180408 dagbok, Litteratur och Retur.
En morgon efter en dag och kväll med intryck. LitteraTur och Retur, ett möte över Kvarken, halsen som vi fick lära oss. Österbotten och Västerbotten. Melankoli, brutal humor, bottnisk landsbygd, komplicerad moderskärlek, gränser, dystopi som samhällsreflektion, hemmalöshet, komplicerandet av soliga dagar. Intryck, och kunskap. Anne-Luise Bretells bok som bygger på hennes mormors erfarenhet av amerikaemigration, som jag ska tipsa en kursdeltagare om och förstås också läsa själv, lite finsk brutal humor av Peter Sandström som också visade sig vara en välvillig och intresserad konversatör, poesi- och fotoframträdandet av Patricia Rodas som var fantastiskt fint, jag tar med mig det till mitt eget skapande. Hur man får de två medierna att samspela. Och det blir kraftfullt, att få både bilderna och hennes ord. En del bilder helt fantastiska, och jag uppskattade hennes inställning till fotograferandet, hon arbetade med något brutalt, som jag tyvärr missade lite för att jag fipplade med kameran för att fota henne (ironiskt nog), men hon sa något om att hon tom slagit till kamerahuset etc, så våldet redan i processen, det var intressant. Hon var också med vid bordet på Gotthards sen, där jag fick prata lite om process och skrivande även som utifrån en egen skrivande person vilket jag uppskattade. Det är nästan som att jag glömmer bort det ibland, att jag också är en skrivande person med egna erfarenheter av hur process går till.
Mikael (Berglund) har verkligen en sån annan inställning till skapandet/skrivandet än mig. Han vill ha det råa där, inte peta, inte ändra, utan historien som den kommer till honom. För mig är det det som är förarbetet, insamlandet. Materialet man sedan ska arbeta med. Det är det ena, men jag förstår också hans tanke, känsla inför det hela. Kanske upplever jag att det är att se på det lite för ”gudamässigt”. Han agerar medium, dikterar någonstans ifrån, i alla fall är det så det framställs, han säger sig vara underställd berättelsen. Ida Linde pratade också lite om process (på scenen) där hon beskrev det som att hon transkriberar sina manuskript, dvs skriver ett råmanus och sedan skriver ut det och skriver in det på nytt, från scratch, inte inne i dokumentet. Då omvärderas varje rad igen, för varje omskrivning, är den värd att skriva in på nytt? Men hon gör ju det ändå, skriver om, vidgar, fyller ut. Mikael anser att det första som kommer ut, är den äkta berättelsen. Och eftersom han är van att skriva nu, skrivit sig fram en erfarenhet, så är det ju inte dåligt. Men han har inte kommando över berättelsen, han bestämmer inte, utan den får stå som den är. Det är en hållning. Jag håller inte alltid med, och jag undrar exempelvis om Elin Willows Inlandet, som verkar vara skriven efter samma princip, verkligen är något att läsa. Jag blev inte så lockad av hennes panelsamtal på Littfest, där hon beskriver det som att huvudpersonen merparten av boken liksom int gör nå. Men jag kan ju ha fel, den ligger i min läshög och jag ska ge den en chans.
Jag upplever en sådan carelessness gentemot läsaren i många av de böcker jag upplever vara skrivna på det sättet. Rynell också faktiskt, och Mara Lees skönlitteratur. Jag märker hur det skapas allteftersom om det skapar en osäkerhet i grunden, i grundbilden, i ”kontraktet” om man nu ska tala om läsekontrakt, som skapas i början av läsningen. Jag känner mig inte hemma i berättelsen, den osäkras hela tiden och inte på ett sätt som jag upplever som medvetet eller på ett sätt som får mig att tänka till, att jag osäkras i alltför trygga tankar, och det är väl det som stör mig. Om berättelsen hela tiden luckrar upp sig själv, blir jag medveten om den som berättelse, dess planlöshet gör att texten lyfter mig bort från fantasivärlden jag befinner mig i då jag läser, och ser texten som text och då blir det platt. Så upplever jag det. Och detta trots att jag älskar metaperspektiv. Men då är det medvetet. I dessa fall upplever jag det som oviljen meta. Sedan kan jag bortse från en del av det, och ändå tycka om texten, men jag stör mig på detta element och ser/tänker att det hade gått att arbeta med så att jag fick vara kvar i fantasivärlden, bokens värld.
Timimie Märak talade också om processen. Att hon skrev uppe i huvudet och först när hon skrivit klart den där, skriver ned den. Så uppfattade jag det i alla fall, och så pratade vi om det efteråt, det kan vara en tolkning. Men tillvägagångssättet intresserar mig, eftersom det också är en sådan motsats till hur jag arbetar, rent praktiskt. För mig är det omöjligt att ha hela den tanken i huvudet, jag måste få ut den på papper för att kunna tänka färdigt en tanke, mitt tänkande och min skaparprocess sker här, på papperet (i dokumentet). En synlig process, som inte nödvändigtvis sedan ska eller kan vara synlig för en läsare. Eller helst inte, faktiskt. Det må vara ett slags handikapp hos mig, som inte kan tänka klart i huvudet utan behöver hjälpmedlet skriften. Eller samtalet, om det är något mer abstrakt som känslor och relationer som skall bearbetas. Men för mig måste en berättelse eller dikt tänkas fram genom att skriva, stryka, skriva om, skriva till, utvidga, flytta om. En väldigt långsam process, det erkänner jag. Peter Sandström hade en intressant skaparprocess också. Skriva några minuter, sedan fippla med annat i hemmet, liksom stötvis distrahera sig och gå tillbaka till texten, kanske lite som att lura sig själv att det inte är skrivande man håller på med? Jag vet inte om jag skulle klara den splittring som det, för mig, skulle innebära, men jag ser poängen. Skrivandet pågår inte alltid på papperet, även om det i mitt fall är mer så, eftersom jag tänker genom skrivandet. Men inte ens för mig är det så heller, och det talade vi om också, att jag får inspiration av mitt arbete med andras texter hela tiden, fyller på min reservoar både genom det och genom annat jag gör i livet, som också är en del av den skrivande processen. Min slags förfas, då jag tar in det som såsmåningom på olika sätt, mynnar ut i en berättelse eller en dikt. För Peters del tänker jag att det också är så. I görandet av olika saker medan han skriver, så bearbetar han säkert en tanke, en idé, även om det inte alltid sker medvetet. Han är fortfarande i skrivandet, tänker jag. Hans version var också att nå målet femhundra ord om dagen. Att det är bra att sätta en ”låg” gräns för att få känna att man är nöjd, att man klarat av något, att man varit duktig. Och femhundra ord om dagen blir ju ett manus till slut.
Vi pratade också om skrivandets motstånd. Som alltid, alltid förbryllar mig men jag också upplever fullt påtagligt. Man värjer sig för att gå in i det skrivande (eller skapande) tillståndet. För att man är rädd? För att man inte vet vad det kommer att innebära, vad man kommer att möta? För att man blottlägger sig? Det är ett intensivt själsarbete, att arbeta med ett skapande, du gör dig sårbar på något plan, du möter tankar, situationer, idéer, känslor som inte kanske är de lättaste att möta, och även om du VILL dit, så finns det en del inne i oss som skriker: jag orkar inte! Jag vågar inte! Författarens, eller kanske snarare skrivarens, roll (eller konstnärens) är att våga ta klivet över dit, på vilket sätt det än görs.
Förresten sa Timimie också något starkt om det, konstens roll, konstnärens roll, som ocensurerad politiker. Att politiker måste försvara sina uttal med siffror och fakta, medan poeten/konstnären är fri att uttryck en känsla, formulera en upplevelse, en uppfattning som kommer direkt från hjärtat. Att det också är därför vi är så farliga. För att vi kan uttrycka något som är ett äkta vittnesmål från hur världen är, något som inte alltid är så bekvämt för de som styr landet och sitter på makten att förändra. Skulle folket i allmänhet lyssna och följa poeterna och konstnärerna mer bokstavligt (pun intended) så skulle de inte sitta där särskilt länge till. Jag tänker att också om man inte upplever sig som politisk i sitt konstutövande, så är du det. För att du uttrycker en egen tanke, en egen upplevelse, en egen erfarenhet eller känsla, och det i sig är en politisk handling. Politik är egentligen inte något eget, väsensskilt. Det är allt vi gör, dagligen. För det mesta är vi passiva, vi går med på hur det är, men det är i sig också en politisk handling. Jag skulle aldrig orka, rent själsmässigt, ställa mig på barrikaderna. Men jag kan bana väg för människor att uttrycka sig själva, och jag kan uttrycka mig själv, göra något slags avryck i världen. Och det är min handling, min politik.
Jag blev också mycket berörd av det Timimie berättar om hur det inte riktigt finns någonstans där hon är ”fri”, för att i det samiska är hon annorlunda genom att vara queer, och i det svenska annorlunda genom att vara samisk, och queer/trans, förstås, och bärare av bröst etc. Hon hade en fin dikt om det, om att bära med sig hemma i sitt hjärta, i sig själv. Kroppens borg. Jag känner igen mig i det, i hemlösheten, utan att på något sätt jämföra mig, men jag tar fasta på min egen känsla av att aldrig vara hemma någonstans. Mina splittringar beror på andra saker, och inte lika ”stora” om man kan uttrycka sig så, men splittringen finns. Anna Holmström-Degerman talade också om att känna sig hemlös och söka ett hem, som huvudpersonen Anni gör i hennes roman. Samtalet om feelgood-genren är intressant, men jag värjer mig fortfarande för de attributen. Jag känner det som att feelgood stannar på ytan, fast tanken kanske ändå inte är att det ska det. Men det kanske är något med de lyckliga sluten som gör att det inte känns verkligt. Av de feelgoodböcker jag läst och uppskattat, är det framförallt de ämnen de vågar vidröra som handlar om vilsenhet, osäkerhet, ensamhet (Tillsammans är man mindre ensam hör väl till den genren, och den tyckte jag mycket om), utanförskap etc, och visst kan lyckliga slut också spela an på mina känslosträngar. Men det är nog inte primärt för att känna mig bättre, bli upplyft, som jag läser litteratur. Jag läser för att lära mig något om mig själv eller andra och omvärlden, ofta båda om det är bra. Det är inte alltid det är särskilt roligt, oftast är det nog smärtsamt, men kalla mig en litterär masochist, det är nog den där smärtan jag ändå vill åt. Jag behöver inte lappas ihop sen, inga plåster på såren.
Och Solja. Jag har som levt med Soljas poesi så nära sedan jag växte upp, att den känns som en naturlig del av min upplevelsevärld. Att det finns en Solja som formulerar det där som alla tänker på och upplever, men inte alltid medvetandegör. Hon sätter fingret på så mycket av de vardagliga känslor och upplevelser som jag själv har, och på ett fyndigt, snyggt sätt. Hon arbetar med kontraster och motsatser, ofta ironi. Med att säga ”det är inte mycket jag begär” och be om en ö. Med att peka ut allt folk hatar med att resa. Med att säga hur hon älskar när de möblerar om på Coop, för att hon får se mjölpåsen på ett nytt sätt. Verkligt i exakt det hon skriver om, men också metaforiskt, så att det går att appliceras på många andra känslor och situationer. Regnbågen i biltvätten. Slask utomhus men glödhett inne i magen. Alltid med en vass humor, eller är den rund? Trubbig? Jag skulle inte vilja vara utan det sätt på vilket hon reflekterar dessa känslor och upplevelser, som nog de flesta kan känna igen sig i. Att få skratta lite åt vårat eget navelskåderi, att få le lindrande åt finurligt komponerade formuleringar kring hur man önskar någon annan något ont genom att inte få sova. Och ja, jag är ju en av de vuxna människor som nu är född 1981, och sätter perspektiv på hennes tillvaro, att nog har hon varit med om en del. Till exempel har hon varit med om att bara genom att vara den hon är, stötta mig i mitt konstnärsskap och våga följa min egen väg. Hon gjorde det genom att se mig, och låta mig göra det jag behövde göra, som vilsen tonåring i åttonde klass. För det är jag evigt tacksam.
