Postmodern/absurd/surrealism,  Romaner,  Skrivet av kvinnor

Nattens skogar av Djuna Barnes

Jag trodde att jag hade läst Nattens skogar förut, eller snarare försökt det, men när jag börjar läsa kan jag inte känna igen någonting. Så den har nog bara funnits på min attläsalista väldigt länge, särskilt eftersom andra författare nämnt henne som en inspiration.

Från mina första intryck efter läsningen:

En bok jag länge “velat ha läst”, och trodde att jag börjat på men tyckt varit “för svår” – inser dock då jag börjar läsa nu att jag nog inte kommit så långt som till att öppna boken… Det var till en början något helt annat än jag förväntat mig, det inledande kapitlets berättelse om Felix bakgrund, fick mig att felaktigt tro att det handlade om honom, som någon slags kombination av Proust och Lawrence Sterne, och det hade jag inte väntat mig. Det jag “visste” om boken innan jag läste var en vag bild av lesbisk kärlek och dekadens – Modernistas nyutgåva förstärker bilden, men det går mycket djupare än så. I min läsning växlar bokens form från kapitel till kapitel, vissa mer “lättlästa” (som i narrativa) än andra (som i mer abstrakt poetiska känsloutbrott med tusen bilder och referenser). Robin, den mytiskt mystiska kvinnan som gör som hon vill och som ingen kan fånga – inte ens författaren, eftersom vi inte heller får höra hennes röst. Hon påminner mig om Miller och Nins June (Anaïs Nins dagbok, Henry & June – hon finns även med som karaktär i flera av Millers böcker men är alltså en verklig person). De besatta, sista kapitlet – det slog mig att det hade kunnat vara bokens titel lika väl. Doktorns galenskap får man tydligast inblick i, Noras känslor för Robin ligger ganska mycket på ytan, som telling, mer än att man förstår dem genom gestaltning. Jag känner en slags sorg för dem alla, och kanske för deras motsvarigheter inom mig själv. Poetic on the brink of insanity.

När jag tänker tillbaka på min läsning, känner jag att mycket av de mer poetiskt täta partierna hade behövts läsas just så, som poesi. Högläst, stannat upp och tagit in bilderna de framkallar. Jag tänker främst på doktorn här, hans nattliga monolog. Men det är inte mycket som har stannat kvar  i mig, Nora och Robin kröp inte in under skinnet på mig, och jag vet inte om det handlar om att jag inte var mottaglig och läste för ytligt, eller om det bara inte skapades någon connection av andra anledningar. Boken måste läsas i sin kontext förstås, den gavs ut 1936. Jag tänker på Jean Rhys, Gomorgon midnatt! som gavs ut runt samma tid, där jag fascinerades så av det moderna uttrycket och den moderna människan i skildringen, här kände jag inte samma sak. I fråga om det den beskriver av lesbisk kärlek, är den, får man förmoda, en föregångare. Där är liknelserna med Proust kanske inte oävna även av den anledningen. Sodom och Gomorra som talar mycket om homosexuell kärlek kom ut 1921. Det finns kopplingar.

Den fria kvinnan, den udda fågeln som inte tycks beröras av andras känslor utan självklart följer sin egen väg, gör det hon vill, både en symbol för dekadens och ett ideal att sträva mot på något plan. Men även här finns ju missbruket som en del i den kompotten, och vad är hönan, vad är ägget? Karaktärerna kanske inte kröp in under skinnet på mig, vilket de kanske gjort om jag tagit mig tiden att läsa den långsamt, läsa den högt, låtit den ta plats i mig. Jag kommer ändå att minnas dem, deras säregna relationer, det svävande i deras kommunikation, och jag kommer att minnas det uppbrutna narrativet som trots allt inte leder en vid handen utan gör en till medskapare i läsningen. Jag tycker ju om den sortens berättande, när skrivsättet blir en del av gestaltningen, som skapar den säregna stämningen. Och jag vill läsa mera av Barnes, till exempel novellsamlingen Natt bland hästar.

Titel: Nattens skogar
Orginaltitel: Nightwood
Författare: Djuna Barnes
Översättare: Thomas Warburton
Förlag: Modernista
Utgivningsår: 1936, denna utgivning 2018

>>Köp boken på din lokala bokhandel, tex på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>

>>Eller hitta den på Bokbörsen >>

>>Eller på Bokus >>

>>Eller låna på ett bibliotek>>

>>Andra bokbloggar om Nattens skogar >>

2 kommentarer

  • Sara

    Det här är nog den bok jag lånat flest gånger från biblioteket men trots det aldrig kommit mig för att läsa. Det känns som att man ska vara i en viss stämning för att plocka upp den och den känslan har väl inte riktigt infunnit sig. Men kanske är det bara att sätta sig ned och läsa och sjunka in i boken som gäller.

    • Mina Widding

      Ja, jag skulle rekommendera det. Prova att läsa högt för dig själv också, det är mitt bästa tips när det handlar om snårig text. Man behöver sakta ned och smaka på orden då. Men hela Nattens skogar är inte sån, bara vissa passager.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.