Kategori: Poetik

Mina läsprojekt

Publicerad den av mina

Mer eller mindre tydliga läsintentioner, som alla får varsin kategori på bloggen så man kan följa utvecklingen av dem. Sorterar upp detta tydligt årsskiftet 19/20, så inlägg skrivna före det kommer förmodligen inte med, men jag ser de flesta av dem som projekt som inte bara löper för 2020, utan på längre sikt. Varje projekt/tagg har också ett eget inlägg med en uppdaterad lista av vad jag avverkat, dessa startar januari 2020 eftersom det känns för meckigt att försöka gå igenom gamla inlägg. Dessutom skriver jag kanske inte reflektioner på alla böcker.
I övrigt försöker jag ge böckerna relevanta etiketter för de ämnen de handlar om, de länder författarna kommer ifrån och författarnas namn etc.

NO BUY-utmaningen och Olästhyllan
Under 2020 har jag planerat att inte köpa en enda ny bok. Jag äger redan sjukt mycket olästa böcker, och det finns ju bibliotek etc, men det kommer ändå att bli en svår utmaning eftersom jag har ett extremt ha-begär när det gäller böcker och gärna hänger med i aktuell utgivning osv.
Jag har dock formulerat en liten klausul för second hand-böcker, där vinsten går till välgörenhet (Röda korset, Myrornas) och det lilla projekt jag har att unna mig en bok från källaren varje gång jag besöker Bokcafé Pilgatan (det är också en form av välgörenhet, eller ett stödjande av en mycket fin verksamhet och kan också sägas vara ett litet moment 22-projekt eftersom jag dessutom är delägare i Bokcafé Pilgatans ekonomiska förening, but there you go) och från Mingus (systerantikvariatet) because because. Men utöver det ska jag inte köpa nåt, pinky promise!
Det sagt tar jag gärna emot donationer av böcker, så mycket ni vet det, och blir glad för alla böcker jag får. Dessutom kan jag stilla en del av mina ha-begär genom att köpa in böcker till Holas bibliotek och mina kurser. Men ändå!
Kategorier: Olästhyllan (för alla böcker jag läser ur min redan gedigna TBR-bokhylla), och Källarböcker (om jag skriver inlägg om böcker jag köpt därifrån)

Reading the classics: 1001 books you must read before you die (all editions)
Följer framförallt goodreads-listan som fyller på (men inte tar bort) från alla utgivningar av boken 1001 books you must read before you die. Vill så mycket här, läsa antikens klassiker, läsa moderna klassiker, läsa icke-västerländska klassiker, men tänker att det mesta ändå kan samlas in under detta projekt, och det som inte gör det faller kanske in i mina andra läsprojekt istället.
Just nu sugen på att läsa de grekiska dramerna (som inte ens är med i 1001 books eftersom den fokuserar på romaner), Den gudomliga komedien och Decamerone, samt att jag håller på med Prousts På spaning efter den tid som flytt, så vi får väl se hur det går med det under året och framöver.
Kategori: Reading the classics

Lars Widding: i kronologisk ordning
Eftersom Lars var min farfars bror vill jag gärna läsa hela hans utgivning. Ett sätt att angripa det är kronologiskt, att följa hans författarskap och hur det växte fram. Vissa titlar jag har redan läst, så vi får se om jag läser igen eller hoppar över dem.
Kategori: Widdings fotspår

Kartan: att läsa världen
Jag vill bredda min läsning och inte fastna i västerländsk kanon. Därför försöker jag pricka in så många länder som möjligt, och får samtidigt en översikt på vad som eventuellt är överrepresenterat och underrepresenterat.
Kategori: Kartan

Nyutgivet på svenska
Vill förstås följa med i utgivningen under året (och det blir nog ett par år tillbaka också, som får räknas in, en femårsgräns kanske?). Både svenska på originalspråk och översatt till svenska.
Kategori: Nyutgivet svenska

Nyutgivet på engelska
Alltså inte bara engelskspråkig, utan också litteratur översatt till engelska. Senaste fem åren.
Kategori: Nyutgivet engelska

Livsberättelser: Memoarer och biografier
Eftersom jag undervisar i biografiskt berättande vill jag alltid hålla mig ajour och dessutom läsa klassikerna inom memoarer och biografier (främst självbiografier).
Kategori: Livsberättelser

Poetik: Om skrivande
Jag läser också en uppsjö metodböcker om skrivande, eller poetiker där författare skriver om skrivande.
Kategori: poetik

Poesi
Vill läsa så mycket poesi som jag mäktar med.
Kategori: Poesi

Sci-fi/speculative/dystopi
Läser gärna sci-fi och spekulativ litteratur, både nyutgivet och klassikerna på området, särskilt intresserad av feministisk sci-fi och dystopier.
Kategori: Sci-fi/spekulativ/dystopi

Postmodern twist: experimentell litteratur
Också något jag vurmar för och därför får det också en egen kategori/tagg.
Kategori: Postmodern twist

Skrivet av kvinnor
Det ger sig själv uppenbarligen, i min läsning, att jag läser mer kvinnor än män, men jag lyfter gärna fram det så att det blir tydligt också.
Kategori: Skrivet av kvinnor

Svårläst
Inlägg där jag läser och kommenterar kring böcker som jag finner särskilt svåra att läsa och behöver läsa högt, i portioner. Just nu läser jag ”Om mörker” av Josefine Klougart
Kategori: Svårläst

Jag har också en kategori för böcker jag fått som recensionsexemplar och härmed skriver om, en för grafiska romaner, en kategori för när jag skriver om skrivande och en övergripande kategori för skönlitteratur.

Kommer kanske på fler taggar, etiketter och kategorier såsmåningom, och måste städa upp bland gamla inlägg för att det ska få sin fulla funktion med just taggarna, men huvudlinjerna finns åtminstone representerade här.

Det skrivande livet av Annie Dillard

Publicerad den av mina

Jag har läst många poetiker genom åren, skulle nog kunna sägas vara en poetikslukare. Till och med min magisteruppsats i Litteraturvetenskap skrev jag om poetiker. Det jag söker i dem, som en skrivande person, är nog både tips och råd på hur man gör för att vara författare, bli författare, skriva böcker, men också en bekräftelse på att det jag möter i min skrivande praktik är jag inte ensam om. De flesta som skriver stöter på samma problem och hyser samma sorts längtan – att få ned sina ord, sina berättelser, sina erfarenheter på papper. Det hjälper att läsa hur andra gör. Både för att få insikt i sådant man inte upptäckt själv, och för att få den där bekräftelsen.

Allt håller man sällan med om. Och det är nog också precis i sin ordning. Vi är ju helt olika sorters människor.

I Annie Dillards bok om skrivandet får vi som i många andra, ta del av hennes skrivande praktik. Nästan som dagboksinlägg, essäistiskt formulerat, berättar hon om sina skrivplatser, och händelser som inträffat under skrivandet, som inverkar på hennes sätt att tänka och reflektera kring vad skrivandet är, vad det innebär att skriva. Skriva är en del av livet, och livet är en del av skrivandet, det hänger samman. Jag skulle nog säga att vi alla använder oss av oss själva då vi skriver, oavsett om vi skriver en deckare, en relationsroman, blogginlägg eller fantastik. Det som driver en berättelse framåt är inte sällan de mellanmänskliga relationerna, och det som rör sig inuti karaktärerna. Vi hämtar från vår egen erfarenhetsbank när vi ger karaktärer och händelser liv, även om vi stöper om dom till något helt annat.

Jag lät mina deltagare på Att börja skriva läsa utdrag från boken, och reflektera över sitt eget skrivande, där de stod just nu. Många av dem är precis i början, såsom kursnamnet antyder, och kanske är det avancerat att läsa en poetik, en bok om skrivandets villkor när man är alldeles där i början. Men det gav också många tankar och impulser, som jag tror är viktiga för att skapa driv, mål och mening med ens skrivande.

Här kommer mitt svar på deras reflektioner:

Jag läser alla era tankar om boken, både invändningar och igenkänningar och tänker: värna om det ni kände och tänkte. Ni skapar er egen filosofi. Ni når er egen väg till skrivandet. Det finns inga rätt eller fel, det finns tusen och åter tusen (eller kanske helt enkelt lika många som det finns skrivande människor) sätt att skriva på, och närma sig skrivande på, och tänka om skrivandet på. Följ det ni känner är rätt, lyssna på andra, fundera och vrid och vänd, prova och utvecklas. 

Några saker som återkom i era reflektioner kring denna text, handlar om larven – hon ser på den med avsmak där den gång på gång masar sig uppför ett grässtrå och sedan famlar i luften efter en fortsättning, men inte finner något, och visar samma överraskning, samma bestörtning, för att sedan åter finna ett nytt grässtrå att ta sig vidare på. Men samtidigt identifierar hon sig med den. Det är en slags ”avsmak” för ens egna tillkortakommanden som skrivande, tror jag att jag tolkar det som, att hennes inställning till skrivandet både är en slags uppgivenhet inför hur svårt det är, hur meningslöst kanske, men att hon ändå älskar det, och vill göra det, och gör det, hon fortsätter, som ”den dumma larven” att söka ett nytt grässtrå.
En annan var inställningen till läsandet, känslan dels av att läsaren var förmer än tv-tittaren (men här tror jag att hon nog menar att var och en väljer sitt medium för att det är just det den vill göra) och att man måste vara beläst för att kunna skriva. I viss mån kan jag hålla med henne där – att man bör känna till ”sitt ämne” – men för den delen så vore det förödande om det hindrar någon från att uttrycka sig, från att våga börja skriva, för att de känner att de inte ”kan” tillräckligt. Man lär sig genom att göra, och det gäller nog både läsandet och skrivandet, hand i hand.

Och visst håller jag med om att texten bitvis är lite högtravande. Kanske blir det lätt så då man ska skriva om detta stora ämne, det man håller så högt för egen del, och som man delar med så många andra framstående människor? Att man behöver ”hävda sig” eller att det blir väldigt vördnadsfullt. Men det är olika från författare till författare, som har skrivit om sitt skrivande. 
Ni skriver också, många av er, att hon fokuserar väl mycket på de svåra sidorna av skrivandet. Det är nog också en sådan sak som man lätt fastnar vid, för är det inte ofta så att en oftare minns och grubblar över det som varit svårt i ens liv, mer än det som varit gott? Det kanske finns där som en grundförutsättning, egentligen, att den som skriver gör det för att den vill det, drivs till det för att den känner lustens drivkraft. Och jag tror, liksom ni, att lust är den viktigaste drivkraften i skrivandet. Om en inte känner lust ändå, för det man försöker sig på, oavsett om det också kan vara kämpigt ibland – varför då göra det? Men att inte heller ge upp, har man en gång känt lusten och möter ett motstånd, en skrivkramp, så betyder inte det att det aldrig kommer tillbaka.

Titel: Det skrivande livet
Författare: Annie Dillard
Förlag: Ellerströms
Utgivningsår: 2019

Köp boken på din lokala bokhandel, tex på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>

Eller på Bokus >>

Eller låna på ett bibliotek>>

Eller hitta den på Bokbörsen >>

Publicerat i Poetik, Skrivet av kvinnorMärkt Lämna en kommentar på Det skrivande livet av Annie Dillard

Björnkvinnan av Karolina Ramqvist

Publicerad den av mina

En märklig berättelse som lika mycket handlar om att skriva, söka sin berättelse, om hur den letar sig in i och påverkar ens egna liv, som om själva ämnet, Björnkvinnan, den kvinna som satts i land på en öde ö och överlever under två år. Inte helt själv, inte utan resurser, men ändå, och ilandsatt som ett straff, för otukt, för att hon (troligen) älskade en man som hennes förmyndare inte godkände, om jag har tolkat berättelsen rätt. Och grundberättelsen är både obetydlig, och fundamental. Det jag framförallt tar med mig är berättelsen om att skriva, att vara en skrivande människa, att inte kunna skriva och vad det gör med en, och hennes funderingar om kvinnans position i allt detta, den feministiska funderationen. Mänsklig, undersökande. Och en berättelse om att forska i andras liv, biografisk forskning och om historia och tid och att tänka sig in i hur det var då, från det här tidsplanet. Om relationen till sina barn, framförallt dottern, och om att föda barn.

Det första jag läste av Karolina Ramqvist var Det är natten. Jag hade nog en annan bild av henne innan, men det är något med att tillåtas komma in i en författarens egen kammare, när de berättar om sig själva och sitt skrivande som fungerar helt avväpnande på mig. Jag förstår utifrån deras eget perspektiv, kanske både drivkraften i det de skriver om, och varför, och hur. Ibland kan man behöva den inledningen till ett författarskap, tänker jag. Ändå är det något som fortfarande känns som en mur mellan mig som läsare och författaren Karolina Ramqvist. Jag tror att det delvis är en mur som hon reser själv, och delvis består den av att jag helt enkelt uppfattar att vi tänker olika, känner olika, har olika värdegrunder kanske. I visst. Men jag är en sucker för böcker med metaperspektiv, böcker som låter skrivprocessen finnas med, som handlar om skrivande, och det är just det Björnkvinnan är. En blandning mellan en autofiktiv roman i Knausgårds anda, och en berättelse om skrivprocessen kring det ämne som hon skriver om; berättelsen om kvinnan som lämnats kvar på en ö utanför Kanada på 1500-talet och överlevt.

Björnkvinnan skriver alltså fram sökandet efter denna kvinnas berättelse, och blottlägger både den inre och den yttre skrivprocessen, hur det påverkar författaren. Självbiografiskt, på så sätt, men inte alltomfattande utan i relation till skrivandet och sökandet av denna berättelse.

Ett underligt sätt att berätta kanske? Att historien i sig inte var ”nog”, inte kunde gestaltas, göras till fiktion eller ren biografi, att författaren måstat skriva in den egna processen för att ha tillräckligt att skriva om? Som en brist, betraktat. Eller så vänder man på steken och tänker att det är just det som är det intressanta – processen.

Jag undrar om det är det som håller på att ske, mer och mer, på det litterära fältet? Är det en brist eller en tillgång? Fler och fler författaren tar med sina egna processer (Hustvedts Minnet av framtiden, tex, Paul Austers romaner, allt Knausgård gör, Hennes ord av Tove Folkesson, Negar Nasehs arbetsdagbok som gavs ut samtidigt med boken Under all denna vinter, finns hur många exempel som helst). Innebär det att författare slutat kunna skriva fiktion? Inte längre kan gestalta, iscensätta, ta med läsaren in i en fantasivärld? Inte längre vill? Eller att läsaren inte vill? Eller att det sätt vi betraktar världen börjar omöjliggöra det, i viss mån? Det blir svårare och svårare att drömma sig bort, medvetenheten om strukturen bakom allt gör att det blir svårt att släppa taget. Jag kopplar det på något plan med att vi inte längre vet vad som är sant och falskt i media, i nyheter, att vi inte kan njuta av de privilegier vi har för att vi vet vad andra betalar för att vi har dem, att vi inte längre med gott samvete kan flyga, köra bil, äta kött för att vi vet vad det gör med världen omkring oss. Är det långsökt? Jag vet inte. Men jag tror att det på något sätt genomsyrar vår världsbild, att det mer och mer känns förljuget att låtsas att man inte är med och påverkar. En effekt av intersektionalitet, reflexivitet? Jag skapar denna berättelse men jag är medveten om på vilket sätt jag påverkar den att bli det den är. Min bakgrund, mina förutsättningar och privilegier, mina erfarenheter, min lott i livet. Och på det planet tror jag att det är nyttigt, att vi gör oss synliga.

Eller så är det bara en ursäkt för att jag själv inte kan skriva på något annat sätt. Och kanske är det en av anledningarna bakom det jag försöker förstå, när jag skriver om andras sätt att blanda in sig själva i det de skriver. Jag vet inte heller varför jag inte kan frigöra mig från min berättelse, skapa en berättelse fristående från min skaparprocess. Jag har svårt för att förlika mig med det, önskar att jag kunde vara mer av en sagoberättare, en fantasiskapare. Men marionett-trådarna sitter alltid kvar, och jag kan inte låta bli att peka på dem, göra dem synliga.

Hursomhelst, så tyckte jag om det, hur det görs i Björnkvinnan. Jag får författarens egen berättelse, hennes liv under tiden hon skrev den, hur skrivandet påverkade henne, drivkrafterna bakom, och jag får berättelsen om den märkvärdiga kvinnan, och det som går att få fram om hennes liv. Vem hon var, varför det som skedde skedde, hur det kan ha varit. Två berättelser i en, och en inblick i författarens hantverk. Kan det bli bättre? Och ”författaren” förresten. Vi kan ha en diskussion om det också. Författaren är såklart också en rollfigur i boken. Inte den bokstavliga biografiska författaren Ramqvist, eller inte bara det, eller inte riktigt det. En representant, men likafullt en rollfigur. Det måste man också komma ihåg.

Titel: Björnkvinnan
Författare: Karolina Ramqvist
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2019

Köp boken på din lokala bokhandel, tex på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>

Eller hitta den på Bokbörsen >>

Eller på Bokus >>

Eller låna på ett bibliotek>>

> (öppnas i en ny flik)”>Andra bokbloggar om > (öppnas i en ny flik)”>Björnkvinnan > (öppnas i en ny flik)”>>>

Minnen av framtiden av Siri Hustvedt

Publicerad den av mina

Jag läste en recension i DN som gjorde mig konfunderad innan jag läste boken, och såhär i efterhand undrar jag om hon som skrev den verkligen läste boken, eller om hon försökte skumma sig igenom den för att bli först med sin recension. Jag har inte kvar den och kanske borde jag gå igenom den igen innan jag publicerar denna (det kommer jag inte att göra), men av vad jag minns av den blev jag mest bara beklämd.

Minnen av framtiden handlar om den unga författaren som kommer till New York för att ge sig själv ett år av skrivande. Och levande, som det visar sig och som jag tänker kanske också ingick i planen, även om hon dolt det för sig själv. Berättaren är den äldre, klokare, mer erfarne författaren, som ser tillbaka på ett år av sitt liv som varit avgörande för henne som människa och som författare. Berättelsen sker på flera metaplan, med instick av den unga författarens dagbok, där hon också gestaltar sitt eget liv, författaradept som hon är, den äldre författarens nu, den äldre författarens minnen, och den unge författarens ofärdiga manus. Inbakat kommer också parallellhistorier eller referenser, till särskilt Baronessan, Elsa von Freytag-Loringhoven men även andra kvinnliga författare och konstnärer som skuffats undan och glömts av historien. Det centrala i berättelsen är en avgörande händelse, och en avgörande omständighet, en gåta som också får sin lösning. Händelsen, ett våldtäktsförsök, och omständigheten; en mystisk granne som den unga författaren hör prata för sig själv genom väggen. Den äldre författaren undersöker händelsen ur den erfarnes perspektiv; vad var det som gjorde att överfallet kunde ske, och vad var det som gjorde att jag reagerade som jag reagerade då det skedde? Tusen små saker som alla rinner samman till detta: att offret väntar in sin förövare.

Översatt (tolkat) handlar det alltså om kvinnans position i samhället, det ojämlika samhället. Något som recensenten jag läste (som jag minns det) viftar bort som att det bara glimmade till litegrann när författaren skriver om överfallet, men att hon sedan ändå tycker att hon hade sig själv att skylla. Säger man det har man inte läst boken. Boken är ett stort FUCK YOU till det samhälle som producerar de män som i förlängningen och sammantaget tillsammans bildar mannen som överfaller. För det är inte bara den mannen det kommer an på. Inte bara den individen. Utan allt det som föregått det, alla förminskande kommentarer, all nedlåtenhet, alla gester av överlåtenhet (den tunga handen på axeln) och alla avklippta meningar, nedtryckta drömmar och ”söta” komplimanger. Allt det sammantaget  skapar situationen där en kvinna kan överfallas av en man, som tycker sig ha rätten till hennes kropp. Det är den centrala handlingen i boken, dess stomme. Sedan handlar det OCKSÅ, om att bli vuxen, om att hitta sitt konstnärsskap, om vänskap, om att ta plats, och om att minnas, inte minst, hur vi alltid har ett fiktionaliserande attribut då vi minns, vi skapar våra minnen medan vi minns, en diskurs som alltid intresserar mig.

Är det möjligen lite tillkrånglat med alla metaplan, med de olika typsnitten, att den ofärdiga romanen tillåts få plats? Kanske. Är det en flirt med hennes makes metaskrivsätt? Möjligen, det känns lite svårt att särskilja de båda numera. Är det onödigt att ta med författarens ”nu” – hennes åldrande mor, referenser till hennes make? Jag vet inte. Gör det något? Nej. Den här boken är satans så viktig ändå.

En till fråga: är den självbiografisk? Både och, blir mitt svar. De flesta hänsyftningar tyder på det, men författaren i bokens man heter Walter och inte Paul Auster, och är fysiker, inte författare, och vad bekommer hennes familjemedlemmar, hennes dotter, fakta från barndomen etc så har jag inte undersökt saken men vet att på det stora hela så använder hon sig av sina egna erfarenheter. Hennes familj kommer ursprungligen från Norge, hon växte upp i Minnesota etc etc. Men namnen är utbytta och kanske andra detaljer också. Spelar det någon roll? Jag skulle inte tro det.

Jag ids som sagt inte leta upp recensionen igen (och eftersom jag inte har någon prenumeration lär jag inte kunna göra det utan att betala, vilket jag inte har råd med. Men jag vet inte om det spelar någon roll. Det blev en ganska rolig reflektion utifrån vad det var: minnen av en recension.

Titel: Minnen av framtiden
Orginaltitel: Memories of the future
Författare: Siri Hustvedt
Översättare: Dorothee Sporrong
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2019

Eller på Bokus >>

Eller låna på ett bibliotek>>

Andra bokbloggar om Minnen av framtiden >>

Orm med två huvuden av Anneli Jordahl

Publicerad den av mina

Böcker om att skriva. Att skriva om att skriva för att ta sig fram till vad man måste skriva. Det verkar komma en punkt för alla som skriver, då de känner sig tomma, inte har hittat nästa gripande skrivämne, när man bär på önskan, behovet, vanan att skriva men inte har ett pågående arbete som slukar en, och passionen, behovet, vanan famlar i luften. En författare skriver med sig själv som en del av materialet, hur mycket fantasi och hittepå det än är så grundar det sig i författarens inre, författarens mentala förmåga att hitta på, att treva efter, söka det där som vill formuleras, den där berättelsen som vill och måste och behöver berättas. Det säger sig självt att det måste komma perioder då denna reservoar, denna källa, inte längre är till bredden fylld. Men skriva måste de ju, vi ju, ändå. Kanske för att det är det enda dom – vi – kan. Eller att det känns så, åtminstone.

Då blir det ofta denna introspektiva, sökande, reflekterande resa om sitt eget skrivande som blir räddningen. För den känslan, den berättelsen, kan man fortfarande berätta om, den är högst aktuell och lämnar en kanske aldrig.

Så tänker jag att upprinnelsen varit för exempelvis Skrivandets sinne, Om natten (och på ett plan även Björnkvinnan), Oavsiktligen (och förmodligen, på ett plan, hela Min kamp-serien). Elisabeth Rynell, Karolina Ramqvist, Karl-Ove Knausgård. Och jag slukar dessa böcker, kan aldrig läsa mig mätt på författarnas vittnesmål om sitt skrivande.

Orm med två huvuden är en självreflekterande och undersökande essä om Anneli Jordahls skrivande. Det tar sin början, precis som Skrivandets sinne tar sin början, i en oförmåga att hitta ämnet för nästa bok, och en rastlöshet, en oro, över detta. Jag läser Orm med två huvuden som en systerbok till Skrivandets sinne, kan omöjligen glömma den i min läsning. Ändå är det självklart en helt annan skildring, eftersom Anneli är Anneli och Elisabeth är Elisabeth.

Anneli stannar upp och begrundar sin skrivande position. Reflekterar över varför och vad hon skriver om, vad som är hennes drivkrafter. Oundvikligen blir det också en berättelse om sådant som format henne som människa, och som skrivande människa. Hon berättar om händelser som inträffat i hennes författande liv, och hur de påverkat henne. Hon skriver om klass, och hur sårigt det är att skriva om klass, prata om klass, i ett samhälle som helst vill tro att vi redan gjort upp med det och egentligen är bättre än så, men i allra högsta grad är på väg tillbaka till ett än mer segregerat samhälle. Hon petar på de såren, kan inte och vill inte göra något annat än det, det är inflätat i hennes väsen, och därmed i hennes skrivande. Och hon citerar böcker, så att jag sitter med min Goodreads-app redo för att klicka fram och markera ”want to read”.

Det är också en uppgörelse med författarpositionen. Att man som författare måste vara ”hänsynslös”. Att du som konstnär inte kan ta hänsyn till människorna omkring dig, samhället, vad de nu ska tycka om det du skapar eller skriver. Någon kommer alltid att stöta sig. Någon kommer alltid att känna sig förnärmad. De närmaste kanske flyr. Vänner och ”fiender” visar sin ull eller sina tänder.

Hon talar också om barnlösheten, eller barnfriheten. Funderar över Ellen Key, och Sara Lidman. Vad man offrar som konstnär, eller offrar som kvinna. Vad man vinner som konstnär, eller vinner som kvinna. En högst, för mig, angelägen fråga, som också tycks förfölja mig genom böcker om ofrivillig barnlöshet, adoption, aborter och mödraskap. Det där vi som kvinnor inte INTE kan ta ställning till, men som männen inte behöver fundera över, i lika hög grad. Det är ett aber. Det är. Det är livet.

Jag slukade den här boken, så glupsk jag nu är. Det är en liten och behändig bok, men med ett närande innehåll. Jag har med mig hennes tankar nu, om skrivandet och skapandet och levandet. In i mitt eget tänkande om skrivande, skapande och levande.

Titel: Orm med två huvuden
Författare: Anneli Jordahl
Förlag:Norstedts
Utgivningsår: 2019

Publicerat i Poetik, Skrivet av kvinnorMärkt Lämna en kommentar på Orm med två huvuden av Anneli Jordahl