Moll av Elisabeth Rynell
Det första jag tänker är att ja, skönt. Hon har hittat sin berättelse igen. Skrivandets sinne var ju en slags ”skrivkrampsbok”, ansatser, börjor, glimtar. Jag tycker mycket om den boken, men jag tänkte ändå att det är berättelserna hon vill kunna skriva igen, och här är den. Och språket, tänker jag, är enklare än det varit. Säger jag utan att ha läst om eller kikat i de äldre Rynell-böcker jag läst, men det är något jag tänker. Enklare, mer precist. Ibland lite övertydligt, det hade inte behövts. Men jag uppskattar den enkelheten trots att jag också älskar tillkrånglade stilar. Berättelsen, ja ska man sammanfatta handlar det om en medelålders kvinnas utstötthet ur samhället, och trasigheten mellan henne och hennes dotter som uppstod då maken dog. Simple as that, except it’s not. Det är också en bok om en dyster, dystopisk framtid där glesbygden är helt befriad från infrastruktur och där människor som inte är tillräckligt nyttiga forslas bort från städerna. Däribland Moll, huvudpersonen, som rymmer från evakueringsbussen för att klara sig själv därute i obygden. Och det går, bättre än väntat. Det är också som någonting så fint med berättelsen, att den fokuserar på det som går, inte på det som är förfärligt. Den får till och med sluta lyckligt, omän lite tilltufsat, för fint får det ju inte vara. Och jag känner det där gamla ilet i kroppen, att själv flytta ut till någon avfolkad by och leva avsides, den tanken som alltid nästan dyker upp, i liknande skildringar. Om jag bara hade bil, om jag bara hade nog med jobb digitalt så jag skulle reda mig (och om jag inte hade familj, förstås).
Jag läser den ute på Bastuskär, inte så avskilt från resten av samhället som dit Moll kommer, men tillräckligt för att jag ska känna någon slags liknelse. Jag läser den nästan i ett svep också. För mig sällar den sig till raden av romaner skrivna av svenska författare, där jag räknar Anne Swärd och Malin Nord, säkert någon mer. Starka kvinnoberättelser. Goda berättare. Jag tänker också på Sorgens princip, för det lite liknande dystopiska samhället (som dock är än mer dystert i Sorgens princip) och på Enhet av Nina Hemmingsson, som också handlar om att forsla bort medelålders, onyttiga personer från det mer ”produktiva samhället”. Båda pekar ut kulturarbetare som överflödiga, och visst finns här en känga åt kulturpolitiken i dagens samhälle, och ja, hur samhället ser ut och vart det är på väg över huvud taget. Dystopin ligger i tiden nu, den är liksom oundviklig.
Titel: Moll
Författare: Elisabeth Rynell
Förlag: Albert Bonniers förlag
Utgivningsår: 2017
Köp boken på din lokala bokhandel, tex på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>
Du kanske också gillar
Broderier av Burcu Sahin
Barnet av Olivia Bergdahl
