andra läsprojekt istället.
Just nu sugen på att läsa de grekiska dramerna (som inte ens är med i 1001 books eftersom den fokuserar på romaner), Den gudomliga komedien och Decamerone, samt att jag håller på med Prousts På spaning efter den tid som flytt, så vi får väl se hur det går med det under året och framöver.
Kategori: Reading the classics

Lars Widding: i kronologisk ordning
Eftersom Lars var min farfars bror vill jag gärna läsa hela hans utgivning. Ett sätt att angripa det är kronologiskt, att följa hans författarskap och hur det växte fram. Vissa titlar jag har redan läst, så vi får se om jag läser igen eller hoppar över dem.
Kategori: Widdings fotspår

Kartan: att läsa världen
Jag vill bredda min läsning och inte fastna i västerländsk kanon. Därför försöker jag pricka in så många länder som möjligt, och får samtidigt en översikt på vad som eventuellt är överrepresenterat och underrepresenterat.
Kategori: Kartan

Nyutgivet på svenska
Vill förstås följa med i utgivningen under året (och det blir nog ett par år tillbaka också, som får räknas in, en femårsgräns kanske?). Både svenska på originalspråk och översatt till svenska.
Kategori: Nyutgivet svenska

Nyutgivet på engelska
Alltså inte bara engelskspråkig, utan också litteratur översatt till engelska. Senaste fem åren.
Kategori: Nyutgivet engelska

Livsberättelser: Memoarer och biografier
Eftersom jag undervisar i biografiskt berättande vill jag alltid hålla mig ajour och dessutom läsa klassikerna inom memoarer och biografier (främst självbiografier).
Kategori: Livsberättelser

Poetik: Om skrivande
Jag läser också en uppsjö metodböcker om skrivande, eller poetiker där författare skriver om skrivande.
Kategori: poetik

Poesi
Vill läsa så mycket poesi som jag mäktar med.
Kategori: Poesi

Sci-fi/speculative/dystopi
Läser gärna sci-fi och spekulativ litteratur, både nyutgivet och klassikerna på området, särskilt intresserad av feministisk sci-fi och dystopier.
Kategori: Sci-fi/spekulativ/dystopi

Postmodern twist: experimentell litteratur
Också något jag vurmar för och därför får det också en egen kategori/tagg.
Kategori: Postmodern twist

Skrivet av kvinnor
Det ger sig själv uppenbarligen, i min läsning, att jag läser mer kvinnor än män, men jag lyfter gärna fram det så att det blir tydligt också.
Kategori: Skrivet av kvinnor

Svårläst
Inlägg där jag läser och kommenterar kring böcker som jag finner särskilt svåra att läsa och behöver läsa högt, i portioner. Just nu läser jag ”Om mörker” av Josefine Klougart
Kategori: Svårläst

Jag har också en kategori för böcker jag fått som recensionsexemplar och härmed skriver om, en för grafiska romaner, en kategori för när jag skriver om skrivande och en övergripande kategori för skönlitteratur.

Kommer kanske på fler taggar, etiketter och kategorier såsmåningom, och måste städa upp bland gamla inlägg för att det ska få sin fulla funktion med just taggarna, men huvudlinjerna finns åtminstone representerade här.

Barnet av Olivia Bergdahl

Publicerad den av mina

En sonettkrans, vad innebär det? En av de mer komplicerade saker i poesin man kan ge sig på, nämligen att skapa en krans, en ring av 15 sonetter, där slutraden i varje sonett blir förstaraden i nästa, och dessutom bildar en ”mästarsonett” i slutet. En sonett har fem takter i varje rad, som bidrar till dess rytm. Det finns också flera varianter av sonetter, där rimmen går lite olika. Barnet är skriven som en Petrarca-sonett, där rimmen går ABBA CDE CDE, dvs att slutordet i rad A rimmar med nästa rad A:s slutord, slutordet i rad B rimmar med nästa rad B:s slutord etc.

Temat i denna sonettkrans är uppväxt; det handlar om barnet, den trygga början som luckras upp och blir mer osäker alltmedan barnet växer upp. Redan i den första sonetten anas det svåra, förknippat med havet och symboliserat av Stena Danmarksterminal. Jag tänker på de första radernas plats, som den första platsen som var en gräns; Masthuggstorget, danmarksterminalen – att där går gränsen för vart barnet får gå kanske, eller det område som ringats in som barnets värld. En värld som kommer att vidgas, och inte helt och hållet frivilligt, trots diktens ”resten kallas val”.

Omvärlden händer barnet, i lika hög grad som barnet väljer – Backaplans rök (branden på diskoteket), barnets första möte med en plötslig, grym och oväntad död, ett första möte med en hård verklighet. Barnet möter en ambivalens, en oro i sig själv, och de vuxnas fråga om ”vad ska du bli när du blir stor?” går från att vara en möjlighet till ett krav. Barnet vill inte fortsätta på den kravfyllda vägen, vill inte ”bli” något annat än sig själv. Kravet växer till en ångest, en känsla av att ”drunkna inuti”.

Dock finns en klok mamma, som ger barnet en möjlighet att andas igen, och barnet hittar orden som blir vägen ut. ”så fann jag orden och la dem i dess grav / så fann jag hela världen i en lärosats / de platser inom mig som inte översatts / jag gav dem namn: fuckface, miffo, framtid, hav”. Barnet finner orden, och göteborgskravallerna (https://sv.wikipedia.org/wiki/Göteborgskravallerna)får stå som en symbol för den vrede över världen som manifesteras, utloppet i upploppet, som barnet föredrar framför de vuxnas cyniska bild – ”sanningen en båt” som i dikten blir en kapsejsning. De ”vuxnas” metoder duger inte till.

Barnet upplever en känsla av att vara fel i världen, att vara obekväm, ”allt jag kan vara är att vara till besvär / för stor för min ålder, för liten för det här”. I sonettkransen står havet för vuxenvärlden, omvärlden, den oregerliga och omöjliga att bemästra. Havet dånar omkring barnet, omkring barnets ”oss”, hennes krets. Och barnet växer upp, överbryggar de sista staketen in i vuxenlivet (oskuldens staket), lär sig: ”så byggde jag världen ur det lilla jag vet / att havet föder vågor, vind och dimma / det viktiga är att läsa sig att simma / när stadens alla gator döps till pubertet” och konstaterar: ”en människa är människa och det är allt”.

Olivia Bergdahl kommer till Bokcafé Pilgatan i Umeå onsdag 11 december. Olivia Bergdahl
Förlag: Ordfront
Utgivningsår: 2019

> (öppnas i en ny flik)”>Köp boken på din lokala bokhandel, tex på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>

> (öppnas i en ny flik)”>Eller hitta den på Bokbörsen, om någon hunnit läsa och dela vidare >>

> (öppnas i en ny flik)”>Eller på Bokus >>

> (öppnas i en ny flik)”>Eller låna på ett bibliotek>>

> (öppnas i en ny flik)”> Publicerat i Nyutgivet svenskt, Poesi, Skrivet av kvinnorMärkt Lämna en kommentar på Barnet av Olivia Bergdahl

Den vita boken av Han Kang

Publicerad den av mina

Detta skrev jag då jag precis avslutat läsningen av boken, med min tunna blyertspenna på ett den sista vita sidan:

I mångt och mycket handlar denna bok om sorgen över en förlorad storasyster, en som inte fick leva, men vars existens påverkar jaget genom hela hennes barndom och lever kvar i henne. Genom det vita sträcker hon ut en hand för att försona sig med, gestalta den förlorade systern. Det är också en lovsång till det vita och en bok full av hopp som aktiveras av det vita i en slags meditation.

Funderar också på den inte uttalade diskursen om ”vithet” kontra annorlundaskap som finns med under ytan. Subtilt, men närvarande, genom att jaget skriver utifrån att befinna sig i en europeisk, ”vit” stad. Att också reclaima, återta det vita i någon mån? Det vita är inte bara den diskursen.

Det finns ett vemod, en melankoli i de vita betraktelserna, som tar avstamp i jagets minnen, som en loggbok över minnen som gestaltas genom saker och känslor som är vita. Poetisk prosa, prosalyrik, med ett berättande drag. Drar mig för att använda ordet ”vackert språk” eftersom det känns uttjatat, men det finns en skönhet i enkelheten, stillheten. Många metaforer från havet, från fiskar,  som tex ”Längre ut breder de lugna strömmarna ut sig som oändliga fiskfjäll.” eller ”De tusentals stjärnor som var som saltkorn och vars ljus hade strålat ned i hennes ögon om nätterna (…)”

Det finns ett stråk av kyla, av snö och is. Mina understrykningar är många, och jag antecknade under hela läsningen, en svag blyerts genom hela boken där jag talar med eller svarar texten, ställer frågor till min läsning. På något sätt inbjuder formen mig som läsare, och jag relaterar till egna tankar, minnen.

Genom boken även en serie bilder, som tycks mig gestalta eller frammana en performance i relation till det boken behandlar. En kvinna med olika föremål, textilier, salt, snö. Jag finner ingen förklaring till bilderna, och undrar varifrån de kommer. Om de är skapade av författaren, om de är skapade av jaget, om de är skapade av någon annan utifrån texterna. De tycks mig tagna från ett sammanhang, en händelse, dokumenterande snarare än enskilda konstverk, vilket kanske dess relativa grumlighet i trycket tyder på. Jag föreställer mig, eller önskar kanske, att om de varit enskilda konstverk, en del av verket som är boken, så hade de fått ett bättre tryck, så att jag hade kunnat ta dem till mig på ett annat sätt. Nu försvinner de lite, och det tycker jag är synd, åtminstone i min läsning så skummar jag dem, snarare än läser dem såsom jag läser texten.

Textens olika delar – Jag, Hon och Allt vitt, det sker en rörelse här. I andra delen får ”hon” röst, jag föreställer mig att jaget skriver fram den döda systern, skildrar ur hennes perspektiv. Den sista delen på något sätt svarande mot den rörelsen, och ett slags avsked. Som en memoria, och ett avslut för jaget, att lägga den döda systern till vila.

Men ja, en vacker melankolisk bok med många formuleringar och bilder som kommer att leva kvar i mig.

”Om man kunde kondensera tystnaden och koncentrera den till ett så litet och fast föremål som möjligt, tänkte hon, skulle den nog kännas så här.”

Och så bara något om den vackra bindningen: grov textil yta som målats med ett tunt vitt lager ovanpå. Luktade förskräckligt när den kom, men nu har den luftat av sig och är enbart vacker.

Han Kang
Den vita boken
Översättning: Anders Karlsson och Okkyoung Park
Förlag: Natur & Kultur >>

Du kan hitta boken på Bokus >> eller Adlibris >>

anteckningar och understrykningar

Låt oss förvandlas av Kristian Lundberg

Publicerad den av mina

Jag läser Lundbergs diktsamling som dikter om döden, hans (textjagets) föräldrars död. Den ena kanske som kanske just nyligen skett, den andra äldre, av äldre datum, en kropp i ett träd. De döda.

Det finns en rörelse i dikten: låt det ske. Du har redan lämnat oss, förvandlas till lämna mig inte nu, som också avslutar samlingen. En oförsoning ändå, med döden? En ovilja att trots allt lämnas?

Varför modern? Det är inte självklart. Jag tar referenser från tidigare böcker, där han skriver om sin mamma, kanske Yarden? Eller den där andra boken jag lyssnade på men inte lyssnade klart, vad hette den? Och allt ska vara kärlek (jag slutade lyssna för att jag störde mig på någonting, samtidigt hade den samma dragningskraft som denna: den skapade suget att skriva). Jag upplever att jag har med mig en underliggande vetskap om en moders galenskap, en samtidig rädsla och fascination, en värme och också trötthet. Denna känsla av att jag vet detta redan, bäddar jag in i min läsning och tolkar duet främst som modern, men duet kan också vara en älskad, en nära. Bilden av modern också i tredje person, modern som barn, med ett anteckningsblock i knät, en gul anteckningsbok (och ett stavfel; ”du drar upp dina knä”). Pappan som mannen i trädet: hängandes i trädet, självmord blir min tolkning. Modern inte uttalat något galenskapligt, men ett nära förbund till poetiska världar som om de manifesteras i den verkliga klart leder till galenskap.

Formen, dagboken, anteckningsboken. Referenser till dagar, i följd. Uppenbar känsla av dagliga anteckningar i form av poesi. Spretigt, andra tankar vävs in, men temat återkommer nästan på ett lite för upprepande sätt. Frömjöl. De döda. Också som alltid i Lundbergs poesi, ett metapoetiskt plan, en poetik, poesi om poesi, så nära förbunden är han med sitt skrivande att det inte går att inte skriva även om skrivandet, hans religion. För övrigt irriterar jag mig en smula på de religiösa inslagen som, i min läsning, inte tillför något eget, de bara finns och kanske betyder något för någon annan, men är stumma för mig. Spretigheten – jag hade önskat en viss städning bland orden. Rensa bort sådant som bara skapar luft, poetiska formuleringar som inte betyder någonting, ornament. För mycket ornament. Och så det som pekar mot sådant som bryter känslan och temat. Det känns som att de är kvar, ”baraföratt”. Det känns som att dikterna står, exakt såsom han skrev dem. Det känns som en alltför stor tilltro på ett eget poetiskt genius. I bloggform hade jag accepterat det, som faktisk daglig anteckning, men i en bok… jag förväntar mig putsning då. Det gäller även skillnaderna i radbrytning, kompaktare på vissa ställen, ibland bara några få rader (oftast är de smådikterna inte heller särskild nödvändiga…) och hackiga brytningar som inte, återigen i min läsning, har någon mening i sig. Visst, att oavbrutet läsa andras texter och ge respons gör att jag aldrig kan stänga av min redigeringshjärna när jag läser, så även här. En arbetsskada.

Men hans dagbokspoesi får mig alltid att vilja skriva i samma flöde själv, att också föra en poetisk dagbok. Att man kan, att jag känner att JAG kan. Klart jag ska. Och du också.

Boken köper du på Bokcafé Pilgatan i Umeå. Eller om du måste, via Adlibris >> eller Bokus >>

PS. Läs gärna högt för dig själv. Poesi behöver ofta tas ned lite i lästempo, så man hinner ta in den.

 

Jag berättade om denna bok (och läste lite) på Afternoon Book Tea på Bokcafé Pilgatan 25 oktober. Till det bakade jag också en vit chokladkladdkaka med ingefära och citron, som blev en lyckad kombo. Recept hittar ni här: >>

Ædnan av Linnea Axelsson

Publicerad den av mina

Berättande dikter, epos. Den har fått kallas det, och ja, det är ju ett mellanting. Inte bara poesi och liksom inte så ”mångtydig” som enskild lyrik kan vara, utan berättande, narrativ dikt med karaktärer, historia, utveckling. Första delen består av ett historiskt parti, som berättar om en samisk familj som får två söner, den ena stark och frisk, Aslat, och den andra svag och egen, Nila. Familjen påverkas av svenskarnas intrång på den samiska marken och de tvångsförflyttningar som sker. Aslat dör alltför ung, och Nila tas till slut in på anstalt. I de andra delarna följer vi en familj i nutid, framförallt Lise som växer upp mer eller mindre segregerad från det samiska, men med minnen och band, och hennes dotter som brinner för samiska rättigheter. Det är en stark berättelse om en kultur där man inte talar med varandra, men ändå lyckas skapa samhörighet. Vi som läser tar del av och vittnar, men det är inte några känslodjup som sjungs ut, dikterna är mer beskrivande och berättande än känslosamt styrda. Bilder, filmsnuttar, utsnitt ur deras liv, även fast de är skrivna ur de olika karaktärernas perspektiv. Och under ytan finns de ju, känslorna och stämningarna, och det är framförallt det allmän-mänskliga i deras relationer, och hur de förhåller sig till sitt samiska ursprung som berör, som skapar igenkänning fast det för mig handlar om annat. Och man blir trött och förbannad på hur företagen suger ut marken och trampar över folks rättigheter.

Men det är inte en agitatorisk bok, den är inte en del av den samiska politiska debatten, den är en berättelse om människor som lever där, som har det ursprunget. Ett vittnesmål, men inte som ett verktyg, en skärva av liv, lika viktiga som alla andra skärvor av liv när de lyfts fram.

Dikterna är enkla, ofta bara några få ord och jag slås av symboliken att tystnad får ta så mycket plats, det är en tjock bok, den karvar ut sin del i världen. Vatten, älven är en återkommande metaforisk bild, vägen och att köra bil, naturen får stor plats. Dikten rinner, porlar fram genom sidorna, men stoppas också upp av tankestreck, eller streck, hur man nu ska tolka dem. Som stockar på vägen. Det stannar först upp min läsning och gör den hackig, tills jag till slut sveper över dem, inte låter mig stoppas av dem i min läsning. Då går det lättare, och känns mera enhetligt. Jag funderar över deras funktion, jag tror jag ser dem som ett slags tvekan, en paus för att hitta rätt ord kanske. De får mer plats då man läser tyst än då man läser högt, för då tvingas man ta bort dem för att läsningen inte ska bli för hackig. Dikterna är också platsangivna, och angivna vems röst detär som talar. Det lyfter också fram dessa platser, befäster dem i världen, och bidrar till den narrativa naturen i texten.

Boken är indelad i tre delar, Ædnan, Ædno och Ædni. Såhär står det i boken om dessa ord: Ædnan är nordsamiska och betyder ”landet”, ”marken” och ”jorden”. Ordet ligger ljudmässigt nära Ædno, ”älven” och Ædni, ”modern”. Med dagens ortografi skrivs dessa ord ut som eana(n), eatnu och eadni. Etymologiskt verkar de komma från samma ursprungsord som betyder ungefär ”stor”.

Ni hittar boken på Bokus >> och Adlibris >> men självklart också på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>

 

Till denna bok bakade jag en snökaka med rårörda lingon, till Skrivcafé #4 2018 >>

Källarhundarna av Tove Mörkberg

Publicerad den av mina

Källarhundarna läser jag ut på mindre än tio minuter, tror jag. För mig är det nog inte är diktsamling. Det är snarare en diktsvit, en enda lång dikt, uppdelad på korta sekvenser av 3-5 rader. Ingenting går förlorat i den ”snabba” läsningen. Jag slukar den, snarare, och dess minimalistiska form gör att dikten är lätt att ta till sig.

Korta betraktelser inifrån en avdelning, presumptivt psyk, låst avdelning. Vi följer ett diktjag, som återkommer, andra som återkommer, ett vi som hon ömsom beskriver, ömsom identifierar sig med i dess brokighet. ”Vi svär över byråkratin / ekonomin / och kaffet”. En del av viet, vi mot dom, vi – de galna – mot dom – sköterskorna, läkarna. Jag antar att det blir så, det blir oundvikligen en maktsituation. Fraser som ”det kommer att bli bra”, skämt om Gökboet, att säga ”tack” när de säger ”välkommen tillbaka” – vistelsen och återkomsten på avdelningen börjar bli en tröttsam vardag. Det absurda i andras ”tröst”. ”Någon säger / döden kommer / tids nog / du måste ha /tålamod. ” Lite humor också: ”Personalen säger / har du provat / att ta djupa andetag / nej aldrig /säger jag”.

Beskrivningen är avmätt, distansierad. Ingenstans kommer vi nära hennes sjukdom, anledningen till varför hon är där. Det är situationen som inlagd hon beskriver. Några korta porträtt av andras galenskap, några antydningar till en egen, ”Någon säger / jag har i alla fall / sångröst” ”Någon säger var det du som / sjöng en operett / i natt  / vem vet / säger jag” men vi kommer inte in i diktjaget. ”Någon säger att jag lider av kronisk melankoli”. Jag förstår att hon försökt ta livet av sig. Polisen är närvarande. Full mundering, tillrättavisanden. Men jag förstår inte varför, dit in vill inte diktjaget ta mig och kanske säger hon på det viset att det egentligen inte är intressant. Det är inte det viktiga. Och kanske är det inte det.

Dock upplever jag det som ett trovärdigt vittnesmål från sluten avdelning, med den lilla erfarenhet jag själv har därifrån, som besökare till vänner som legat där. Långsamheten, tiden: Jag får dras / med tiden / ett tag till / jag börjar vänja mig” och ”Det är inte ännu ett år / det är en tid /som motsätter sig / den sortens förändringar”.

Är det en analogi över något annat? Står skildringen inifrån avdelningen för något annat? Kanske kan man läsa det så också, men för mig räcker det med den bilden. Den är stark nog.

Köp direkt från förlaget Brombergs >> eller Adlibris >> och Bokus >>