Och allt skall vara kärlek av Kristian Lundberg
Jag får inte riktigt någon rätsida på vad det verkligen handlar om. Som alltid med Kristian Lundberg så är vi helt nära själva skrivprocessen, och det som skrivs fram är försök att tala om något som är svårt att sätta ord på. Han vill berätta om kärleken, som inte skrevs om i Yarden. Han vill, han försöker, men det går inte. Istället berättar han mer om Yarden, mer om det svåra livet för de som arbetar där, svartjobben, hur de papperslösa blir blåsta av sina egna landsmän, det är satt i system. Och han berättar om sin mammas galenskap, hans faders alkoholism och den otrygga uppväxten. Om sin egen alkoholism, och hur han skadade sin kärlek, sin ”K”, och hon till slut bad honom gå. Det är försök till att sätta berättelser och händelser och skeenden på pränt, och vi får se hela processen, får följa med i alla omtagningar. Och omtagningar. Och omtagningar.
För jo, det blir tjatigt. Upprepningen av frasen ”Det är mycket enkelt” eller dess variationer ”Så enkelt var det” ”Det var så enkelt” ”Ja det är så enkelt” etc, stör jag mig på. Upprepning är jag för, men detta blev lite väl mycket. Scenerna, informationen han upprepar, till och med i bokens sista del upprepar han, som om det vore första gången, hur han arbetat på Yarden och att han skrev en bok om den. Ja… Jag vet det nu. Om jag inte visste det redan innan jag började läsa så förstod jag det nog någon av de första tio gångerna det nämns. Teman, bilder som upprepas men inte kommer vidare. Nej, det kommer liksom inte vidare, den enda utveckling jag uppfattar i boken är att K kommer tillbaka till honom, att de börjar träffas igen som vuxna. Men jag vet liksom detta på en metanivå, aldrig blir någonting gestaltat. Det saknar jag nog, och det är inte riktigt Lundbergs stil.
Ändå inspireras jag alltid av hans böcker. Jag tror det ligger något i enkelheten i stilen, och den metapoetiska nivån som alltid är med. Att kan han, så kan jag, och det är ju lite i denna stilen jag själv också skriver, åtminstone när jag bloggar. Så ja, egentligen är den lite som en blogg, en lång och utdragen blogg.
Frånsett omtagninarna som stör mig med dess för myckna upprepning, är de ämnen han tar upp något som berör. Mamman och galenskapen, alkoholismen, sonen, kärleken, yarden och svartjobbarna, det finns en berättelse här, som han skriver, och dessa bilder lever nog kvar.
Han säger det själv, mot slutet, att det inte går:
Och om jag nu kan skriva om det? Nej, det går inte. Det går att skriva om ondskan, kärleken måste lämnas ifred. Ändå, om just detta omöjliga är det enda som jag egentligen kan skriva och det är därför jag misslyckas. Bakom alla dessa omtagningar, bakom alla dessa ord och meningsgaller finns det en annan berättelse som man ibland kan få en skymt av. Höst. Hennes rum. Minnen från Island. En bild som föreställer Israel, nu övermålad.
Det händer allt oftare nu att berättelsen antar en annan form än den som jag beslutat mig för. Berättelsen lever sitt eget liv och för mig vidare djupare in bland ravinerna, de torra höga gräsen. Jag tänker att jag ska försöka foga samman det som jag minns men när jag sätter mig ner för att skriva är det istället hennes ansikte jag ser lysa mot mig över pappersarkets djup. Mina händer, mina fingrar, allt bär hennes doft.
Men om jag hade fått gå med rödpennan i hans böcker, tjo vad det skulle ryka!
Titel: Och allt skall vara kärlek
Författare: Kristian Lundberg
Förlag: Ordfront förlag
Utgivningsår: 2011
Köp boken på din lokala bokhandel, tex på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>
Du kanske också gillar
De oroliga av Linn Ullman
Björnkvinnan av Karolina Ramqvist
