Minnen av framtiden av Siri Hustvedt

Jag läste en recension i DN som gjorde mig konfunderad innan jag läste boken, och såhär i efterhand undrar jag om hon som skrev den verkligen läste boken, eller om hon försökte skumma sig igenom den för att bli först med sin recension. Jag har inte kvar den och kanske borde jag gå igenom den igen innan jag publicerar denna (det kommer jag inte att göra), men av vad jag minns av den blev jag mest bara beklämd.

Minnen av framtiden handlar om den unga författaren som kommer till New York för att ge sig själv ett år av skrivande. Och levande, som det visar sig och som jag tänker kanske också ingick i planen, även om hon dolt det för sig själv. Berättaren är den äldre, klokare, mer erfarne författaren, som ser tillbaka på ett år av sitt liv som varit avgörande för henne som människa och som författare. Berättelsen sker på flera metaplan, med instick av den unga författarens dagbok, där hon också gestaltar sitt eget liv, författaradept som hon är, den äldre författarens nu, den äldre författarens minnen, och den unge författarens ofärdiga manus. Inbakat kommer också parallellhistorier eller referenser, till särskilt Baronessan, Elsa von Freytag-Loringhoven men även andra kvinnliga författare och konstnärer som skuffats undan och glömts av historien. Det centrala i berättelsen är en avgörande händelse, och en avgörande omständighet, en gåta som också får sin lösning. Händelsen, ett våldtäktsförsök, och omständigheten; en mystisk granne som den unga författaren hör prata för sig själv genom väggen. Den äldre författaren undersöker händelsen ur den erfarnes perspektiv; vad var det som gjorde att överfallet kunde ske, och vad var det som gjorde att jag reagerade som jag reagerade då det skedde? Tusen små saker som alla rinner samman till detta: att offret väntar in sin förövare.

Översatt (tolkat) handlar det alltså om kvinnans position i samhället, det ojämlika samhället. Något som recensenten jag läste (som jag minns det) viftar bort som att det bara glimmade till litegrann när författaren skriver om överfallet, men att hon sedan ändå tycker att hon hade sig själv att skylla. Säger man det har man inte läst boken. Boken är ett stort FUCK YOU till det samhälle som producerar de män som i förlängningen och sammantaget tillsammans bildar mannen som överfaller. För det är inte bara den mannen det kommer an på. Inte bara den individen. Utan allt det som föregått det, alla förminskande kommentarer, all nedlåtenhet, alla gester av överlåtenhet (den tunga handen på axeln) och alla avklippta meningar, nedtryckta drömmar och ”söta” komplimanger. Allt det sammantaget  skapar situationen där en kvinna kan överfallas av en man, som tycker sig ha rätten till hennes kropp. Det är den centrala handlingen i boken, dess stomme. Sedan handlar det OCKSÅ, om att bli vuxen, om att hitta sitt konstnärsskap, om vänskap, om att ta plats, och om att minnas, inte minst, hur vi alltid har ett fiktionaliserande attribut då vi minns, vi skapar våra minnen medan vi minns, en diskurs som alltid intresserar mig.

Är det möjligen lite tillkrånglat med alla metaplan, med de olika typsnitten, att den ofärdiga romanen tillåts få plats? Kanske. Är det en flirt med hennes makes metaskrivsätt? Möjligen, det känns lite svårt att särskilja de båda numera. Är det onödigt att ta med författarens ”nu” – hennes åldrande mor, referenser till hennes make? Jag vet inte. Gör det något? Nej. Den här boken är satans så viktig ändå.

En till fråga: är den självbiografisk? Både och, blir mitt svar. De flesta hänsyftningar tyder på det, men författaren i bokens man heter Walter och inte Paul Auster, och är fysiker, inte författare, och vad bekommer hennes familjemedlemmar, hennes dotter, fakta från barndomen etc så har jag inte undersökt saken men vet att på det stora hela så använder hon sig av sina egna erfarenheter. Hennes familj kommer ursprungligen från Norge, hon växte upp i Minnesota etc etc. Men namnen är utbytta och kanske andra detaljer också. Spelar det någon roll? Jag skulle inte tro det.

Jag ids som sagt inte leta upp recensionen igen (och eftersom jag inte har någon prenumeration lär jag inte kunna göra det utan att betala, vilket jag inte har råd med. Men jag vet inte om det spelar någon roll. Det blev en ganska rolig reflektion utifrån vad det var: minnen av en recension.

Titel: Minnen av framtiden
Orginaltitel: Memories of the future
Författare: Siri Hustvedt
Översättare: Dorothee Sporrong
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2019

Eller på Bokus >>

Eller låna på ett bibliotek>>

Andra bokbloggar om Minnen av framtiden >>

Afternoon Book Tea – Hustvedt och Auster

Under våren har jag arrangerat Afternoon Book Tea på Bokcafé Pilgatan (där jag numera är kooperativ delägare), tillsammans med Annika Edlund och Agneta Öberg. Vi pratar och tipsar om böcker, deltagarna mumsar på scones och kakor. Rätt bra koncept egentligen. Vi får se om vi fortsätter till hösten, i samma form eller på något annat sätt. Nåväl.

I går var sista för säsongen, och jag tipsade om författarparet (i livet, inte i skrivandet) Siri Hustvedt och Paul Auster, eller närmare bestämt de två böcker vi hade av dem till salu: Sorgesång och Illusionernas bok. Vad jag älskade hade vi inne då jag planerade boktipsandet, så jag slänger in min sammanfattning av Hustvedts debutroman här också.

Först, fin intervju på Skavlan med dem båda:


 

Sorgesång – Siri Hustvedt

Eriks far dör, och han går igenom faderns efterlämnade papper, som bland annat innehåller ett mystiskt brev från en kvinna. Han försöker förstå fadern, inser att han varit en annan än den Eriks uppfattat honom som från sonperspekivet, och närmar sig en ny bild av honom. Parallellt blir han förälskad i den kvinna som hyr bottenvåningen i hans hus, en kvinna med sina egna demoner från det förflutna och som Erik blir mer och mer involverad och engagerad i att hjälpa. Romanen innehåller element av ”mysterium”, så att spänningen i en deckarhistoria finns där parallellt med det episka berättandet, och Hustvedt har ett fantastiskt fint språk, enkelt men poetiskt rytmiskt på något sätt, och extremt välinformerat och välskrivet.
Den här boken har jag också alltid svårt att komma ihåg om det är Auster eller Hustedt som har skrivit, eftersom den manliga huvudkaraktären och hans intrig med kvinnan i hans hus i mitt minne lika väl hade kunnat skrivas av honom. Am I wrong? Är det bra eller dåligt?

Köp på Adlibiris >> eller Bokbörsen >>

 

Vad jag älskade – Siri Hustvedt

Vänskap mellan två äkta par, Leo som båda intresserar sig för eller är konstnärer. Leo konstkritiker och Bill konstnär. Konsten för dem samman. Boken berättas ur Leos perspektiv, han minns tillbaka och återberättar sitt och deras gemensamma liv, som är sammanflätade på så många sätt.

Det handlar om deras respektive äktenskap, om förhållandet till deras barn, om vänskapen dem emellan, och om konst. Väldigt mycket om konst faktiskt, och psykiska sjukdomar spelar också en stor roll. En tragedi skakar om alla deras liv. Det ena parets son blir involverad i en ung och rebellisk men framgångsrik konstnärs inre krets, och något utvecklar sig som liknar en slags deckarintrig nästan, eftersom konstnären är en provokatör som söker gå längre och längre över gränsen för hur provokativ konst kan vara, så pass att det gränsar till galenskap och lagbrott. Han håller också på med droger, och drar in sonen i ett missbruk.

Boken berättas ur Leos perspektiv, han minns tillbaka och återberättar sitt och deras gemensamma liv, som är sammanflätade på så många sätt.

Köp på Adlibiris >> eller Bokus >>

 

Illusionernas bok – Paul Auster

David Zimmer, en man i sorg, skriver en avhandling om en stumfilmmakare, som en dag slutade filma och gick upp i rök. Rykten lär säga att han visst lever vidare någonstans, men David tror inte på det – tills han blir i stort sett kidnappad under pistolhot och förd till den plats där stumfilmsmakaren har hållit sig gömd. Mycket handlar om filmerna, om Hector Mann, så att det också blir en slags filmstudiebok, fast med, efter vad jag förstår, rent fiktiva filmer. Ett sätt att utdvidga berättelsen, tänker jag, att ta in andra konstarter som element som också säger något om karaktären, och tillför något till berättelsen i stort.
Berättelsen om mötet med Hector Mann varvas med berättelsen om hur han blivit fascinerad av hans filmer, om hans liv och hans sorg, så att de båda männens historia flätas samman.

Köp på Adlibiris >> eller Bokus >>

 

På samma sätt som Hustvedt använder Auster sig av spänning som driv i berättelsen, som i övrigt mer är en livsberättelse om sorg och hanterandet av sorg. Mysterium, någonting olöst och gärna något våldsamt som mord, pistolhot, droger etc, är ingredienser som läggs till i berättelser som handlar om relationer och kärlek, vänskap och tunga erfarenheter, psykologiska skeenden, ingredienser i det som utgör livet. Spännande, och samtidigt livsfilosoferande, poetiskt och episkt!

Okej, jag KAN skriva om böcker som jag tycker om också. Inga ingående beskrivningar här, eftersom det inte är nylästa böcker och jag inte har läsreaktionerna färskt. Men alla dessa böcker har jag tyckt om att läsa och har också i mitt egna bibliotek. Paul Austers självbiografiska böcker är annars också stora favoriter, åtminstone Vinterdagbok. Den borde jag skriva om någon gång.

 

Agneta Öberg tipsade om Elisabeth Rynells Moll, som ligger på min attläsa-lista, och Annika Edlund pratade om Rynells Skrivandets sinne, en tröstebok, beskrev hon det som, och för mig är det en  främst också en bok om skrivvåndor och skrivande. Hennes första möte med Sara Lidman finns beskrivet, och är ytterligt dråpligt. Värt att läsas bara därför.