En sonettkrans, vad innebär det? En av de mer komplicerade saker i poesin man kan ge sig på, nämligen att skapa en krans, en ring av 15 sonetter, där slutraden i varje sonett blir förstaraden i nästa, och dessutom bildar en ”mästarsonett” i slutet. En sonett har fem takter i varje rad, som bidrar till dess rytm. Det finns också flera varianter av sonetter, där rimmen går lite olika. Barnet är skriven som en Petrarca-sonett, där rimmen går ABBA CDE CDE, dvs att slutordet i rad A rimmar med nästa rad A:s slutord, slutordet i rad B rimmar med nästa rad B:s slutord etc.
Temat i denna sonettkrans är uppväxt; det handlar om barnet, den trygga början som luckras upp och blir mer osäker alltmedan barnet växer upp. Redan i den första sonetten anas det svåra, förknippat med havet och symboliserat av Stena Danmarksterminal. Jag tänker på de första radernas plats, som den första platsen som var en gräns; Masthuggstorget, danmarksterminalen – att där går gränsen för vart barnet får gå kanske, eller det område som ringats in som barnets värld. En värld som kommer att vidgas, och inte helt och hållet frivilligt, trots diktens ”resten kallas val”.
Omvärlden händer barnet, i lika hög grad som barnet väljer – Backaplans rök (branden på diskoteket), barnets första möte med en plötslig, grym och oväntad död, ett första möte med en hård verklighet. Barnet möter en ambivalens, en oro i sig själv, och de vuxnas fråga om ”vad ska du bli när du blir stor?” går från att vara en möjlighet till ett krav. Barnet vill inte fortsätta på den kravfyllda vägen, vill inte ”bli” något annat än sig själv. Kravet växer till en ångest, en känsla av att ”drunkna inuti”.
Dock finns en klok mamma, som ger barnet en möjlighet att andas igen, och barnet hittar orden som blir vägen ut. ”så fann jag orden och la dem i dess grav / så fann jag hela världen i en lärosats / de platser inom mig som inte översatts / jag gav dem namn: fuckface, miffo, framtid, hav”. Barnet finner orden, och göteborgskravallerna (https://sv.wikipedia.org/wiki/Göteborgskravallerna)får stå som en symbol för den vrede över världen som manifesteras, utloppet i upploppet, som barnet föredrar framför de vuxnas cyniska bild – ”sanningen en båt” som i dikten blir en kapsejsning. De ”vuxnas” metoder duger inte till.
Barnet upplever en känsla av att vara fel i världen, att vara obekväm, ”allt jag kan vara är att vara till besvär / för stor för min ålder, för liten för det här”. I sonettkransen står havet för vuxenvärlden, omvärlden, den oregerliga och omöjliga att bemästra. Havet dånar omkring barnet, omkring barnets ”oss”, hennes krets. Och barnet växer upp, överbryggar de sista staketen in i vuxenlivet (oskuldens staket), lär sig: ”så byggde jag världen ur det lilla jag vet / att havet föder vågor, vind och dimma / det viktiga är att läsa sig att simma / när stadens alla gator döps till pubertet” och konstaterar: ”en människa är människa och det är allt”.
Olivia Bergdahl kommer till Bokcafé Pilgatan i Umeå onsdag 11 december. Olivia Bergdahl
Förlag: Ordfront
Utgivningsår: 2019
> (öppnas i en ny flik)”>Köp boken på din lokala bokhandel, tex på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>
> (öppnas i en ny flik)”>Eller hitta den på Bokbörsen, om någon hunnit läsa och dela vidare >>
> (öppnas i en ny flik)”>Eller på Bokus >>
> (öppnas i en ny flik)”>Eller låna på ett bibliotek>>
> (öppnas i en ny flik)”>
Publicerat i Nyutgivet svenskt, Poesi, Skrivet av kvinnorLämna en kommentar på Barnet av Olivia Bergdahl
Dystopier kryllar det av nuförtiden. Den här publicerades 2006, så om det verkligen är en boom bara just nu vet jag inte om man kan säga. Det är väl ett ständigt återkommande sätt att hantera nutida frågeställningar och problem, farhågor och situationer. Men kanske hade den här fått större genomslag om den publicerades nu? Fast jag vet inte, den behandlar inte dystopin utifrån miljöhotet. Eller? Det kanske förresten visst ligger där under ytan, även det är mer ett politiskt obehagligt scenario, åldersdiskrimination, nyttighetsaspekter etc, som utspelar sig här. Och en kritisk blick på en kritisk blick (inte en felskrivning) på hur kulturutövare ses av nyttosamhället. Enhet. Det är dit man kommer om man inte är en nyttig person, efter en viss ålder. 50 om man är kvinna, och inte har fött ett barn. Vilken ålder det är på män minns jag inte, men det är senare, och om man inte har ett ”nyttigt” arbete. Så tex alla som arbetar med kultur hamnar där till slut. Enheten är ett slutet litet samhälle i samhället, där de som hamnar där har ”allt det de behöver”. Mat, egen lägenhet, fina trädgårdar, bibliotek, fritidssysselsättningar. Men. Såklart finns det ett men. Du är övervakad, även inne på toaletten, överallt. Och du måste vara med i olika experiment. Enheten är helt enkelt ett testlaboratorium med mänskliga testsubjekt. Boken är skriven i retrospektiv, huvudpersonen berättar om sin tid på Enheten, för att efterlämna något slags spår. Det jag tycker bäst om i den här boken är hur huvudpersonen långsamt bryts ned, och börjar se felet i systemet och hur hon kanske ska kunna undkomma det. Redan innan är hon skeptisk, till att ses på det sätt hon gör, som ”onyttig”, till att måsta lämna sin stora kärlek – hunden. Till det cyniska sätt man ser på tvåsamhet och barnaalstrande. Det är en kritik mot det likriktade samhället, att vara till nytta, att vara en del i kugghjulet. Ninni Holmqvst är en god berättare, jag läser utan att stanna upp och fundera särskilt mycket. Det är i mina ögon ett gott betyg. Den påminner till stor del om The Lobster, en film där människor som inte lyckats hitta en partner kommer för ett sista försök att para ihop sig med någon, och om man misslyckas blir man förvandlad till ett djur. Det var bekvämare än jag hade kunnat föreställa mig. Eget rum med badrum, eller snarare en egen svit, för det var två rum: ett sovrum och ett vardagsrum med pentry. Det var ljust och rymligt, modernt utrustat och smakfullt inrett i sobra färger. Minsta skrymsle var visserligen kameraövervakat, och strax skulle jag förstå att där även fanns dolda mikrofoner. Men kamerorna var inte dolda. I varje takhörn satt en – liten men fullt synlig – och i varje vrå och prång som inte gick att se från taken; inne i garderoberna till exempel, och bakom dörrar och utskjutande skåp. (…) Det var inte meningen att man skulle kunna ta livet av sig eller skada sig själv på något annat sätt. Inte här. Inte när man väl var på plats. Det borde man ha klarat av innan, om man nu bar på sådana tankar. Titel: Enhet Se om du kan hitta boken på din lokala bokhandel, tex på Bokcafé Pilgatan i Umeå >> Eller hitta den på Bokbörsen >> Eller på Bokus>> Jag vill också hyra en stuga i skogen i all ensamhet och bara vara. Åh vad den känslan är stark! Den kommer framemot slutet av boken, för i början är det uppbyggande av både detta ATT (var det innebär) ha åkt till en stuga mitt i obygden, och varför hon är där, de händelser som ledde upp till att Stina känner att hon behöver en paus från omvärlden, kraven, ”livet” såsom andra planerat det. På det planet är det en viktig bok för unga vuxna. Det är ärligt talat inte så jävla bråttom som det påstås. Varken med barn och familj eller med utbildning och ”framtiden”. Framtiden är jävligt lång, kan jag intyga som börjar närma mig fyrtio nu. Jag trodde kanske det var hetsigt och viktigt att ”göra rätt” då jag var ung, men hade turligt nog en mor som börjat om en gång, och visste att loppet inte var kört om man inte kom in på rätt spår direkt. Jag skulle önska att hetsen lades ifrån ungdomarna. Att de fattar vikten av att LEVA, att det är viktigare än utbildning och jobb, karriär, familjebildande. Det där kommer att ske ändå, oavsett, och alla erfarenheter kommer att visa sig vara nyttiga, de är det som formar dig som person och hjälper dig förstå vad som är viktigt för dig i livet. Så. Nu har jag rantat lite om det. Och den här boken kan ge ett litet andrum, tänker jag, för de livsstressande unga vuxna som läser den. Om att hitta sin egen väg att gå, tänker jag, framförallt. Om att få tid och utrymme att faktiskt vara ledsen fastän man ”är vuxen nu” och inte förväntas ska ta saker så hårt. Att stå på sig, ta och skapa egen plats. Linda Jones besökte Bokcafé Pilgatan i onsdags, 30 oktober. Hennes första författarframträdande, förstod jag det som, det var roligt att få ta del av! Bete sig är Jones debutbok, och fler kommer, det är jag övertygad om. Boken ges ut som Ung vuxen, YA (young adult) men jag har som sagt inga problem att läsa den som fyrtioåring. Vi pratade lite om det, antagligen handlar det mest om tematiken, att det handlar om en ung vuxen person och de livsval man då står inför. Men jag vet inte om genreindelningen verkligen behövs, om den avskiljer mer än den klargör. Hon berättade att hon skrev den kronologiskt, alltså kapitel för kapitel, med en plan eller tanke om vad som skulle komma i slutet, men alltså inte varje tidsplan för sig. Hon talade också om vikten av skrivkursen hon gick på Jakobsbergs folkhögskola, att den skapade deadlines och ett sammanhang utan vilken boken inte hade blivit skriven. Det värmer, tänker jag, eftersom jag arbetar med skrivande på det sättet, och hoppas att mina deltagare också kan använda kursen på det sättet, som en stöttepelare för att få det som vill bli skrivet skrivet, och med den hjälp som andras ögon är i responsen. Linda Jones och Sara Köhler har också en podd om skrivande, Skrivlivet, som jag inte hunnit lyssna in mig på men som säkerligen är intressant att följa! Jag vet inte vad det är med mig och poddar, men jag har inte riktigt fastnat för det. Jag har inte tid, jag vill läsa istället! Eller skriva… > (öppnas i en ny flik)”>Läs mer om podden här >> Titel: Bete sig Köp boken på din lokala bokhandel, tex på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>
Publicerat i Romaner, Skrivet av kvinnor2 kommentarer till Bete sig av Linda Jones
Enhet av Ninni Holmqvist
Författare: Ninni Holmqvist
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2006Bete sig av Linda Jones
Men även för mig, som väl då ska anses vara vuxen, är det inte bara en bok som ger mig möjligheten att minnas tillbaka och jämföra mig själv i den åldern. Det handlar om en ung person, ja, och om händelser som påverkar i den åldern, men livsvisdomen är smartare än så, och talar även till en äldre läsare.
Tyckte om varvandet av kapitel, dåtid innan stugan och nutid från att hon kom till stugan. Pö om pö växer berättelsen fram. Jag tänker på Kalmars jägarinnor när jag föreställer mig Hanna och Ellen, hennes vänner. För det handlar också om att vilja något annat än sina vänner. Att skiljas i den bemärkelsen också. Det finns en sådan udd i Tove Folkessons ungdomsskildring också, att avvika och hur det sliter i fogarna på vänskapen.
Författare: Linda Jones
Förlag: Vox
Utgivningsår: 2019
