Kategori: 1001 books you must read before you die

The painted bird av Jerzy Kosinski

Publicerad den av mina

LÄS EJ DENNA BOK. Så. Nu har jag varnat er. Och om ni på något sätt är kräsmagade så läs inte heller min recension, för den går inte att skriva utan att nämna de onämnbara händelser som är vardagsmat (bokstavligen) i denna bok. Så läs inte om du på något sätt är känslig för våld, utsatthet, sexuella övergrepp osv.

Jag har haft svårt att samla mina ord för att beskriva det jag känner då jag läser den här boken. Kanske kan jag dela upp det i två saker: dels äckel för det spår i boken som endast består i att radda upp de äckligaste, hemskaste, mest mardrömslika misshandelsscenarion, tortyr, våldtäkter och sjuka sätt att behandla andra människor på som det överhuvudtaget går att komma på, i en och samma berättelse och händande med en och samma person – ett barn dessutom. Det andra spåret är en slags coming of age som inkluderar livsfilosofiska problem som hur man ska förhålla sig till saker och ting i den här världen för att inte gå under (med grafiska exempel, och misslyckandes i alla) och kontentan är väl i princip att ingenting funkar – varken att vända sig till Gud eller att bestämma sig för att följa den Onde, eller kommunismen, fast det senare väl – om jag ska hålla mig inom vad boken faktiskt kommer fram till – kanske ändå är den rätta vägen att gå? Fast han blir ju inte upptagen där heller, skulle inte bli, med tanke på hans bourgouisa förflutna. Nåväl. Det är de två spåren, och sedan undgår det ju ingen att detta utspelar sig under andra världskriget och (återigen grymt grafiskt) gestaltar hur judar och zigenare (”mörka”) behandlas av ALLA (utan undantag är alla obarmhärtiga, även när de tar in honom i sitt hem) mitt under det pågående världskriget. Betydelsen av det tycks vara att oavsettt om du befinner dig på den polska landsbygden eller blir tagen av tyskarna, kommer du att ha ett helvete och förmodligen förintas? Pest eller kolera? Jag vet inte. Jag vet bara att det är MISÄR.

Jag tänker på Pojken som kallades Det, jag tänker på Marquis de Sade, jag tänker på American Psycho, Äldreomsorgen i Övre Kågedalen, the Consumer. It’s all in there. Och så lite våldtäkt som krigsmetod on top of it, lite tidelag, lite incest, lite nästan drunkna i avföring, lite bli misshandlad efter att du nästan fryser ihjäl och sedan tvingad ned i en vak och lämnad för att dö – ni vet, lite vanligt allmänt beteende som sker överallt lite till mans? ELLER? Jösses. Jag tänker också på Lazarillo de Tormes och andra sådana ”livsberättelser” som var en slags genre back in the day. Men här alltså då dragit till sin spets in absurdum.

Jag TROR det finns en poäng här, men den är så gömd i allt äckel att jag inte riktigt vet vad den egentligen är.

Bilden av den målade fågeln är dock en intressant metafor, och det finns ett par sådana intressanta bilder som fastnar. Metaforen med fågeln handlar om en man som fångar fåglar som sitt levebröd, och är olyckligt förälskad i byns ”sköka” (som hon är för att hon blev våldtagen av byns karlar när hon var ung, btw) – alltså vill ni ens att jag ska fortsätta? Det här är bara EN LITEN GREJ i den här boken. Jag kommer att ha mardrömmar bra länge nu. I alla fall. Han är olycklig och för att lätta lite på trycket så torterar han fåglar genom att måla dem i fantasifulla färger och sedan släppa ut dem, för att se dem hackas ihjäl av sina egna eftersom de inte känner igen deras fjäderdräkt. Ludmila, skökan, dödas för övrigt av byns kvinnor medelst en mycket oupprepbar metod involverande en flaska med kodynga.

Okej. Så kommer vi till att den här boken är en ”klassiker”. Och till att den först, åtminstone ett tag, lanserades som Kosinskis egna livsberättelse. Det finns en hel debatt kring det, och kring det faktum att den tydligen innehåller flertalet välkända (i Polen) berättelser, alltså rena plagiat. Det är intressant. Och att folk tycker att det är en fantastisk bok som man måste läsa osv. Jag vet inte. Räcker det inte med att veta att de här sakerna händer, separata och inte alla på en gång, överallt i världen ändå? Do we really need to pile it on? Men kanske måste man det. Eller så är det idioter som går igång på alla våldtäktsscener i den, because: they exist. Både scenerna och de idioterna, eller hur?

Jag har inga svar på en sådan debatt. Jag är lite arg för att jag läst boken, samtidigt lite nöjd att jag nu vet hur hemsk den är (hade inte den blekaste innan, vad det var jag gav mig in på, nämligen). Men det finns ingen anledning att någon annan ska behöva utsätta sig för det.

Finns det gränser för vad man kan/bör skriva om i litterär form. I’m gonna rest my wage on ”maybe”.

Hursomhelst så tänker jag inte länka till några sätt för er att införskaffa denna bok, det får ni göra på egen risk.

Har läst den både som en del av #unreadbookshelf och #1001booksyoumustreadbeforeyoudie

Titel: The painted bird (Den målade fågeln på svenska)
Författare: Jerzy Kosinski
Originalspråk: Engelska
Utgivningsår: 1965
Format läst: Ljudbok/ebok på engelska

Mina läsprojekt

Publicerad den av mina

Mer eller mindre tydliga läsintentioner, som alla får varsin kategori på bloggen så man kan följa utvecklingen av dem. Sorterar upp detta tydligt årsskiftet 19/20, så inlägg skrivna före det kommer förmodligen inte med, men jag ser de flesta av dem som projekt som inte bara löper för 2020, utan på längre sikt. Varje projekt/tagg har också ett eget inlägg med en uppdaterad lista av vad jag avverkat, dessa startar januari 2020 eftersom det känns för meckigt att försöka gå igenom gamla inlägg. Dessutom skriver jag kanske inte reflektioner på alla böcker.
I övrigt försöker jag ge böckerna relevanta etiketter för de ämnen de handlar om, de länder författarna kommer ifrån och författarnas namn etc.

NO BUY-utmaningen och Olästhyllan
Under 2020 har jag planerat att inte köpa en enda ny bok. Jag äger redan sjukt mycket olästa böcker, och det finns ju bibliotek etc, men det kommer ändå att bli en svår utmaning eftersom jag har ett extremt ha-begär när det gäller böcker och gärna hänger med i aktuell utgivning osv.
Jag har dock formulerat en liten klausul för second hand-böcker, där vinsten går till välgörenhet (Röda korset, Myrornas) och det lilla projekt jag har att unna mig en bok från källaren varje gång jag besöker Bokcafé Pilgatan (det är också en form av välgörenhet, eller ett stödjande av en mycket fin verksamhet och kan också sägas vara ett litet moment 22-projekt eftersom jag dessutom är delägare i Bokcafé Pilgatans ekonomiska förening, but there you go) och från Mingus (systerantikvariatet) because because. Men utöver det ska jag inte köpa nåt, pinky promise!
Det sagt tar jag gärna emot donationer av böcker, så mycket ni vet det, och blir glad för alla böcker jag får. Dessutom kan jag stilla en del av mina ha-begär genom att köpa in böcker till Holas bibliotek och mina kurser. Men ändå!
Kategorier: Olästhyllan (för alla böcker jag läser ur min redan gedigna TBR-bokhylla), och Källarböcker (om jag skriver inlägg om böcker jag köpt därifrån)

Reading the classics: 1001 books you must read before you die (all editions)
Följer framförallt goodreads-listan som fyller på (men inte tar bort) från alla utgivningar av boken 1001 books you must read before you die. Vill så mycket här, läsa antikens klassiker, läsa moderna klassiker, läsa icke-västerländska klassiker, men tänker att det mesta ändå kan samlas in under detta projekt, och det som inte gör det faller kanske in i mina andra läsprojekt istället.
Just nu sugen på att läsa de grekiska dramerna (som inte ens är med i 1001 books eftersom den fokuserar på romaner), Den gudomliga komedien och Decamerone, samt att jag håller på med Prousts På spaning efter den tid som flytt, så vi får väl se hur det går med det under året och framöver.
Kategori: Reading the classics

Lars Widding: i kronologisk ordning
Eftersom Lars var min farfars bror vill jag gärna läsa hela hans utgivning. Ett sätt att angripa det är kronologiskt, att följa hans författarskap och hur det växte fram. Vissa titlar jag har redan läst, så vi får se om jag läser igen eller hoppar över dem.
Kategori: Widdings fotspår

Kartan: att läsa världen
Jag vill bredda min läsning och inte fastna i västerländsk kanon. Därför försöker jag pricka in så många länder som möjligt, och får samtidigt en översikt på vad som eventuellt är överrepresenterat och underrepresenterat.
Kategori: Kartan

Nyutgivet på svenska
Vill förstås följa med i utgivningen under året (och det blir nog ett par år tillbaka också, som får räknas in, en femårsgräns kanske?). Både svenska på originalspråk och översatt till svenska.
Kategori: Nyutgivet svenska

Nyutgivet på engelska
Alltså inte bara engelskspråkig, utan också litteratur översatt till engelska. Senaste fem åren.
Kategori: Nyutgivet engelska

Livsberättelser: Memoarer och biografier
Eftersom jag undervisar i biografiskt berättande vill jag alltid hålla mig ajour och dessutom läsa klassikerna inom memoarer och biografier (främst självbiografier).
Kategori: Livsberättelser

Poetik: Om skrivande
Jag läser också en uppsjö metodböcker om skrivande, eller poetiker där författare skriver om skrivande.
Kategori: poetik

Poesi
Vill läsa så mycket poesi som jag mäktar med.
Kategori: Poesi

Sci-fi/speculative/dystopi
Läser gärna sci-fi och spekulativ litteratur, både nyutgivet och klassikerna på området, särskilt intresserad av feministisk sci-fi och dystopier.
Kategori: Sci-fi/spekulativ/dystopi

Postmodern twist: experimentell litteratur
Också något jag vurmar för och därför får det också en egen kategori/tagg.
Kategori: Postmodern twist

Skrivet av kvinnor
Det ger sig själv uppenbarligen, i min läsning, att jag läser mer kvinnor än män, men jag lyfter gärna fram det så att det blir tydligt också.
Kategori: Skrivet av kvinnor

Svårläst
Inlägg där jag läser och kommenterar kring böcker som jag finner särskilt svåra att läsa och behöver läsa högt, i portioner. Just nu läser jag ”Om mörker” av Josefine Klougart
Kategori: Svårläst

Jag har också en kategori för böcker jag fått som recensionsexemplar och härmed skriver om, en för grafiska romaner, en kategori för när jag skriver om skrivande och en övergripande kategori för skönlitteratur.

Kommer kanske på fler taggar, etiketter och kategorier såsmåningom, och måste städa upp bland gamla inlägg för att det ska få sin fulla funktion med just taggarna, men huvudlinjerna finns åtminstone representerade här.

Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha

Publicerad den av mina

Don Quijote är en av världens största klassiker, tittar man på listor över klassiker genom tiderna ”The greatest books”, ”100 greatest novels of all time” osv, så hittar du alltid Don Quijote bland de översta. Även om du inte läst boken, så har du förmodligen hört talas om Don Quijote, riddaren av den sorgliga skepnaden, som slåss med väderkvarnar. Karaktären har blivit en metafor och en institution, mer eller mindre, en figur i vårt språk som de flesta är medvetna om.

Men vad handlar Don Quijote om? Den handlar om en man som förläser sig på riddarromaner, så till den grad att han börjar tro på dem, och bestämmer sig för att återinföra det vandrande riddarskapet genom att själv ge sig ut på vägarna. Han tar sig namnet Don Quijote av La Mancha, och rekryterar en bonde i byn, Sancho Panza, som sin väpnare. Honom lockar han med löfte om stora vinningar, bland annat att han allra minst ska få en ö att regera över som han själv behagar, vilket är brukligt i de böcker han läst. Eftersom vandrande riddare alltid har en dam som de är olyckligt förälskade i, tar han minnet av en kvinna från grannbyn som han en gång varit lite förtjust i men som han aldrig talat med, till föremål för sin dyrkan, och döper om henne till Dulcinea av El Toboso. Sin stackars magra hästkrake ger han det mer romantiska namnet Rosinante, och så ger de sig iväg. I sin galenskap förvandlar Don Quijote allt han är med om till stora riddaräventyr. Det är ju bara det att de bara sker i hans eget huvud…

Och visst är det de lustiga äventyren som Don Quijote är med om, som utgör den största delen av boken, men kanske inte dess största behållning, åtminstone inte ur ett litterärt perspektiv. Det jag alltjämt fascineras av genom läsningen, är leken med berättarformen, dess metaperspektiv.  Don Quijote är en av de allra första metaromanerna, en genre som annars mest förknippas med postmodernism.  Hela förordet är en lek och en drift med tidens populära litteratur, och författaren vänder upp och ned på premissen om vem det är som berättar Don Quijotes äventyr. Redan i kapitel 8 får vi veta att ”Tyvärr lämnar författaren sin historia mitt i striden, med ursäkten att han inte funnit något mera skrivet om Don Quijotes bravader…” för att i nästa kapitel redogöra för hur han finner dem på en marknad, nedskrivna av en viss Sidi Hamid Ben Engeli, arabisk krönikör. Resterande berättelse är alltså översättningen av denne författares  redogörelse för äventyren, med vissa kommentarer på översättningen. Det rör sig om en trefyra metaplan redan i början av berättelsen, med andra ord, även om man som läsare förstås glömmer av detta och mest hänger sig åt det som sker vår sorgliga riddare.

I den andra boken, får vi ytterligare lager av meta, när dels (i verkligheten) en annan författare faktiskt gett ut den andra delen av Don Quijotes äventyr innan Cervantes hann ge ut sin. Detta tar han med i sin bok, och kommenterar och driver med denna olicensierade utgåva av Don Quijote. Förutom det, är Don Quijote själv medveten om den första bokens existens och spridning, vilket alltså finns med i narrativet, och också gör att de han möter på sin andra (egentligen tredje, men jag ska inte röra till det för mycket för er – eller gjorde jag just det – är detta ett metaperspektiv? ja) utfärd också är medvetna om Don Quijotes galenskap och försätter honom i nya äventyr i vetskap om detta. Allt detta, helt förutan att det ju handlar om en man som förläst sig på romaner så till den grad att han tror att de är verkliga. Pust! Ni förstår vilken labyrint det är att hålla reda på berättarplanen i denna historia!

Boken köper ni på

Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood

Publicerad den av mina

Tjänarinnans berättelse berättar om ett framtida samhälle, där en religiös makt har tagit över USA och röjt undan allt obscent och orättfärdigt, instiftat ett samhälle som känns i princip medeltida, där kvinnornas position har gått tillbaka århundraden. Baserat på idén om att kvinnor har svårare och svårare att föda barn (och säkra landets fortsatta existens) sätts arbetarklassens fruktbara kvinnor i rollen som ”tjänarinnor”, med enda syfte att bära de rika, i detta samhälles högt uppsatta barnlösas barn. De är strikt hållna, både genom religion och sociala regler, och bor i anonyma rum där varje möjlighet att ta livet av sig har tagits bort. Ständigt övervakade av spioner och vakter. En gång i månaden utförs befruktningsritualen, där mannens hustru ligger med tjänarinnan mellan sina ben, medan mannen utför sin plikt. Ett vansinnigt, medeltida synsätt på mänsklighet, där ingen tycks lycklig, inte ens de som har det under omständigheterna bra ställt. Syftet tycks vara att säkra reproduktionen, som gått ned på grund av människans förorening av naturen. De människor som inte passar in, eller vägrar följa den nya regimens regler, blir antingen publikt lynchade och hängda på en mur till allmän beskådan, eller skickade till kolonierna, där de dör av strålning och svält.

Vi får ta del av jagberättarens upplevelse av hur samhället förändrades och hur detta nya samhälle skapades, genom återblickar, samtidigt som vi följer hennes vardag, som först följer de strikta lagarna men bit för bit sipprar en motståndsrörelse in i olika former.

En framtidsversion i dystraste anda, av hur det skulle kunna bli om religiösa fanatiker får ta över styret av ett västerländskt land, och just närheten till vårt vanliga samhälle, att det är OSS det handlar om, gör kanske att vi har lättare att ta det till oss, än då vi läser om samma sak som händer i andra delar av världen? Detta tänker jag också är något Atwood vill peka på och få oss att inse – att det egentligen inte är så stor skillnad, att det är såhär de upplever det i islamistiskt styrda diktatoriska länder, tex? Det handlar givetvis också om feminism, om kvinnans ställning i samhället. I denna värld är hon reducerad till tjänarinna, till livmoder och ingenting mer. Strukturen på berättelsen är hopp i tiden. Jagets nutid, varvas med minnesscener från tiden innan, när alla kvinnor förlorade sina jobb, från tiden på ”inskolningen” som tjänarinna, vänskapen med Moira, hennes man och hennes barn, deras flykt. Det kommer huller om buller, inte i en kronologisk linje, utan man kan säga att bokens nulinje är kronologisk, medan hågkomsterna som berättar om hur och varför, samt mer om huvudkaraktärens egen historia, hoppar i tid och ger oss glimtar här och var, pusselbitar, som sammanfogas i slutändan.

Köp den på Bokcafé Pilgatan (support your local bookstore!) eller om du måste, via Bokus >>eller Adlibris >>

Solomons sång av Toni Morrison

Publicerad den av mina

Det första som möter en i Solomons sång, är bilden av en man som hoppar från sjukhusets tak, eftersom han tror att han kan flyga, en kvinna som tappar sin korg med tygrosor, som sprids för vinden, medan hon själv faller faller till gatan med förlossningsvärkar. I scenen finns även en fattigt klädd kvinna som sjunger ”O sugar man done fly away”. Och där, i de detaljerna, har man också fröerna eller trådarna till hela boken kondenserade i en endaste scen, utan att man riktigt anar där i början, hur det hela hänger samman. De sista trådarna läggs på plats först på de sista sidorna. Men allt finns där, mer eller mindre, redan från början och medan man läser dyker detaljer från den scenen upp och allting växer, knyts samman och vecklas ut.

Solomons sång handlar om Milkman, och det är hans mamma som faller ihop på gatan i förlossningsvärkar. Det är hans berättelse om att växa upp och försöka förstå varifrån han kommer och vilket liv han ska leva som är stommen i boken, även om den också går bakåt i tiden och beskriver hans föräldrar och hans far och morföräldrars historia. Kanske kan man säga att det är genom att försöka få förstå det förflutna som Milkman kan förstå sig själv, och dem. Den tid han växer upp i är i ett slags gränsland, världen utvecklas och de färgade får det något bättre, men känner fortfarande av arvet efter slaveriet. Hans familjenamn, Dead, som kommer sig av att information skrivs ned på fel rad av en slarvigt oengagerad tjänsteman, när de frigivna slavarna skall registreras. Macon Dead blev Milkmans farfars namn, och hans eget försvinner således i historien. Just betydelsen av namn, smeknamn och givna namn, följer som en röd tråd genom boken och bär stort symboliskt värde. Det handlar om famlijerelationer, pappans konflikt med sin syster Pilatus (ja, från Pontus Pilatus, gamla Macon Dead valde sina barns namn genom att slå på måfå i bibeln) som till skillnad från honom som kommit upp sig och börjat tjäna pengar, lever efter eget huvud och förser trakten med billigt hembryggt vin. På det större planet: rasismen och hur de färgade utses för hatbrott och förövarna går fria. Den här romanen har snudd på allt, så många teman och trådar att jag inte ens kan räkna upp alla, både stort och smått. Till och med ett stråk av magisk realism, övernaturlighet finns med, Pilatus som inte har någon navel och kvinnor som inte dör, män som kan flyga – myt eller verklighet? Läsningarna kan ske på tusen olika plan. Och jag tänker att det är därför den är så hyllad, och finns med på listor över klassiker man måste läsa.

Under författarbesöket med Balsam Karam, talade hon faktiskt om Toni Morrison, Karam berättade att hon hämtat styrka i något Morrison sagt om vem man skriver för, att man inte bör skriva för att förklara eller övertyga, utan skriva för sig själv, eller de man berättar om, utan att skriva läsaren på näsan eller överförklara och låta det finnas ett visst mysterium. Det handlar om att också lita på läsaren; att den klarar att dra egna slutsatser, känna och förstå på egen hand, att författarens uppgift är att dela med sig av den värld den skapar, men inte nödvändigtvis vara guiden genom det. Det tycker jag är ett intressant förhållningssätt, och ett jag uppskattar – jag känner inte att jag alltid måste förstå det jag läser på en gång, och att även om jag inte alltid heller riktigt lyckas få ihop trådarna, så behöver det inte göra läsningen sämre, eftersom jag ändå har fått ta del av den stämning och den känsla som texten förmedlat, som jag fått glimta in i.

Boken hittar du på Bokcafé Pilgatan via Bokbörsen, eftersom den inte getts ut i någon nyutgåva på ett tag >>

 

Till denna bok bakade jag en Chocolate fudge bumpy cake, inför Skrivcafé #3 hösten 2018 >>

Och så var de bara en av Agatha Christie

Publicerad den av mina

Well, jag gissade inte mördaren men… Extremt lättläst, och så ”enkelt” skrivet att mina ögon hoppar vidare av ointresse till det mer ”matnyttiga”. Jag läser ut den under en varm julidag på balkongen, när man inte kan göra mycket annat men boken tar slut innan dagen gör det. Mycket upprepningar av sådant man redan har fått beskrivet för sig, och mellan andra och tredje mordet lite väl lång tid av särskilt dessa upprepningar med ”spekulationer” av vad det är som pågår trots att det är fullkomligt uppenbart för läsaren. Men, boken är skriven 1934, och jag tror inte heller att Christies intention var att vara litterärt briljant. Hon är mer av en ”idé-författare”, och idéerna i hennes fall handlar om intrikata mordmysterier. Jag saknar dock det goda berättandet, och känner liksom ett sug att ta mig an storyn själv till och med, för att skriva fram lite köttigare karaktärer, göra med mer spänningen och dynamiken mellan karaktärerna och göra dem lite intelligentare. Det slår mig att det kanske någon redan gjort? I bakhuvudet tycker jag mig minnas att någon åtminstone skriver vidare i Christies stil, som någon slags fan fiction eller som Millenieböckerna och Lagercrantz? Jag hoppas att den personen tillför lite mer litterär stil då, trots allt. För storyn, mysteriet, är ju intressant i sig. Själva idén med att de som dödas en efter en alla själva har begått mord eller vållat andras död lyfter ju också en moralisk fråga som känns intressant. Bara lite trist när motivet och mysteriet måste förklaras in detail i en epilog, innehållandes ett brev där mördaren ger sig tillkänna. Tänk om det hade skrivits in i det dynamiska spelet mellan karaktärerna istället? Om man fått känna dem lite mer och därför kunnat göra sig en föreställning om vem det är… Men, jag förstår att syftet inte är sådant, och den litterära ribban lägre än vad jag skulle önska mig.

Jag tycker dock mycket om att den använder sig av ramsan som drivkraft i intrigen. Det är snyggt, och skapar spänning på en lagomt underhållande nivå.

 

Till denna bok bakade jag klassiskt engelska ”Sticky toffee pudding”

 

Tio små tennsoldater åt supé i Rio, en satte i halsen så blev det bara nio
Nio små tennsoldater sov utan måtta, en försov sig så blev det bara åtta
Åtta små tennsoldater sa ”Vi reser nu!” – en stanna kvar, så blev det bara sju
Sju små tennsoldater skulle baka kex, en högg ved till baket, så blev det bara sex
Sex små tennsoldater ville åka hem, ett bi stack den ena så blev det bara fem
Fem små tennsoldater retade en myra, myran bet den ena så blev det bara fyra
Fyra små tennsoldater havet ville se, en anka slök den ena så blev det bara tre
Tre små tennsoldater i skogen ville gå, en björn tog en så blev det bara två
Två små tennsoldater satt i solens sken, en vart ihjälstekt så blev det bara en
En liten tennsoldater ensammen var, han gick och hängde sig och så blev det ingen kvar.

 

Boken hittar du på Bokus >> eller Adlibris >>

Mrs Dalloway av Virginia Woolf

Publicerad den av mina

Mrs Dalloway är en klassiker. Mrs Dalloway är skriven av Virginia Woolf. I min umgängeskrets finns det ett helt gäng Virginia Woolf-vurmare, som har läst allt och kan allt, och just därför är det svårt att skriva om Mrs Dalloway. Men jag ska försöka, utan att skämmas. Mitt första intryck av karaktären var kluvet. Hon känns som en ganska outvecklad, omtänksam förvisso, men inte så smart övre medelklasskvinna som tar allt i livet ganska självklart, sin ställning inte minst. Men hon är god, förstås, hon värnar om de som har det sämre, åtminstone i lagom dos? Hon är snäll mot sina tjänare, de som jobbar hos henne. Men jag finner att jag inte riktigt tycker om henne, och jag är ganska säker på att det är det man ska göra. Eller?

Men det andra som slog mig var medvetandeströmmen. Det snygga flödet i berättandet, där Clarissas (Mrs Dalloways) tankar korsar mellan inre funderingar och det som sker i verkligheten runt henne. Jag la märke till det första gången med tydlig skärpa, då hon ska gå över vägen.

Hon rätade lite på sig där hon stod på trottoarkanten och väntade på att Dartnells varubil skulle passera. En förtjusande kvinna, tyckte Scrope Purvis (som kände henne som man känner sina grannar i Westminster). Hon hade något fågellikt över sig, som en nötskrika, blågrön, lätt, livlig, fastän hon var över de femtio och nästan vithårig nu efter sin sjukdom. Där stod hon som på språng, såg honom inte, väntade på att kunna korsa gatan, mycket rak.
Ty när man bor i Westminster – hur många år nu? över tjugo – förnimmer man också mitt i trafiken, eller om man vaknar om natten, det var Clarissa övertygad om, något högtidligt; ett slags paus, en spänning (fast det kunde bero på hennes hjärta, medtaget, sade de, efter influensan) innan Big Ben slår. Nu! Slagen dånade. Först ett förspel, melodiskt, sedan timmen, oåterkallelig. Ringar av malm skälvde i luften. Vilka narrar vi är, tänte hon, och korsade Victoria Street.

 

Här hoppar hon ju dessutom (Woolf alltså) mellan Clarissas och en förbipasserande bekants medvetanden, för att på så sätt kunna beskriva kvinnan det handlar om utan att göra det med sin berättarröst. Det var här jag insåg att böljandet skulle vara en del av berättandet, och att det skulle vara angenämt att följa med.

Mrs Dalloway har egentligen flera viktiga karaktärer som vi får följa med, och och en del mindre viktiga som fungerar som bryggor. Men huvudstoryn är Clarissas dag – hur hon går ut på morgonen för att köpa blommor till sin bjudning på kvällen, och de personer som hon kommer i beröring med på olika sätt, framför allt Peter Walsh, hennes ungdoms friare som hon valde att inte gifta sig med, och ett gift par som inte direkt kommer i beröring med Clarissa utom genom i ett samtal med en annan person som varit i kontakt med dem, men som är bärande för vad jag upplever att Woolf vill skildra: nämligen en man som lider av ”shellshock”, posttraumatisk stress efter att ha varit med i första världskriget, och hans hustru som förtvivlat försöker göra vad hon kan för att hjälpa honom.
Jag skulle vilja rita upp berättarstrukturen som en böljande linje (Clarissas rörelser under dagen) med utstickande sidovirvlar som återkommer här och var (de människor hon möter eller kommer i kontakt med som på olika sätt påverkar henne). Och det är framförallt detta sätt att berätta som bjuder till vördnad.

Själva medvetandeströmmen kanske inte är fullständigt konsekvent eller trovärdig, det blir en del tillbakablickande och minnande, men som inte känns ”naturligt” som tankeström. Däremot stör det mig inte, utan jag finner snarare att det är en god balans, för skulle vi endast följa tankeströmmarna skulle vi nog få lite för fragmentarisk information. För självklart är det konstlat, tillrättalagt etc, rena tankar är alltför virrvarrriga för att följa i berättande form.

Jag stör mig på överklass/övre medelklass-societen som beskrivs, men jag anar också att det kanske var Woolfs mening, att visa både på dess (i mina ögon) absurditet, och förmänskliga dem, för det är ju främst dessa karaktärer man kommer nära. Men det är där jag blir lite osäker också; kanske är det bara den klassen, den societeten hon beskriver, för att det var den hon kände till, kanske finns där egentligen ingen kritik? Men jo, det måste vara det. (spoiler alert) Clarissas reaktion då hon får höra talas om mannens självmord känns som en kritik. Mot henne, mot hela den obrydda societeten som inte tar dessa människors livssituationer och psykiska problem på allvar, som bara kan vifta bort dem och önska att man inte talade om döden på deras fina middagsbjudningar. Att det finns människor som har råd att göra det, vifta bort och bara njuta av att leva sitt lilla liv. För det känns så smått, hennes liv, och det är ju också det Peter Walsh förebrår henne för, att hon lever så smått. Men själv har han förstås inte lyckats så bra i livet heller… Nåja, jag ska inte gå in för mycket på deras sinsemellan liv och relationer, men det finns mycket att diskutera och fundera över i denna bok, och det är det som gör att det är en klassiker, i mina ögon.

 

Boken hittar ni på Bokus>> och Adlibris>> och Bokcafé Pilgatan har en hel liten sektion vigd till Virginia Woolf >>

Sommarboken av Tove Jansson + skrivcafé summer edition

Publicerad den av mina

Nu har mitt Skrivcafé summer edition dragit igång! Först ut är Sommarboken av Tove Jansson.

Sommarboken kändes som ett självklart val att öppna upp med, för att ge lite härlig sommarkänsla. Men egentligen är det inte sommaren som är i fokus i den här boken, även om berättelserna alla utspelar sig under denna årstid. Boken består av en samling berättelser, episoder, som alla handlar om Sofia och hennes farmor, med hennes pappa lite sådär i periferin. De bor på en ö i den österbottniska skärgården, och det är framförallt deras relation till varandra som står i centrum. Man förstår att Sophia är moderslös, och hennes pappa beskrivs ofta som att han arbetar hela tiden, så de får liksom ty sig till varandra. De är båda, ska vi säga egensinniga? och väldigt sanna mot sin egen natur, och det är nog bland annat detta temperament som binder dem samman. När jag läser boken slås jag framförallt av deras rättframhet och självklarhet gentemot varandra. Både farmodern och barnbarnet Sofia hittar på lite egendomliga saker att göra, och boken som växer fram med berättelserna skapar en känsla för deras personligheter och sinnen.

Till detta skrivcafé bakades också en Tung sockerkaka med mörk choklad och färsk persika, som kanske kan locka era gommar. =)

 

Skrivcafé: HC Andersens sagor

Publicerad den av mina

18:30 – 21:00, Kreativ Kollektiv, Pilgatan 13 i Umeå

Jag måste ha läst ur den här då jag var liten, bilderna känns bekanta. Åtminstone den här från Dummerjöns, men nog fler också. Kommer du ihåg vilka sagor som är HC Andersens, och vilka som är Grimms? Innan detta café var det något diffust för mig, får jag erkänna (men så är jag ju inte heller förälder, ni som är det har nog större koll). I den här volymen finns Tummelisa med, Dummerjöns som jag nämnt, Kejsarens nya kläder (som var superkort, se där), Prinsessan på ärten. Den fula ankungen förstås. Fler också, som jag inte alls kommer ihåg: Snödrottnningen, De vilda svanarna, Vad far gör är alltid det rätta. Fast den där sistnämnda mindes jag när jag läste den igen. Genusanalys på den, någon? Överlag är det förstås lite krassa bilder som ges av hur kvinnor och män bör vara, men det var det väl ingen som blev förvånad över.
Värt att sägas dock: alltid.

Bilderna är ritade av Svend Otto S. Hur fina som helst.

Tummelisa

Micke Berglund kommenterade att jag tidigare brukat koppla fikat till det land som böckerna kommer ifrån, så jag tänkte att jag skulle se till att göra det den här gången. Därför blev det Dejlige pebernødder, Hindebærsnitter och Chokoladekage med smørrecreme. Och smørrebrød, fast med ett vegansk pålägg: bagt champingonpostej med rødvinsglaseret løg. Alla dessa ø och æ! Dejeligt! Och just det, rödvinbärsbollar också, försöker ju alltid ha något sött vegansk med (men de mixade jag ihop i pluggpausen, så de kom inte med på stora bilden. Recept kommer dock!)

hc andersen skrivcafé (2)

Som vanligt kommer recepten i inlägg var för sig under veckan.

Skrivcafé: Orlando av Virginia Woolf

Publicerad den av mina

Är du rädd för Virginia Woolf? Nej jag tänkte väl det.

Orlando. Har ni sett filmen? Jag såg den, på filmfestivalen i Göteborg nån gång då jag bodde där, på Draken. Den stannade kvar i mig, vissa filmer känns som poesi. Boken läste jag för några år sedan för första gången, och har nu bläddrat i den igen. På senaste tiden har jag intresserat mig för olika sätt att bryta sig ur det konventionella kronologiska, beskrivande berättandet. I princip alltid, har jag siktet inställt på litteratur som går utanför normer, som bryter av. På ett plan är Orlando en ganska konventionell bok. En biografi, den följer Orlandos liv från sexton års ålder. Men på många andra plan är den verkligen inte inom normen. Ta en sådan sak som ”biografskrivarens” kommentarer till läsaren, tex. Eller att Orlando vaknar upp i Konstantinopel och finner sig vara förvandlad till kvinna. Eller att Orlando fortsätter att leva, utan att åldras nämnvärt, i trehundra år till. Normalt? Nja, inte direkt. I love it!

Jag räknar med många intressanta diskussioner ikväll, om både innehåll och berättarstruktur. Om ni kan koncentrera er på litteraturen när  jag bakat så sjukt goda kakor. De spruckna chokladdrömmarna speciellt, vansinnigt.

Fika: spruckna chokladdrömmar, aprikosbollar med eau de vie och vit choklad, bananbröd med valnötter och choklad samt sesamknäcke med ost. Recept publiceras i separata inlägg i dagarna efter caféet.

 

Skrivcafé Orlando

Slutsåld i denna upplaga på Norstedts, synd. Men för den som läser på engelska går det bättre. Billigt på Bokus, Adlibris, och e-bok på CDON >>

Filmen kan du också hitta på CDON >>