Oktoberbarn av Linda Boström Knausgård

En berättelse inifrån psyket. Om att åka in och ut där, om ECT (elbehandling) och hur det sker ”på löpande band” inne på avdelningen, alldeles oavsett minnesförlusterna och att det inte alls verkar ha någon verkan, om man ska tro jagberättaren. Det är ett berättande som ligger nära upplevelsen, som läsare förstår jag, eller tänker jag att jag förstår, att jaget verkligen varit med om hur det är att ligga inne på psyket, navigera på avdelningen. Vi följer hennes tankar, hennes beskrivande. Jaget berättar om behandlingarna på det som hon kallar ”fabriken”, och liknelsen blir gestaltad som om det verkligen vore så, bilden blir oerhört levande. Jaget berättar också om minnen från uppväxten, om hennes känsla av att inte passa in, hur hon hittar sin egen linje att följa, leva upp till, alldeles oavsett vad de andra barnen tänker. Hon berättar också om sina barn och skilsmässan från deras far.

En sak jag tänker är: det här är verkligen autofiktion, det här är litteratur, och hon gör de fanimig bättre än Karl Ove. Faktiskt. Jag känner ett släktskap också, att orden i mig vill ut, när hon skriver om sin egen frigörelse från ångesten och depressionen som är anledningen till att hon är där på avdelningen. Hon lyckas förmedla den där berättarnerven, och det ger en (mig i alla fall) lust att skriva, en impuls, en längtan. Sådant vårdar jag ömt, och jag kände det även då jag läste Välkommen till Amerika. Det är också mycket jag inte känner igen mig i, det är mycket som är väldigt annorlunda från hur jag är, eller har varit, känner eller har känt. Men det är ju precis som det ska. Jag lär känna henne, Linda-i-boken, romanfiguren Linda, den Linda hon skriver fram. Oktoberbarnet Linda. Och det är fint.

Här och var rycks jag från texten. När du-tilltalet glider och inte håller samma mottagare. Ibland slinker ett du-tilltal in som främst får tolkas som att jaget talar till sig själv, när det i övrigt är maken, ex-maken, som tilltalet syftar till. Det får mig att se texten och glömma läsningen, tar mig ut ur världen jag klivit in i. Det finns också en skiftning i skrivart mot slutet av boken där jag blir osäker på min läsning; är det här dröm eller verklighet , och vem säger vad? Drömmen har jag inget emot, men jag blev lite vilse i hur jag skulle läsa.

Kanske finns det något att säga om blandningen av självbiografi och litteratur, att man som läsare inte är helt klar över vad som är vad, hur man ska läsa. Jag har läst andras reaktioner på det. Men själv ”köper” jag det, som man säger, för att jag upplever det så autentiskt, så nära och naket.

Jag påminns också om mina vänner, som behandlats med ECT. M, som efter varje behandling förlorade flera år och blev så vilsen. Hon berättade om hur det var att inte känna igen sin partner, inte veta om att hon hade barn, att måsta ta in den kunskapen varje gång, efteråt. Vi hade glidit ifrån varandra och nu ringde hon mig som om vi var vänner precis som förut, det var en underlig känsla att berätta att vi inre riktigt umgicks som förut längre, men på så sätt var det kanske bra, vi började hitta tillbaka till varandra igen då. Men jag har tänkt mycket på det. Att förlora minnet, att kastas loss ur världen och försöka hitta tillbaka igen. Är det inte ett trauma i sig? Hennes partner fick läkarna att avbryta behandlingen till slut. Men vad handlar det om, denna till synes blinda tilltro till ”strömmen”?

Titel: Oktoberbarn
Författare: Linda Boström Knausgård
Förlag: Modernista
Utgivningsår: 2019

> (öppnas i en ny flik)”>Köp boken på din lokala bokhandel, tex på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>

> (öppnas i en ny flik)”>Eller hitta den på Bokbörsen >>

> (öppnas i en ny flik)”>Eller på Bokus >>

> (öppnas i en ny flik)”>Eller låna på ett bibliotek>>

> (öppnas i en ny flik)”>Andra bokbloggar om >>

Mammajournalerna av Helene Rådberg

Helene berättar om en mamma, sin mamma, en olycklig, ofullbordad kvinna som aldrig egentligen fick möjlighet och utrymme att bli den människa hon hade kunnat bli. Snärjd av mödraskapet, ensam vårdnad, lämnad av sin man/fadern till flickan och sedan även en lillebror, som hon adopterar bort. I beroendeställning, upplever jag det som, till männen i sitt liv, hela livet genom. En människa som inte blir sedd, som får piller istället för terapi, som inte klarar av verklighetens ok. Hon skriver om att vara dotter, vanmakten hon känner som dotter, hur mammans mående och livsbeslut påverkat henne i hennes uppväxt. Rädslan för att också vara psykiskt sjuk, oviljan att hamna i samma pillerberoende situation när hon själv går in i väggen, när hon själv går sönder. Ilskan över att inte bli tagen på allvar, som att ”det är inget fysiskt fel” skulle vara ett svar, när man känner att man håller på att dö.

För sin genre, som jag läser som biografi/självbiografi trots förlagets ”roman” på framsidan, kan jag knappast begära mer. Ärligt, sårigt, naket, poetiskt, drabbande, sorgligt, utforskande, rannsakande, undersökande, igenkännande och en ilska och uppgivenhetskänsla gentemot psykvården.

Jag förstår att den rör sig i gränslandet mellan biografi och fiktion, att den arbetar med skönlitterära medel. Vilket också är intressant att fundera över, var gränsen går. Och det är väl egentligen inte viktigt, känslan här är sann och autentisk, oavsett.

Hon berättar både om mammans liv, som ger en bakgrundsförståelse för hur det blev som det blev för Barbro, och om sin egen uppväxt med denna mamma. Utdrag från mammans journaler speglar det som berättas, och det som inte sägs i dem blir påfallande uppenbart. Utdrag från den egna terapins samtal om mamman plockas ut och blir som poesi. Repliker som sagts och som återges, blir också som poetiska meningar i texten. En fin dynamik i berättandet, som skapar fler dimensioner än ett platt återgivande skulle göra.

Och jag blir så trött, på psykiatrin, på människosynen, på hur det får lov att vara så här, och det är så här, för många många många fler än Barbro. Som om deras livskvalité inte spelar någon roll. Som om det viktigaste är att de inte tar livet av sig, för att det inte skulle ”se bra ut”, som att ett återställande till ”inte suicidal” är nog. Skyddsnätet finns där, men bara så pass mycket att de kan säga att de gjort sitt, inget långsiktigt tänkande, ingen tanke på det liv som ska levas. Gränsen är för låg, hjälpen för lite, det blir istället en björntjänst i princip. Och samtidigt den andra sidan: man är själv ansvarig för sitt liv, för de beslut man tar, för den väg man går. Jag antar att det handlar om en skevhet, där personens förmåga och tro på sig själv, inte motsvaras av den hjälp de får, att de ser olika på ansvaret och hjälpen, men också att hjälpen inte hjälper om verktygen för att klara sig själv inte finns där. Det är uppenbart att Barbro på något sätt skulle behövt hjälp att bli starkare i sig själv, följa sin egen vilja och förmåga, inte vara beroende av andra omkring henne, och ett stöd att hantera sitt psykiska handikapp/mående i den situationen. Nu gavs en hand, en hjälp, men bara halvvägs, hon hade inte verktygen för att stå på egna ben. Jag tänker att det är en patriarkal diskrepans vi blir vittne till i levnadsöden som hennes. Skevheten mellan ansvar och förmåga/verktyg. Funderade på om jag skulle sudda ut detta, det kändes snett att skriva så om en annan människa, jag vet ju bara vad jag läst. Samtidigt tänker jag att vi måste prata om det också, jag kan inte bara tänka på att vara ”korrekt”, jag måste få fundera högt. Fundera högt med mig. Det måste finnas rum för att utveckla en tanke och en känsla, det finns inget rätt och fel, ingenting är svartvitt. Vad ska sjukvården hjälpa till med, vad är ens eget ansvar? Vad är familjens ansvar? Vad gör man, då de skevar däremellan? Och hur ska vi orka?

Den här gränsen diskuterar vi i min kurs Biografiskt berättande, och jag tänker mycket på den själv också. Den bok jag själv skrivit, är det en autofiktion, eller en roman som grundar sig i mina egna erfarenheter? Egentligen för mycket ”hittepå” för att betraktas som självbiografiskt, men så ofrånkomligt ihopvävt med mina egna erfarenheter att jag tvekar inför att säga att det är en roman. Hårdrar jag det, måste jag nog erkänna att den är mer fiktion – jag har bytt namn, dragit ihop karaktärer, lagt till någon händelse som inte skett just så, för att representera andra händelser som ”i klump” är jämförbara med den händelse jag skildrar. Jaget i texten har ett annat kreativt uttryck, jag ändrade utställningen/försäljningen av väskor till en utställning med fotografier, och slutet är ett slags önskeslut, snarare än den nya våg av erfarenheter jag lever i nu. Fiktion alltså, men sammanlänkat med mina erfarenheter, helt och hållet baserat på det som faktiskt skedde.

Jag vet inte vad Helene har förändrat, vad som är ”sant” i hennes berättelse, men jag upplever den sann, och den litterära formen blandat med det dokumentära, med intervjuerna, med den egna berättelsen, det blir en oerhört stark berättelse.

Titel: Mammajournalerna
Författare: Helene Rådberg
Förlag: Ordfront
Utgivningsår: 2020

> (öppnas i en ny flik)”>Köp boken på din lokala bokhandel, tex på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>

> (öppnas i en ny flik)”>Eller hitta den på Bokbörsen >>

> (öppnas i en ny flik)”>Eller på Bokus >>

> (öppnas i en ny flik)”>Eller låna på ett bibliotek>>

> (öppnas i en ny flik)”>Andra bokbloggar om >>