Trapeze av Anaïs Nin

Läst 5 maj 2018

Alltid denna vänskap på papperet. Hennes dagbok, en vän. Att komma rakt in i någons tankar, någons försök att hantera relationer, förstå sig själv, förstå de hon älskar. Jag  undrar hur mycket av mitt eget dagboksskrivande är färgat av hennes sätt att skriva, men jag tror att jag redan kommit fram till att ärlighet var en första regel och att känslor & tankar var mitt ämne i dagboken, snarare än vardagligheter, redan innan jag först hittade Anaïs Nins dagböcker. Vi liknar inte varandra, eller så gör vi det, på vissa plan. Anaïs har på många sätt räddat mig. Att hitta hennes ”Journal of a wife” när  jag började bryta upp från relationen till J i New York, var en livlina. Att läsa hennes dagbok har varit som en livsinjektion, och någonting som håller mig kvar i världen, från att bli uppslukad av vardaglighet. Hon skriver om relationer, om erfarenheter, om skapande, mycket om skapande.

Denna tredje volym av den ocensurerade utgåvan behandlar hennes dubbelliv, där hon pendlar mellan älskaren Rupert Pole i Sierra Madre  och maken Hugo Guiler i New York. I de först utgvina dagböckerna finns ingenting av detta med, och nu minns jag knappt denna senare delen av den (det är på något sätt främst den första delen, i Paris, som har satt sina spår i mig) men den utesluter Hugo genom hela serien, och Rupert skriver hon inte om heller, så det är som att stommen inte finns med i de dagböckerna. Kanske är det därför jag inte fastnat för dem, de saknar så viktiga grundstenar, konflikten i detta, detta dubbelliv och pendlandet mellan. Bitvis blir jag less på hennes velande mellan männen, att hon inte kan lämna Hugo som hon inte längre älskar och vill vara självständig från, eller avslutar historien med Rupert, som inte heller tillfredsställer alla delar av henne. Men jag antar att hon ändå ville ha någon slags trygghet, något varaktigt, att flyktigheten i de många mindre djupa relationer och möten som hon beskriver i volymen innan denna, Mirages, har tappat sin smak. Ändå förvånar valet av Rupert mig. Han är inte en skapande person, på det plan som man på något sätt förväntar sig (och hon själv också, stundtals) att Anaïs  ska vilja ha. Snygg, visserligen, men en skogsvaktare? Oh, jösses. Glömde hennes fascination över DH Lawrence och Lady Chatterlys älskare. Kan det vara så enkelt…? Freudiansk önskning, för det handlar ju också om passion med honom… Nå ja. Det främsta ämnet i dagboken är dubbellivet, och slitningarna i känslorna för de två männen, de två liven. Intressant nog väljer hon inte heller, i slutändan, utan gifter sig med Rupert fast hon fortfarande är gift med Hugo, blir således bigamist. Det är ju också en lösning. To hell with the laws!

Personligen känner jag en slags likhet med dubbellivet, även om det inte handlar om två kärlekar för min del. Men jag har mitt pendlande mellan världar, mellan Mariehem och Ersboda, mellan skapande och jobbande, mellan familj och ensamhet. Att få ihop dem, är mitt största problem, och kanske har läsandet av boken ändå hjälpt mig en aning på vägen…

Jag uppdaterar Widdings bibliotek med äldre recensioner som tidigare bara publicerats på Goodreads eller instagram, för att kunna samla dem och göra dem sökbara. Nu taggas alla inlägg med författarens namn.

Minnen av minnet av Maria Stepanova

Läst 12 juli 2022

Äntligen klar! Det här var en tungrodd bok, men icke desto mindre ett djupt imponerande verk. Stepanova söker sin släkts historia, och kommer aldrig riktigt fram, istället eller just därför blir det minnet i sig, sökandet i sig och vad det innebär för den sökande, som står i centrum. Djupt personlig och samtidigt allmänmänskligt, och en bildningsresa, en intellektuell utvidgning på köpet. Den kommer att leva kvar i mig, de många historierna, exemplen, metaforerna och de litterära och konstnärliga essäerna, är något jag kommer att återkomma till i mitt arbete med biografiska texter.

Översättning från ryska av Nils Håkanson

Förlag: Nirstedt

Jag uppdaterar Widdings bibliotek med äldre recensioner som tidigare bara publicerats på Goodreads eller instagram, för att kunna samla dem och göra dem sökbara. Nu taggas alla inlägg med författarens namn.

Dina händer var fulla av liv av Suad Ali


Jag har längtat efter berättelser som denna. Och när jag läser tänker jag på hur viktig roll skönlitteraturen kan spela, i att få mig som läsare, som inte har dessa erfarenheter, som är så långt från det som man kan vara i princip – att komma några steg närmare in i att förstå. Jag grät på bussen. Det brukar jag inte göra. Och det var inget effektsökeri i den scen som orsakade de tårarna, det var inget ”tycksyndom”, det var gestaltning. Jag var med och upplevde.

Jag uppskattar att vi får berättelsen från hennes barndom till hennes nu. Boken inleds med en scen från nuet – Noora befinner sig i Sandviken, och står i begrepp att åka tillbaka till Somalia och får sina händer målade med henna. I scenen finns konflikterande känslor under ytan, bland annat gentemot de som hjälper henne. Den här scenen bär jag med mig under resten av läsningen, i bakgrunden, och väntar på att den ska få sin upplösning, sina svar. Men sedan följer vi Noora från barndomen, till att hon möter den hon kommer att gifta sig med, hans aktivism och hennes första möte med flyktinglägren, som hon i egenskap av att komma från en välborgad familj med klanskydd, inte har någon kunskap om, inte velat se. Vi följer henne hela vägen genom konflikterna som trappas upp i landet, hennes utbildning och arbete som gymnasielärare, vi lär känna henne och hennes historia. Och så bryter kriget ut, och de tvingas fly.

Och vi följer med henne, genom alla fruktansvärda händelser, till att hon kommer till Sverige, till hur hon upplever det. Till hur det känns att komma till ett främmande land och förväntas vara tacksam, förväntas lämna sina upplevelser och sina band bakom sig, till att klumpas ihop med alla afrikaner, till att stå ut från mängden, exotifieras, bespottas, inte respekteras, till att utbildningen och erfarenheten i yrket inte betyder någonting. Och det här är så självklart egentligen, och jag skäms om man kan skämmas, jo – borde skämmas – för hur korkade vi i Sverige är. Vad fan, liksom? Vi med våra idiotiska system som förtrycker, bara på ett lite annat sätt. Nej, vi slaktar inte varandra, åtminstone inte öppet. Men under ytan? Vi får också följa mammans och systerns perspektiv, som är kvar i Somalia. Och det gör ont, och det ska göra ont och det borde inte få vara så.

Jag skulle vilja säga att det är obligatorisk läsning för varenda en, men jag vet att det inte fungerar så. Eller kan det göra det? Jag vill ändå tro på att skönlitteraturen kan förändra och påverka.

Lyssnat på denna bok, mycket bra uppläsning, och svår att stänga av/lägga ifrån sig. 

Titel: Dina händer var fulla av liv
Författare: Suad Ali
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2020
Format: Jag lyssnade på ljudbok.

Köp boken på din lokala bokhandel, tex på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>

Eller hitta den på Bokbörsen >>

Eller på Bokus >>

Eller låna på ett bibliotek>>

Andra bokbloggar om Dina händer var fulla av liv >>

Sötvatten av Akwaeke Emezi

Det här var en bok som jag direkt var tvungen att klicka hem, då jag såg vad den handlade om. Ett splittrat psyke, multipla personligheter som är andar från igboreligionens myter. Klick. Att den också baseras på författarens egen historia, och hens resa i både inre och yttre bemärkelse, för att hitta sig själv, sina rötter och sin identitet, lockade bara ännu mer.

Vi får följa Ada genom hennes inneboende ogbanje, först som ett kollektivt vi – de andar/gudar som följt Adas själ in i hennes kropp men på grund av ett misstag blivit kvar som ett medvetet kollektivt vi, vilket alltså inte ska ske. De berättar om deras ursprung, och vem Ada är, vem hon kommer ifrån – Ala, världens moder, en gud i pytonormens skepnad som sägs vara sötvattnets källa. De försöker skydda henne, men vid en traumatisk händelse manifesteras en av dem som en ren personlighet inuti Ada, och tar kommando över hennes liv, i vissa aspekter. Därefter följer en trasig period av självskadebeteende, festande, one night stands, pådrivna av denna nya personlighet, som slutar i självmordsförsök och ett uppvaknande som icke-binär. Vi följer hens resa för att förstå sina inneboende personligheter och hur hen ska leva med dem, leva sitt eget liv, förstå dem.

I grunden är det här en djupt tragisk berättelse om utsatthet, sexuellt utnyttjande och en människas försök att hantera detta och återta makten över sitt liv. Och berättelsen blir så mycket starkare genom dessa element, öppnar en ännu större värld.

Jag tyckte mycket om denna blandning av igbo/andlighet, psykisk sjukdom och trauma. Att personlighetssplittringen på grund av trauma (efter trauma efter…) illustreras genom igboterminologi, det splittrade psyket är andar/gudar som av misstag placerats medvetna i Adas psyke, och både hjälper och stjälper. Jag känner igen det som skildras från andra berättelser om trauman, och kanske är det förenklande att säga att det är ”multipla personligheter” och ”psykiska trauman”. I berättelsens inre värld, är det ju andarna som är svaret, inte nödvändigtvis som en spegling, utan de facto så. Men för mig som bär detta västerländska tolkningssätt med mig, blir det ett sätt att se på, förstå, manifestera det som händer genom den utsattas egna språk, egna idévärld. Och ger en länk in i andlighet/filosofi för den delen, som jag alltid fascineras av att tänka på.

Den blir intressant för mig också av andra anledningar, eftersom det manus jag nu skriver på också handlar om en splittring. Det har inte så många likheter – inga andar inblandade, men fortfarande mycket intressant att se hur jaget/jagen hanterar upplevelser, minnen, medvetenheten eller omedvetenheten, kring de multipla jagen.

Det blir rörigt emellanåt, vad är vad och vilka regler gäller? Eftersom de själva inte vet eller förstår, och Ada inte är den som talar och inte heller riktigt är på det klara med vad som händer ens i ett efteråt, blir det svårt att hänga med på alla turer. Men å andra sidan upplever jag att det speglar ännu mer det psykiska traumat, den psykologiska resan, som aldrig kan vara annat än rörig och ibland motsägelsefull.

Igboreligionens andar har jag stött på i litterär form även i Minoritetsorkestern av Chigozie Obioma, på ett lite liknande sätt, men inte som en del av huvudpersonens medvetande/personlighet, utan som en skyddsande som vakar över huvudpersonen. Lika fascinerande dock, som litterärt grepp, så ett tips om du är nyfiken på det sättet att berätta.

Jag är mycket förtjust i den nya nigerianska litteraturen som börjat sprida sig, och ser fram emot att läsa ännu mer av både Emezi och andra nigerianska författare. Tack Tranan, för att ni ser till att den här litteraturen också kommer på svenska.

Här hittar du också en fin artikel om Sötvatten och Akwaeke Emezi på deras hemsida >>

Titel: Sötvatten
Originaltitel: Freshwater
Författare: Akwaeke Emezi
Författarens hemland: Nigeria
Originalspråk: Engelska
Översättare: Helena Hansson
Förlag: Tranan
Utgivningsår: 2020
Format: Inbunden

Köp boken på din lokala bokhandel, tex på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>

Eller hitta den på Bokbörsen >>

Eller på Bokus >>

Eller låna på ett bibliotek>>

Andra bokbloggar om Sötvatten >>

The ventriloquist’s tale av Pauline Melville

The ventriloquist’s tale – Buktalarens berättelse.
Boken börjar med en ramberättelse, buktalaren själv som med en rapp, fyndig, lite galen röst berättar sin egen historia i korta drag, men sedan, som berättare bör (enligt honom själv) försvinner in i bakgrunden när han går över till att berätta den historia han vill berätta. Jag lockades av den där rösten, tonen i den, och blev lite besviken när berättarstilen sedan gick över till en allvetande berättare som växlade fokus och ganska styltigt ”talade om” vad olika karaktärer kände och tänkte. Det fanns ett flyt och en attityd i ramberättelsen, som jag inte riktigt uppfattade i huvudberättelsen. Kanske har det med språket att göra? Men den är skriven på engelska, så det har inget med översättning att göra åtminstone.

Jag läste den som en del av mitt läsprojekt ”kartan”, där jag slumpar fram ett land jag inte läst något från och sedan försöker hitta bra litteratur. Projektet går långsamt, men är väl värt, för det ger mig möjligheten att hitta författare och ta till mig av berättelsen från och om länder och kulturer som jag inte vet så mycket om. Guyuana hade jag ingen koll på alls, skam till sägande, likadant var det med Burkina Faso, mitt förra (och första) ”slumpland”. Guyuana ligger alltså i nordöstra sydamerika, gränsar till Brasilien, Surinam och Venezuela. De har koloniserats av Nederländerna och sedan av England.

Boken handlar om indianstammarna i det inre Guyuana, och mycket av deras kultur, landskapet där de lever, deras förutsättningar under kolonialismen och hur det förändrar och påverkar både kulturen och landskapet. I grova drag. I mer specifika drag handlar den om två tidslinjer, förutom den omringande berättarens ramberättelse, så kan man tala om en ramberättelse i amerindianen Chofys perspektiv, som tar avstamp i ett femtiotal, sextiotal? kanske, där Chofy tvingas in till kuststaden Georgetown för att försörja sin familj (eftersom släktens kor dött i någon sjukdom på savannen) tillsammans med sin farmor som behöver en ögonoperation. Där möter han en vit engelsk kvinna, som letar efter information om författaren Evelyn Waughs resor i Guyana, vilket lett henne till Chofys släkt. De blir kära i varandra. Den andra historien är den om Chofys släkt, farmoderns förflutna, om hur hennes far, en vit man, kom till deras trakter och bestämde sig för att stanna, gifte sig med två systrar. Den handlar om deras barn, en incesthistoria, om prästen som kommer till savannerna för att missionera, och hur allt urartar. Man förflyttas tillbaka i tiden och in i en miljö som är helt annorlunda från vår, och där deras kultur också börjar krocka med den urbana, engelska miljön som påtvingas dem.

Det finns många trådar i den här berättelsen. På ett plan saknar jag en slags drivkraft, jag hängde inte riktigt med på det ”livsviktiga” i hur narrativet framställdes, föranledning till den historiska berättelsen och dess betydelse för ”nuets” berättelse. Det haltade litegrann där för mig. Ändå har jag haft stor behållning av allt det jag fått till mig, alla berättleser i berättelsen, alla myter och sagor, och framför allt hela miljön och kulturen. Självklart finns här också en kritik mot kolonialismen och dess framfart, samtidigt är den inte drivkraften, utan följer med av bara farten? Kanske hade det varit starkare om det fått vara en del av gnistan, och inte så lågmält som det är nu? Kanske beror det på att det är så många tyngdpunkter, att man inte vet vilken som är viktigast, och därför på något sätt missar emfasen, missar den starka känslan? Lite av väldigt mycket, och trots att det är starkt, så blir min känsla splittrad.

En sak jag fastnade för, var dels symboliken i buktalaren, som återkommer ett par gånger. Främst i betydelsen någon som kan härma ett djur så att han lockar fram den och kan jaga den, men också som litterär idé. Det kommer fram mer kring det i slutet, där möjligen buktalarens identitet och koppling till släktens berättelse blir mer tydlig. Möjligen, skriver jag, eftersom jag inte är helt säker på att jag tolkat rätt? Hade som sagt gärna sett mer av den berättaren, själva buktalaren, hans historia.

En annan sak var indianernas sed att säga det den som frågar vill höra, hellre än att säga sanningen. Det gör den som frågar glad, och lugn, får man förmoda? Men besvärligt sen, när det visar sig inte vara sanning? Mycket intressant beteende!

En tredje sak är förstås alla myter som svar på frågor som naturen ställer oss inför. Varför har vi en måne, tex? Att jaguaren är solens representant på jorden. Myten om vattenanden som skapade först en vit, sedan en svart, sedan en mellanbrun kvinna till solen, men det var först den mellanbruna som inte smälte i vatten. För att förklara hur deras hudfärg är den bästa? Jag känner igen det elementet från folksagorna från Burkina Faso, att man byggt upp en historia kring ett naturfenomen för att förklara det, och kanske också för att minnas det och den betydelse det kan ha för att kunna navigera i livet. En annan sak jag associerade till Burkina Faso var idén om buktalaren, fast det i den bok jag läste därifrån (Outlaw av Stephen Davies) handlade om en kameleont, en förklädnadernas mästare. Melville har förresten en bok som heter The Shape Shifter också. Så något lockar uppenbarligen i den bilden.

Jag blev också nyfiken på Melvilles andra böcker, och beställde ”Eating air”. Jag har ju egentligen bestämt mig för att inte köpa nya böcker i år, men… Det blev för svårt, för tråkigt, för plågsamt. Nu har jag ingen aning om när jag kommer ta mig för att läsa Eating air, men… Det känns gott att äga den.

Titel: The ventriloquist’s tale
Författare: Pauline Melville
Förlag: Bloomsbury
Utgivningsår: 1998
Format: Häftad

Köp boken på din lokala bokhandel, tex på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>

Eller hitta den på Bokbörsen >>

Eller på Bokus >>

Eller låna på ett bibliotek>>

Andra bokbloggar om  The ventriloquist’s tale >>

I sommar blir det nog bättre av Sisko Savonlahti

Den här boken var en sådan skön pausläsning för mig. Jag såg den på snabblånshyllan i biblioteket, där jag var för att hämta två bokklubbsböcker (Nej och åter nej av Nina Lykke, samt Liknelsen om sådden av Octavia E. Butler) och eftersom jag mindes att den skulle ha något att göra med en författares vardagssituation, så drog jag den med mig av bara farten.

De böcker jag påbörjat har liksom känts tröga att läsa, inget riktigt flyt eller sug fastän jag tycker om dem och såklart vill läsa klart dem. Men det är som att de kräver något av mig, att jag ska pussla ihop något, och känns något om mig själv och mitt liv, om världen i stort, jag vet inte exakt vad – men fina som de är så är det något just krävande med dem. (Jag läser just nu The ventrilloquist’s tale av Pauline Melville och Spill : en damroman av Sigrid Combüchen.) Och just nu är jag i ett emotionellt limbo (eller ett ganska fysiskt också, på sätt och vis) som jag kanske skriver mer om sen när det inte längre är ett limbo utan jag vet något om situationen och kan gå vidare. Och i limbot behövde jag något annat, något enklare, något prestations- och kravlöst.

Och det är verkligen den här romanen. Den är konkret, har en enkel berättarlinje, försöker inte vara djupare än den är, it’s telling it like it is. Det finns en hel del igenkänningsfaktor i den, även om jag inte riktigt är i huvudpersonens situation i dagsläget så har jag varit där, litegrann. Aldrig lika ”nonchalant” med min inkomst och att låna pengar, men vilse i tillvaron inte minst på grund av en hangup på en kortare kärlekshistoria tex. Det är autofiktion, förstår jag när jag klickar in på författarens insta och ser en artikel om ”hur det känns att skriva autofiktion”, och som sådan en tydlig inramning: den handlar om en period i en persons liv där denne är i ett slags mellanrum (inte om mitt pågående limbo, men det ligger kanske något i detta ändå, varför det var så skönt att läsa den nu) där hon behöver ta tag i sitt liv men inte gör det. Den är personlig, ärlig och naken (ingen poäng med autofiktion om den inte är utlämnande), bjuder på sig själv och sin egen ”misär” i all sin enkelhet. En modern diskbänksrealism för millenials. Jag tror att många kan känna igen sig på den här vilsenheten.

Det var bara i mitten som jag blev lite less. Det var passagen om sminkning, som jag tyckte var tråkig rätt och slätt. Men det kan bero på att jag lyssnade på denna del av boken, vilket ju saktar ned läsningen lite. Hade jag läst det hade jag nog bläddrat förbi det så pass snabbt att det inre registrerat som tråkigt? De olika läsarterna påverkar onekligen. Det sagt fungerar den som ljudbok. Eftersom den inte är komplicerad, inte använder  sig av intrikata litterära grepp, inte egentligen har något ”dolt budskap” utan är en rak historia. Man får det man förväntar sig.

Jag tyckte om de korta kapitlen och den återkommande formuleringsformen av dess rubriker, som ”sammanfattade” dess innehåll: ”Jag unnade mig goda saker” eller ”Jag tänkte på oss” osv. Kapitlen känns lite som dagboksinlägg eller blogginlägg ungefär, men inte ”för mycket”, det har ändå form av roman. Jag tyckte om chipsdiskussionen, som gjorde mig sugen på chips. Trots att det förstås används som en ”negativ” indikator, dvs tecken på att jaget inte mår bra (när hon frossar) osv. Det var skönt att läsa om någon som har en så invecklad och känslosam relation till chips. Bara så.

Det innebär inte att jag tycker mindre om boken, vill jag säga. Jag läser med förkärlek olika genrer av olika anledningar. Och den här passade som hand i handske just nu. En slags feelbad eller anti-feelgood, lågmäld, hanterbar angst. Den påminner litegrann om Inlandet av Elin Willows, men jag stör mig inte lika mycket på huvudpersonen, faktiskt. Inlandet var djupare ner i vardagsmisären på något sätt, mera hopplös. I den här boken känner jag ändå att det liksom kommer att vända, att något kommer att få betydelse igen. Inlandet var mycket mörkare.

Titel: I sommar blir det nog bättre
Originaltitel: Ehkä tänä kesänä kaikki muuttuu
Författare: Sisko Savonlahti
Originalspråk: Finska
Översättare: Marjut Hökfelt
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2020
Format: Lånebok (snabblån) + ljudbok

Köp boken på din lokala bokhandel, tex på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>

Eller hitta den på Bokbörsen >>

Eller på Bokus >>

Eller låna på ett bibliotek>>

Andra bokbloggar om I sommar blir det nog bättre >>

Där livet är fullkomligt av Silvia Avallone

Handlingen i korthet: en fråga om ofrivillig graviditet versus ofrivillig barnlöshet, med historier som korsar varandra. En berättelse om fattiga versus rika i Bologna.

Med risk för att resten av texten kan innehålla spoilers, läs inte om ni vill att den ska fortsätta vara spännande.

Två huvudhistorier, som korsar varandra genom olika beröringspunkter, genom hur människorna i dem känner varandra, men utan att helt smälta samman. Det ena perspektivet den unga modern, gravid vid sjutton års ålder, ska hon behålla barnet eller adoptera bort det? Det andra det ofrivilligt barnlösa paret, som misslyckas med IVF och allt vad det heter, ska de till slut bli godkända som adoptivföräldrar? Hur deras respektive relationer påverkas och slits på grund av detta. Spänningsfältet däremellan, där man läser den ena historien mot den andra, väger och överväger, lever sig in i – och är det så att deras historier är två sidor av samma mynt? Jag kan känna att det var skönt att det inte var det, det hade gjort det lite för sockersött och välordnat på något sätt.

Jag saknar abortperspektivet. Det tas in sent, och viftas egentligen bort på en gång. Jag tänker att det beror på Italiens syn på abort. Jag blir förbannad på Marilisas roll, hon som direkt på en gång förklarar att ”barnet finns”, att det förnimmer, drömmer och minns livet i livmodern. Den delen av storyn blir jag överlag arg på, romantiserandet av fostret. Det är knappast att ge det sjuttonåriga barnet ett alternativ, att lägga fram det så.

Jag har förvisso också svårt att knyta an till berättelsen eftersom jag är frivilligt barnlös och aldrig velat bli förälder. För någon som har de känslorna och/eller är förälder och/eller har genomgått en graviditet, är berättelsen förmodligen starkare.

Det är också en del saker som är lite FÖR eländespåstaplade. Alla avgörande händelser sker mitt i en fruktansvärd katastrof i egen rätt. När Adele ska tala om för Manuel att hon är gravid, gör han slut med henne innan hon hunnit säga något. Hennes förlossning sätter igång mitt under att hennes pappa dykt upp och skäller ut henne och kallar henne hora. När Manuel blir avvisad, på goda grunder, går han ut och dödar sin pappa. Det var fler saker också, jo – när Dora och Fabio har världens gigantiska göraslutbråk, få de samtalet om att de blivit godkända som adoptivföräldrar. Lite too much, helt enkelt, överdrifter som inte stärker historien utan gör den mindre gripande, mer sensationell.

Perspektiven växlar, skiftar, både mellan karaktärerna och mellan tidsperioder. Det gör det rätt hackigt, och ibland får jag inte ihop det, vilket gör att jag lämnas ganska oberörd genom delar av berättelsen. Jag störde mig också på att man kontinuerligt först på ungefär andra sidan in i kapitlet, får reda på vems perspektiv man läser. Det gör att hela första delen av det kapitlet, har jag ingen förankring i det jag läser, och läser det med en större distans.

Det är också väl många karaktärer, bifigurer, som inte får någon större förankring. Maria Elena, Selena, Claudia, pappan osv. De finns, de känns viktiga, men får aldrig sina historier helt och full. Det ger en känsla av att det är too crowded, kanske hade berättelsen mått bättre av att skala ned, fokusera? De andra perspektiven hade kunnat skrivas hela egna böcker om, för de känns som sagt som fullt utvecklade berättelser de också, men när man bara snuddar vid dem lämnas jag med en känsla av ofullbordan, och samtidigt blir jag splittrad från bokens huvudspår.

En annan sak jag störde mig lite på, var att det var väl mycket Dostojevskijläsande utan att jag riktigt upplever att det har någon förankring eller betydelse för berättelsen. Alla läser Dostojevskij, men varför? Det blir mest lite otrovärdigt, som en rolig grej, briljera lite?

Det sagt var det en lättläst, engagerande historia, en god berättelse.

Recensionsexemplar från Natur & Kultur, tack för boken!

Titel: Där livet är fullkomligt
Originaltitel: Da dove la vita è perfetta
Författare: Silvia Avallone
Originalspråk: Italienska
Översättare: Johanna Hedenberg
Förlag: Natur & Kultur
Utgivningsår: 2019

Köp boken på din lokala bokhandel, tex på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>

Eller hitta den på Bokbörsen >>

Eller på Bokus >>

Eller låna på ett bibliotek>>

Andra bokbloggar om Där livet är fullkomligt  >>

Moll av Elisabeth Rynell

Det första jag tänker är att ja, skönt. Hon har hittat sin berättelse igen. Skrivandets sinne var ju en slags ”skrivkrampsbok”, ansatser, börjor, glimtar. Jag tycker mycket om den boken, men jag tänkte ändå att det är berättelserna hon vill kunna skriva igen, och här är den. Och språket, tänker jag, är enklare än det varit. Säger jag utan att ha läst om eller kikat i de äldre Rynell-böcker jag läst, men det är något jag tänker. Enklare, mer precist. Ibland lite övertydligt, det hade inte behövts. Men jag uppskattar den enkelheten trots att jag också älskar tillkrånglade stilar. Berättelsen, ja ska man sammanfatta handlar det om en medelålders kvinnas utstötthet ur samhället, och trasigheten mellan henne och hennes dotter som uppstod då maken dog. Simple as that, except it’s not. Det är också en bok om en dyster, dystopisk framtid där glesbygden är helt befriad från infrastruktur och där människor som inte är tillräckligt nyttiga forslas bort från städerna. Däribland Moll, huvudpersonen, som rymmer från evakueringsbussen för att klara sig själv därute i obygden. Och det går, bättre än väntat. Det är också som någonting så fint med berättelsen, att den fokuserar på det som går, inte på det som är förfärligt. Den får till och med sluta lyckligt, omän lite tilltufsat, för fint får det ju inte vara. Och jag känner det där gamla ilet i kroppen, att själv flytta ut till någon avfolkad by och leva avsides, den tanken som alltid nästan dyker upp, i liknande skildringar. Om jag bara hade bil, om jag bara hade nog med jobb digitalt så jag skulle reda mig (och om jag inte hade familj, förstås).

Jag läser den ute på Bastuskär, inte så avskilt från resten av samhället som dit Moll kommer, men tillräckligt för att jag ska känna någon slags liknelse. Jag läser den nästan i ett svep också. För mig sällar den sig till raden av romaner skrivna av svenska författare, där jag räknar Anne Swärd och Malin Nord, säkert någon mer. Starka kvinnoberättelser. Goda berättare. Jag tänker också på Sorgens princip, för det lite liknande dystopiska samhället (som dock är än mer dystert i Sorgens princip) och på Enhet av Nina Hemmingsson, som också handlar om att forsla bort medelålders, onyttiga personer från det mer ”produktiva samhället”. Båda pekar ut kulturarbetare som överflödiga, och visst finns här en känga åt kulturpolitiken i dagens samhälle, och ja, hur samhället ser ut och vart det är på väg över huvud taget. Dystopin ligger i tiden nu, den är liksom oundviklig.

Titel: Moll
Författare: Elisabeth Rynell
Förlag: Albert Bonniers förlag
Utgivningsår: 2017

Köp boken på din lokala bokhandel, tex på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>

Eller hitta den på Bokbörsen >>

Eller på Bokus >>

Eller låna på ett bibliotek>>

Andra bokbloggar om Moll >>

Jag är Istanbul av Malin Isaksson

Långsamt. Allting i den här boken går långsamt. Vi följer Malins vardag i Istanbul, som är vardag men också är allting annorlunda, för att de är där, i Istanbul, och för att Malins pappa gått bort, hennes mamma är dålig. Hon måste hitta sig själv på nytt i och på grund av den skiftning som sker, som både flytten och döden innebär. Långsamt skriver hon fram sina dagar, undersöker sina egna reaktioner, upplevelser och minnen. En parallell med barndomsminnen kopplade till fadern skymtar här och var. Det ”farliga” med att bo i en stad som Istanbul ifråga om våld och säkerhet, instabilitet, reflekteras och skrivs fram, utifrån vad Malin är med om.

Bitvis stör jag mig på det vita privilegiet som texten och erfarenheten har sin grund i, i relation till de som har Istanbul som hemstad. Att det kan kännas förmätet att claima staden som sin, utifrån den priviligerade situation som hon upplever den från. Samtidigt tror jag att jag förstår hennes upplevelse. Jag tänker bara att det är en personlig, fiktiv upplevelse av samhörighet. De råa sidorna av Istanbul kanske hon inte skulle claima som en del av sin egen kropp?

När jag läser minns jag lite av en weekendresa över nyår, då jag var i Istanbul. Jag har alltid längtat tillbaka, så jag förstår tjusningen. Jag var där för kort tid, men liksom hon under en stor del av texten, vintertid, inte riktigt vanlig turistsäsong, vilket jag tror ändå präglade min egen upplevelse. Jag minns fiskarbåtarna nere vid hamnen, där man kunde köpa grillad strömmning direkt från båten, och muggar med inlagda grönsaker i en starkt rosa ättikslag, som man tydligen drack till. Det var annorlunda och gott. Jag minns de söta téerna som serverades överallt. Jag minns böneutropen. Jag minns bazaren, alla kryddor och dofter. Blå moskén, hur det kändes att täcka mitt hår för att visa respekt. Topkapi-palatset med sina mosaiker. Hur obekväm jag kände mig när jag såg de beväpnade vakterna utanför några av de mer kända platserna vi besökte. Jag minns mycket, men jag skulle gärna resa dit igen, göra som Malin, bo där på riktigt. Men det finns den där problematiken med att ”bo där på riktigt”. Vi kommer alltid att vara utanför, som vita kvinnor kan vi inte integreras i det ”riktiga”. Det må kännas trist och kanske nesligt, men det är inte vår rätt, det går inte.

Metaperspektiv, autofiktion. Hon skriver om att skriva och sin skrivprocess. Hon är där för att skriva något annat, men den berättelsen går inte att skriva. Som att allting förändrades, hon förändrades, när de kommer dit. Det tar tid att hitta hur hon ska navigera i det, vad det är hon egentligen ska skriva, måste skriva. Och får hon skriva? Får hon skriva autofiktion, skriva om sin familj, ta med dem? Hon brottas med de tankarna, behöver sin mans godkännande, tillåtelse. Bli bekräftad att det är legitimt att skriva om. Det känner jag också igen, kan sälla in mig i ledet bland de som undrar och behöver. Men hon landar i det, att hon måste skriva om sin upplevelse av staden, av att vara Istanbul, vad det innebär. Det är en lågmäld berättelse. Vilket ibland gör den tråkig, särskilt i början då jag inte riktigt greppat vad boken vill berätta. Men jag har ändå tyckt om att få kliva in i Malins upplevelse, följa den så nära. Den vecklar ut sig baklänges, berättelsen, det var också snyggt.

Recensionsexemplar från Ordfront, tack för boken!

Titel: Jag är Istanbul
Författare: Malin Isaksson
Förlag: Ordfront förlag
Utgivningsår: 2020

Köp boken på din lokala bokhandel, tex på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>

Eller hitta den på Bokbörsen >>

Eller på Bokus >>

Eller låna på ett bibliotek>>

Andra bokbloggar om Jag är Istanbul >>

Före lite av Karin Boye

Karin Boye. Jag är fascinerad och förälskad i alla hennes romaner, som jag inte hade en aning om fanns, förrän jag lojt letade igenom möjliga ljudböcker att streama via biblioteket. Hittade Kallocain, ja men den vet jag ju om, men att hon skrivit flera? Astarte, Merit vaknar och nu För lite. Kris har jag läst förut, men måste ge den en omläsning/lyssning nu också.

För lite handlar om Harald, en lovande diktare som ”offrat sig” för det rätta då hans flickvän blivit gravid, och således gifte sig och skapade ett hem åt dem. Offret: diktningen. Han fortsätter att skriva, men dussinnoveller som säljer, ingenting av värde. Vi möter honom när han är på väg till en ungdomskamrats vernissage, och mötet med den inspirerande gamla vännen Tea Värring väcker gamla känslor och drömmar till liv. Att det till och med var för hans skull som hon kommit tillbaka till Stockholm, för att rädda honom från det mediokra, få in honom på diktandets väg igen, eftersom det är hans själ det handlar om, hans gåva till världen. Och Harald får så många öppningar, så många vägar ut ur det äktenskap och det familjeliv som kväver honom, men han är principfast, han följer sin hederskod.

Jag blir förbannad på honom. Samtidigt presenterar Boye alla de mänskliga anledningarna och svårigheterna i det beslut han måste ta, vad han väljer mellan. Såra eller inte såra, gå emot sin plikt gentemot sina nästa, eller gå emot sin plikt gentemot resten av världen genom diktningen. Dilemma. Den som på något sätt har en koppling till en litterär eller skapande värld, känner säkerligen också igen problematiken att få ihop en vardag, ett familjeliv, med skapandet. Men främst handlar det om relationer, och om kommunikation eller icke-kommunikation i relationer, och det är det jag tycker gör den så intressant. Färgat av den tidens samhälle förstås, med den tidens hederskodex som inte riktigt ser likadant ut idag, och det kanske är det som gör det så svårt för mig att förstå honom.

Titel: För lite
Författare: Karin Boye
Förlag: Saga Egmont (ljudboken) Albert Bonnier (orginalutgåva)
Utgivningsår: 1936 (ljudboken kom 2017)

Köp boken på din lokala bokhandel, tex på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>

Eller hitta den på Bokbörsen >>

Eller på Bokus >>

Eller låna på ett bibliotek>>

Andra bokbloggar om  För lite >>