Inlandet av Elin Willows

Inlandet. För  mig är det så uppenbart att hon är deprimerad, även om hon kanske inte fattar det själv eller skulle benämna det så. Som Elin sa på Ordcaféet så är jagberättare bedrägliga, de låter en bara veta det de vill lämna ut, resten ligger dolt inom dem. Problemet med denna jagberättares utestängande av läsaren är att det hon låter komma fram, den verkligheten hon lever i, är snudd på för tråkig att följa. Jag säger ”snudd” eftersom jag ändå läste ut den, även om den gav mig en fadd känsla av panik över hennes sysslolöshet. Någon tyckte att meningslösheten eller långsamheten i boken ingav ett lugn. Elin svarade att andra reagerade med rastlöshet. Och jag sällar mig till den andra skaran. Språket är ”fint”. Det finns en viss poetisk rytm eller flöde, även om ämnet är banalt och intetsägande. Jag har ingen lust att befinna mig inne i tristess. Jag har nog av den varan i mitt eget liv, och behöver inte fylla på. Men det är väl ett slags dokument över den apati som många unga människor känner, en spegel, även om det inte nämns explicit i boken, på den osäkerhet och brist på framtidstro som är standard för de allra flesta, åtminstone om man inte vill kasta sig in i det artificiella 15 minutes of fame-samhället. Och det gör hon ju inte, det vill hon ju inte, även om hon inte heller kan känna sig hemma i det ”enkla” samhället i Norrlands inland, inte uppskattar det den platsen har att erbjuda i gengäld: naturen och avskildheten, utan snarare bara använder det som en verklighetsflykt. Det är också en flykt att inget göra åt sin situation. Hon hamnade där, hon blev lämnad eller bröt upp från den som ändå hade förmått henne att flytta dit, hon säger att hon inte vill göra ett val, men att inte göra ett val är också att göra ett val. Så för mig är det ett uttryck för depression, att hon stannar, med en liten uns av att inte vilja visa sig ha gjort fel. Gett upp. Att hon inte bara flyttade för en pojkväns skull som det sedan inte blev något mer med. Inte komma tillbaka med svansen mellan benen, stå för det första beslutet. För nog tänker jag att det kräver mod, att ta steget bort från storstaden, flytta för ett förhållandes skull till en plats ingen människa flyttar till utan anledning. Det är ett statement, och även om hon inte uttrycker det så, måste det ha legat en hel del bakom det beslutet, som hon inte är beredd att ge upp. Inte heller har hon någon annan föreställning om sin framtid, än det steg hon tog genom det beslutet. När det faller bort står hon handfallen.

Men jag stör mig på henne för att jag inte upplever att hon har något inre. Hon är en zombie, och jag har alltid värjt mig för människor som är som zombies, eller zombieliknande känslor inom mig själv. Jag känner inget för henne, mer än någon vag empatisk önskan att sparka henne i baken.

Högst personlig läsning förstås. Det finns ju uppenbarligen de som ser annat i hennes karaktär, och annat i skildringen av hennes pausade liv.

Om jag ser till skrivandet istället, så uppskattar jag tidshoppen, att allt inte kommer i kronologisk ordning. Det hade kanske varit omöjligt att läsa den så, eftersom då hade det verkligen blivit att inget händer. Nu blir det åtminstone en liten utmaning för mig som läsare att placera in den scen som beskrivs i min egen kronologiska förståelse, jag blir delaktig. Vid några tillfällen blir det dock alltför mycket upprepningar, tex kring kommentarer om mörkret vs ljuset på den här platsen och hur hon uppfattar det. Någon gång reagerade jag på att tidshoppet kändes avigt.

Och jag imponerades av hennes skrivprocess, som hon berättade om på ordcaféet, att hon skrev den tio minuter varje dag, eftersom hon behövde kila in skrivtiden i ett redan fyllt liv. Att det alltså går att skapa en hel roman på det sättet. Det känns hoppingivande, eftersom jag själv påbörjat en liknande rutin, fast lite längre. Boken blev också intressantare efter att ha lyssnat på henne tala om den, så jag föreställer mig att den blir bättre om man tex delar den i en bokcirkel. Så är det förvisso med de flesta böcker, att de växer genom delad läsning.

Inlandet handlar alltså om en ung tjej som flyttar upp till en ort i Norrbottens inland. Hon flyttar upp till en pojkvän, men de inser redan på bilresan upp med flyttlasset, att deras kärlek ebbat ut, och de gör slut. Hon bestämmer sig för att stanna kvar, och eftersom hon redan från början skulle ha ett separat boende, blir uppbrottet inte så krångligt. Hon får jobb på affären i byn, och sedan händer i princip ingenting resten av boken. Hon försöker inte komma in i något sammanhang, utan gör sitt jobb, lever igenom sin fritid med lösgodis och tv-serier. Följer med någon arbetskamrat till det enda utestället, Hotellet, men även där håller hon sig på sin kant. Någon liten rörelse sker ju, och en större händelse som skakar samhället litegrann, har hon också sin del i, om än ganska tyst och försiktigt, och framförallt utan att någon egentligen vet utom hon själv. Jag får en känsla på slutet att hon nog kanske är på väg att väckas upp ur sin dvala, men det sker långsamt och utan några stora åthävor. Kanske är det ändå den större händelsen som försiktigt väcker henne till sans? Realistiskt kanske, men oerhört tråkigt, som sagt.

Det var extremt svårt att komma på ett bakverk till denna bok, men jag landade till slut i en godistårta, som kanske dock varit för händelserik för att karaktären i boken verkligen skulle gilla den.

Recept: godistårta >>

Jag har i ärlighetens namn blivit lite less på hur Adlibris behandlar sina kunder (de är för stora för sitt eget eller någons bästa), så jag rekommenderar bara att ni köper den på Bokus >> om ni inte kikar förbi Bokcafé Pilgatan i Umeå >> för ett ex.

Vägen mot Bålberget av Therése Söderlind

Boken handlar om häxprocesserna i Sverige, och den plats där de härjade som värst och där flest kvinnor och även barn avrättades, var i Torsåker i Ångermanland, ett stenkast från den folkhögskola jag arbetar på, Hola folkhögskola. Där har de också inrättat ett Häxmuseum, där man berättar om häxprocesserna i Europa och Sverige, och specifikt där på orten.

Vägen till Bålberget utspelar sig alltså på denna plats, och på fyra tidsplan, i fyra olika perspektiv. I bokens första del följer vi pappan Jacke och hans relations- och familjekriser, som står som bakgrundsfond för att han börjar släktforska, och finner släktens koppling till de som närvarade under häxprocesserna. Det leder till att han även gör en undersökning, och vetenskapligt bevisar att det faktiskt brann tre människobål på Bålberget (numera ”Häxberget”). Sammanflätat med hans perspektiv, får vi även följa en presumtiv släkting, Malin, som anklagas för trolldom och sitter fängslad under en hel vinter tillsammans med andra kvinnor som också anklagats, i väntan på häradsrättens rättegång. I bokens andra del följer vi dottern Veronika i vuxen ålder, och hennes ingång och möte med sin släkthistoria, samt Olof, som gifte sig med Malins dotter Segrid, och för hennes berättelse vidare.

Det är en ganska invecklad och spännande soppa av familjetragedier, som ramar in de historiska händelserna och det faktum att så många kvinnor anklagades för trolldom och dessutom straffades med ”yxa och bål” som det kallades. Söderlind blandar in trassliga familjeförhållanden, otrogenhet, osäkerhet om faderskap och trasiga förhållanden i både det ”nutida” och det historiska skeendena, så att det nästan mer är en relationsroman än en historisk undersökande roman. Men släktbanden, släktforskningen och perspektivet över tid, vad arv innebär är också en stark tråd i boken, samt förstås ett försöka att förstå hur det kunde ske, att man kunde tro att människor stod i förbund med djävulen på detta rent fysiska sätt, hur drevet kunde gå och så många människor gå med på det, till och med bekänna att de varit på Blåkulla!

För allt bygger på historiska fakta. Det finns papper bevarade från rättegången, inte den dömande men den första som hölls och som sedan skulle bekräftas av häradsrätten. Man lät barnen vittna om hur de blivit förda till Blåkulla av sina mödrar, systrar, grannar, och två ”visgossar” sa sig kunna se djävulens märke i pannan på de som var trollpackor, och fick stå i kyrkporten och peka ut kvinnor ur församlingen.

Jag gillar varvningarna av perspektiven, men känner ofta hur den historiska faktan och särskilt ”berättelserna” är ganska klumpigt inskrivna, gestaltningen runtomkring haltar. Kanske uppfattar man inte detsamma, om man inte tagit del av historiska fakta innan. Men ändå, och särskilt i slutet, Olofs berättelse och hur den är intvingad i en kontext, som känns krystad. Hade det inte varit mer naturligt om han vara hållt en inre monolog, försökt lägga sitt livs berättelser tillrätta för sig själv, än att den ska ”lockas fram” genom olika situationer där han ska berätta för andra? Det var också något med de historiska perspektiven som inte kändes naturliga, kanske framförallt för att de är så späckade med händelser, omständigheter och gruvliga saker. Inte bara häxprocesser, utan även incest? Det blir liksom kaka på kaka och till slut biter inte eländet längre, jag blir inte berörd. Det är inte en bok jag skulle ha läst ut, om det inte vore för vad det handlar om, att det är en bok jag bör ha läst för att jag arbetar på Hola, med biografiska berättelser.

Du hittar boken som ebok på Adlibris >> och Bokus >> och som bok på Bokbörsen (begagnad) >>

Till skrivcaféet med denna bok som tema bakade jag en Morotskaka med valnötter >>

Ædnan av Linnea Axelsson

Berättande dikter, epos. Den har fått kallas det, och ja, det är ju ett mellanting. Inte bara poesi och liksom inte så ”mångtydig” som enskild lyrik kan vara, utan berättande, narrativ dikt med karaktärer, historia, utveckling. Första delen består av ett historiskt parti, som berättar om en samisk familj som får två söner, den ena stark och frisk, Aslat, och den andra svag och egen, Nila. Familjen påverkas av svenskarnas intrång på den samiska marken och de tvångsförflyttningar som sker. Aslat dör alltför ung, och Nila tas till slut in på anstalt. I de andra delarna följer vi en familj i nutid, framförallt Lise som växer upp mer eller mindre segregerad från det samiska, men med minnen och band, och hennes dotter som brinner för samiska rättigheter. Det är en stark berättelse om en kultur där man inte talar med varandra, men ändå lyckas skapa samhörighet. Vi som läser tar del av och vittnar, men det är inte några känslodjup som sjungs ut, dikterna är mer beskrivande och berättande än känslosamt styrda. Bilder, filmsnuttar, utsnitt ur deras liv, även fast de är skrivna ur de olika karaktärernas perspektiv. Och under ytan finns de ju, känslorna och stämningarna, och det är framförallt det allmän-mänskliga i deras relationer, och hur de förhåller sig till sitt samiska ursprung som berör, som skapar igenkänning fast det för mig handlar om annat. Och man blir trött och förbannad på hur företagen suger ut marken och trampar över folks rättigheter.

Men det är inte en agitatorisk bok, den är inte en del av den samiska politiska debatten, den är en berättelse om människor som lever där, som har det ursprunget. Ett vittnesmål, men inte som ett verktyg, en skärva av liv, lika viktiga som alla andra skärvor av liv när de lyfts fram.

Dikterna är enkla, ofta bara några få ord och jag slås av symboliken att tystnad får ta så mycket plats, det är en tjock bok, den karvar ut sin del i världen. Vatten, älven är en återkommande metaforisk bild, vägen och att köra bil, naturen får stor plats. Dikten rinner, porlar fram genom sidorna, men stoppas också upp av tankestreck, eller streck, hur man nu ska tolka dem. Som stockar på vägen. Det stannar först upp min läsning och gör den hackig, tills jag till slut sveper över dem, inte låter mig stoppas av dem i min läsning. Då går det lättare, och känns mera enhetligt. Jag funderar över deras funktion, jag tror jag ser dem som ett slags tvekan, en paus för att hitta rätt ord kanske. De får mer plats då man läser tyst än då man läser högt, för då tvingas man ta bort dem för att läsningen inte ska bli för hackig. Dikterna är också platsangivna, och angivna vems röst detär som talar. Det lyfter också fram dessa platser, befäster dem i världen, och bidrar till den narrativa naturen i texten.

Boken är indelad i tre delar, Ædnan, Ædno och Ædni. Såhär står det i boken om dessa ord: Ædnan är nordsamiska och betyder ”landet”, ”marken” och ”jorden”. Ordet ligger ljudmässigt nära Ædno, ”älven” och Ædni, ”modern”. Med dagens ortografi skrivs dessa ord ut som eana(n), eatnu och eadni. Etymologiskt verkar de komma från samma ursprungsord som betyder ungefär ”stor”.

Ni hittar boken på Bokus >> och Adlibris >> men självklart också på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>

 

Till denna bok bakade jag en snökaka med rårörda lingon, till Skrivcafé #4 2018 >>

Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs av Anna Holmström Degerman

Feelgood. En för mig märklig genre, som jag ibland sugs in i men lätt glömmer, oftast. Utvecklingsromaner med lyckliga slut. Och om jag förstått det rätt, såsom genren ser ut i den tappning jag har läst den, oftast om vuxna kvinnor som genomför en förändring i sitt liv. Nästan så att jag skrev medelålderskris, men det är inte riktigt så enkelt. Egentligen inget konstigt i det, de flesta romaner har en förändring som sker (jag tenderar att bli frustrerad i de romaner jag läser som inte har någon förändring eller utveckling) men med den skillnaden att det alltid är lyckliga slut. Riktigt bra feelgoodförfattare får det att knipa till i hjärtkorgen och gärna så att man nästan tar till lipen ibland. För tricket med att komma till ett lyckligt slut, är att där också är något svårt och jobbigt att komma över och i de romaner jag läst av detta slag har de bästa heller inte väjt för livets viktiga frågor, eller samhällets för den delen. Rentav filosofiskt och livsklokt kan det vara, fast på ett populärstadium förstås, inte akademiskt eller vetenskapligt. Men lite klokskap till bakelsen, om man säger så.

De tenderar också att vara lätta att läsa. Liksom upplagda så, med ett enkelt spänningsdriv och korta kapitel. Gärna med en liten hemlighet som kan anas (men helst inte räknas ut för tidigt) och sedan uppenbaras, det hör ihop med den sista twisten innan det lyckliga slutet kan fullbordas.

Nu känner jag Anna Holmström Degerman, och har dessutom frukosterat med densamme på ett litet hotell i Lycksele, inte alldeles för långt från denna boks fiktiva inlandsort med dess hotell i handlingens mitt. Så jag hoppas att författaren ursäktar att det är henne jag ser i rollen som Annie (steget är inte så långt att ta heller, med tanke på huvudkaraktärens namn). Men det ÄR en roll och ett skådespel, inte självbiografisk skildring. Detta är hon noga med att påpeka i förordet, där hon också skriver om hur skrivandet går till:

Den bok du håller i handen är en helt påhittad historia.
Storbygdsele finns inte på riktigt, det gör såklart varken Annie, Christian, Johnny-Deppis eller någon annan heller. Allt är en produkt av min fantasi. Men det är klart, fantasi och historier uppstår inte ur ingenting. Storbygdsele liknar andra små samhällen som finns i den riktiga världen utanför mitt huvud. Några har jag bott i och andra har jag besökt. Detsamma gäller människorna. Jag plockar på mig en egenskap här och en historia där. Sedan blandar jag in min fantasi och sätter ihop det i ett nytt mönster. Det är ofrånkomligt att en författare använder sig av sina egna erfarenheter och möten i livet. Om du känner igen dig i just Storbygdsele så kanske det beror på att det slår an en sträng i dina minnen och din fantasi. Och skulle det vara så är det bara bra.
Då har jag lyckats och berättelsen har träffat dig.

Ett tacksamt citat för en skrivpedagog som just gett en av sina kurser i uppgift att använda sig av egna erfarenheter i skrivandet. Inte självbiografi, men att använda bitar av det man varit med om som ingredienser i ett fiktivt skeende. Det blir liksom autentiskt då, iaf lättare så.

Huvudpersonen Annie har fått ärva ett hotell av sin faster Maggan som nyligen gått bort. Hon vet inte riktigt vad hon ska göra med det, men ett gräl med hennes man, Peter, triggat av hans flört med en kollega (eller vad det nu var) får henne att i stundens hetta bestämma sig för att ta en time out och åka upp till hotellet för att bestämma sig vad hon ska göra och läsa ”På spaning efter den tid som flytt”, en romansvit som hon länge har tänkt att hon ska läsa men aldrig tagit sig för. Och romanens titel är också hämtat från denna romans inledningsmening, som återkommer lite som ett mantra genom boken, och själva romansviten som en gemensam plattform för en ny vänskap som tar sin början då Annie tar hand om en vilsen hund. Egentligen vill jag inte säga mer än så, och borde kanske inte ens behöva, jag tror det skulle räcka för mig åtminstone, med genrens löften om att här kommer något livsavgörande att ske.

Så långt köper jag feelgodromaner. De gör vad de ska, de underhåller, berör kanske tom, får en att tänka lite på sitt eget liv osv. Men för det mesta stannar det uppe på ytan, det går aldrig riktigt ned på djupet för mig då det serveras i en såhär ”enkel” form. Jag tror jag kräver lite mer komplikationer för egen del. Även om det är svårt att riktigt sätta fingret på vad som gör den skillnaden. Till viss del kanske stil, dessa romaner är enkla till berättarstilen, inga konstigheter – och jag gillar konstigheter. Men jag gillar även enkelt berättande, så det är inte helt och hållet det. Kanske är det något med de lyckliga sluten som stör? Att jag VET att det kommer att gå bra, så då är de liksom lite för lite som står på spel för att jag ska riktigt engagera mig. Det är lätt att räkna ut hur det måste bli, frågan är bara litegranna hur, och vilken hemlighet som ska uppenbara sig.

Men jag uppskattade för all del referensen till Proust, som jag inte kan låta bli att tala om att jag hunnit läsa halvvägs i faktiskt, jag är på fjärde boken av sju. Vindlande meningar indeed, och extremt detaljerade beskrivningar av societetslivet i Frankrike. Inte alltid så himla spännande, men ett människostudium, och ibland rent svindlande meningar också, och humoristiska. Som den litteraturvetare jag är, är det ju en bok jag ”måste” ha läst, så jag kämpar på… 😉

Boken kan du köpa på Adlibris >> Bokus >> eller på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>

Till denna bok bakade jag en prinsessbakelse, i ära till Annie >>

Barmark av Malin Nord

Jag älskar Barmark. Så tji får ni som tror att jag bara sågar böcker. Det här är en bok vars språk jag badar i, flyter med och inte vet jag, glittrar i. Finner pärlor både här och var, metaforer som inte blir svulstiga (som många andra samtida, som jag upplever som ”övergjorda”) utan istället skapar poetiska bilder som jag kan tro på.

Frågade henne på ordcaféet på Bokcafé Pilgatan om hur hon skriver, hennes skrivprocess, och frågade hur mycket hon förberedde innan hon började skrivandet. Hon svarade att hon inte förbereder, utan mer skriver sig fram, att hon inte vill ta bort det ”magiska” i upptäckandet etc, inte veta för mycket om karaktärerna eller historien, för att behålla gnistan i skrivandet, nästan så pass att hon inte vill skriva om hon vet för mycket, det blir tråkigt, anledningen att skriva försvinner. Samtidigt har hon gjort ganska mycket research under skrivandets gång. Det där sökande skrivandet tycker jag om, att man inte bestämmer för mycket i förväg utan låter berättelsen styra. Samtidigt tänker jag att man kanske måste vara ganska säker på sitt eget berättande, sitt eget språk osv, för att kunna komma dit?

Jag har plockat ut några särskilda uttryck från stycket jag läste upp när jag hade med detta på ett av mina skrivcaféer, som jag tycker representerar ett poetiskt språk, ett bildspråk där bild och känsla är ett nytt uttryck, eller kombineras på ett sådant sätt att det känns nytt och vackert. Vad som är ”vackert” är förstås subjektivt, men för mig är dessa uttryck vackra för att de ger en ny bild, eller  uttrycker en bild kring något som känns oväntat och ovanligt, att man inte brukar se det på det sättet.

”När vi talar är det ett regn mellan oss”.

”Mormors berättelser tog plats i min kropp”.

”Kan vi inte byta ut de här kuddarna? De är så fulla av tårar”.

 

Berättelsen är en slags generationsroman. Jagberättaren berättar både sin egen, sin mormors och i viss mån även sin moders och sin dotters berättelse mot denna fond. Mormodern kom som flykting under kriget, från Norge, där hon lämnade efter sig en död make och (så småningom) en död son, men med en dotter i sin mage, som föds i Sverige. I Sverige hittar hon sin plats som först hjälp och sedan fru till en ensamstående änkeman. Det är på den platsen, den gården, som berättelsen utspelar sig, och platsen har lika mycket en huvudroll i boken som människorna har. Barnbarnet som nu flyttat tillbaka till detta hus för att bygga sin egen lilla familj på två, har fått veta att de inte kommer att få bo kvar. Släktingar till änkemannen gör anspråk på gården som de rent lagligen äger, men som barnbarnets familj har mycket större band till. Det kommande uppbrottet triggar berättelsen, hon måste  samla sina minnen kring mormodern och i samma skede berättar hon också om sig själv, sin mamma och sin dotter.

Läs den, bara gör det.

Den här boken bör finnas att köpa på Bokcafé Pilgatan, så det rekommenderar jag er att göra!

Annars finns den också på Bokus >> och Adlibris >>

Ensamheten värst av Siri Johansson

Sven Teglund, Siris son, har gjort ett urval och publicerat denna dagbok skriven av en äldre kvinna i slutet på hennes liv. Förteckningen över vilka som ringt, vad hon ätit, virkat, sett på tv, vilka som hälsat på – men framför allt hennes oro och hennes böner, som blir intensivare ju äldre hon blir – är ömsom långsamma, ömsom drabbande,  och på det stora hela en finstämd skildring av vardag och ensamhet. Dagboksinläggen är uppställda som dikter, med orginalstavningar och förkortningar, och mot slutet en hel del upprepningar. En efter en går de bort, hennes vänner och bekanta, hamnar på ålderdomshem, husen säljs, livet förändras. Svårast drabbar döden av hennes syster Rut, i dagboken kallad Moster Rut, som varit hennes största stöd.

Det är makabert, måhända, men det jag tyckte bäst om att läsa var den senare delens inlägg, efter den första proppen och då hon flyttat till ett serviceboende. Det är då upprepningarna börjar och bönerna blir mer och mer intensiva. Jag ser likheter med kvinnor som finns eller funnits i mitt liv, och känner en stark ömhet och vördnad inför denna skildring av ett ensamt liv.

Att ge ut dagboken ser jag som en kärlekshandling av hennes son, vars akvareller av hennes spetsdukar också finns med i boken. Ett enkelt, litet liv, kanske man kan känna. Jag önskar att jag fått samtala med henne, lära känna henne, jag får känslan av att hon bär på mer tankar än de som nedtecknas i hennes dagbok.

Egentligen säger jag kanske: jag önskar att jag lärde känna hennes representanter i mitt egna liv. Ensamheten i ålderdomen är svår. Jag får genast lust att se till att mina egna föräldrar får plats hos mig när de blir gamla. Det gamla sättet att leva, då den äldre generationen delade boende med den yngre, vuxna – är det inte mer humant? Kanske inte för tätt inpå, alla vill ju leva sina egna liv, ha sina egna platser. Men att man finns där för varandra, skingrar ensamheten?

Stöd din lokala bokhandel! Köp boken på Bokcafé Pilgatan om du bor i Umeå >>, eller åtminstone direkt från förlaget, Teg Publishing >>

annars från Adlibris >>  eller Bokus >>

Marken av David Väyrynen

Jakten på det ”autentiska”, det äkta och råa, okonstlade, tycks vara något som ”hipsterkulturen” slår knopar på sig själv för att hitta och exploatera, förpacka till unika dussinvaror och sälja sälja sälja. Helst till helt ovärdiga priser, eftersom det ju är ”på riktigt”. I Sverige tycks det vara det norrländska som ska stå för det autentiska, det oförstörda. Ska man gå efter mediabilden, skulle varenda stockholmshipster göra i brallorna bara de fick kliva in hos farbror Kalle, gampojk, bostadsort Skatamark (slumpmässigt vald ”samlad bebyggelse” i Norrbotten). Den äkta smutsen, skotern på bakgården, den otvättade hellyhansen, vedtravarna, tuggtobaken, dunken. Med hembränt, alltså.

Marken caters to that audience. Men den vänder sig också till de som känner igen sig, och skildringen av den ”vanliga människan” i Norrbottens utmarker, är berättade med 80% kärlek och nostalgi, minst. 10% humor, och 10% norrlandspatriotism. Eller vänta, kanske 50% norrlandspatriotism, 40 kärlek och 10 humor. Antagligen beror det på vem som läser.

Jag lyssnade på Marken, mest. Ljudbok, Väyrynen läser själv. På gott och ont tror jag, onekligen mest autentiskt, och nog behövs det ha dialekt, tror jag. Han sa själv något om det, medveten om att författare inte alltid är de bästa att läsa in sina egna böcker. Att han kan avslöja en del genom intonation etc, att hans medvetenhet om texten färgar den, tolkar den. Så kan det nog vara, men min invändning är nog att det inte alltid passade i rytm och stil, att det blev för plain. Hursom ett väldigt trevligt sätt att få i sig poesi på, på bussen, i affären, på promenaden. Jag önskar mig mer sånt, överlag. Ett poetiskt soundtrack till livet.

I diktform passar sig skildringen av den ”vanliga människan” och vardagen, bättre tror jag, än i de romaner där jag stöter på detta tema. I romaner blir jag frustrerad över att ingenting händer, i en dikt är det att ingenting händer, någonting som ändå kan ge resonans i mig. Det är en bild, och bilden säger något utanför bilden. I en roman fungerar inte det där, åtminstone inte i de flesta fall, för mig. Kanske för att jag blir frustrerad över att jag måste genomlida intetheten i en hel roman, när det räckt med en dikt, som jag kunnat tänka vidare genom. Tips för dig som tänker skriva om tristess, alltså: bli poet.

Det jag kanske stör mig på, är mängden. Marken är TJOCK. Det hade räckt med en tredjedel, tror jag. Många dikter skildrar samma sak igen, som någon tidigare dikt skildrat. Säger samma sak, fast med en annan karaktär kanske. Det blir tjatigt.

Det är också det där med readymades. Jag vet inte vad det  kallas i textsammanhang, det måste finnas ett ord? Enligt Väyrynen är c:a 25% eller nåt sånt, sådant han ”stulit”, från intervjuer, skyltar, andra texter antar jag. Stoppat in i denna kontext. Framför allt sådant folk sagt kanske? Någon skrev i en recension, eller nej – det var ett gäng ungdomar jag överhörde då jag väntade på bussen under Littfest, en av dem sa att de dikter där det var mer tydligt att det var hans egen röst, att de var bäst. Och jag håller nog med, de är starkast. Samma gäng kunde inte alls förstå hajpen. Hade gillat boken först men nu blivit less iom att han hyllades över hela landet, det blev för uppchosat för att ta på allvar, SÅ bra är det inte. Enligt dem. Och till viss del kan jag hålla med, men det har ju egentligen inte med själva boken att göra.

Och apropå det hipstriga. Det är ju också en form av exploaterande. Knepigt det där, både att man vill få plats i den svenska kulturen, som en självklar del, men exotifieras istället. Var går gränsen? Hur ska man hantera det? Tamimie Märak pratade också om det där, på Litteratur&retur. Vill hon ens att hennes texter ska finnas i skriftlig form, så att de kan representera? Är det ett utnyttjande eller ett genomslag, att skildra dessa människors vardag? Exotifierar jag när jag skriver om dem som ”dom”? Jag antar det, fan också. Jag särskiljer dem, pekar ut dem, och menar alltså att det finns en annan grupp, som jag själv tillhör. Men hur kommer man undan det där? Hur ska man kunna prata om något, alls? Gaaaah, jag går sönder.

 

Stöd din lokala bokhandel! Köp lokalt i Umeå på Bokcafé Pilgatan >> eller från förlaget, Teg Publishing >>

Om du nu måste så finns den även på Adlibris>> och Bokus >>

 

Under all denna vinter av Negar Naseh

170715 arbetsdagbok? sängen ateljén, 09:40

(innehåller spoilers)

Så det var skriva jag skulle göra? Läser ut Under all denna vinter av Negar Naseh, och börjar läsa hennes arbetsdagbok. Det slår mig direkt, hur mycket mer jag tycker om att läsa den, än själva berättelsen, särskilt som den slutade så okontrollerat och onödigt. Jag tyckte inte om hennes huvudkaraktär. Jag tyckte inte om den pretentiösa blicken på Norrland hon hade, eller hennes fisförnäma klassbakgrund som hon fortfarande närde. Jag kunde inte känna med henne. Beskrivningarna av designerlamporna, den flärdfulla studion, överflödet som inte motiverades (ärvda tillgångar? hennes arbete översättare? kan knappast ge så mycket, vad, hennes man en känd musiker eller? bakgrunden hos dem för vaga vilket gjorde att deras situation var för omöjlig att tro på) och att hon inte hade några egenskaper som jag kunde relatera till, den inre konflikten var för otydlig – konflikt med modern bara? att hon var lite ”udda”, kunde se saker som inte fanns? men hjortarna då, tänker jag, hjortarna trodde jag på och om hon fortsatt på det spåret och inte låtit några oformliga figurer materialiseras, som pratade gudbevars, om hon hållt det på ett plan som var trovärdigt – ett möte i realtid med en hjort i skogen (eller ännu hellre en älg då) där hon för en inre monolog och kommer fram till saker – nej hennes panikångestattack var inte trovärdig på slutet, och den sista gesten föll helt platt, plocka upp saker ur fickan utan synbart symboliskt värdes som det sista hon ”måste göra” – varför? betydelsen undflyr mig. Så storyn köper jag inte, eller bryr mig föga om. Huset alldeles för tillrättalagt, moderns besök alldeles för konstigt. Var det meningen att visa hur konflikten aldrig kom upp på ytan, som ju skulle var trovärdigt, verkligt? På något sätt stör det mig, eftersom den är för tydlig inuti huvudpersonen för att det inte skulle ha visat sig på något sätt. Och några trådar som lämnades för lösa.

Nåja, att den får mig att tänka, analysera, vilja skriva ned mina intryck, betyder ju något. Att jag upplevde den som lätt att läsa, en bok att ”längta hem till” i motsats till mycket jag läst den senaste tiden (den ständiga Proust, till exempel, Lars Noréns dagböcker, till och med En av oss sover, ingen av dessa längtar jag efter att läsa, utan har läst mer pliktskyldigt, eller som sällskap vid måltider och bad) säger ju något. Att jag stör mig på huvudpersonen kan ju vara avsiktligt. Ändå känner jag mig berövad något då jag läser slutet. De uppvägs enbart av att arbetsdagboken visar sig vara det jag verkligen vill läsa. Jag vill följa en persons tankar, dela hens (inre) liv, tankarna som stöts mot det hen läser, upplever. Kort sagt på det sätt jag själv tänker att jag vill skriva, och den insikten driver mig således till att skriva detta. En ”arbetsdagbok”, essäformen (personligt hållen filosoferande text, i min nu snabba definiering av termen, såsom jag tänker att den passar mig), mynnar förstås ut i, för mig: bloggen.

Jag skulle önska mig Negar Nasehs ständigt pågående arbetsdagbok som en blogg för mig att läsa, följa. Jag tänker också att det är så jag ska skriva. Jag inser också att möjligheten för att detta ska ske, är här avhjälpt av min tillfälliga frist som ”gräsänka” och sommarens så kallade ”semester” (frilanssemester = kampen mellan att göra det jag vill, slappna av och ha det skönt och skuldkänslorna för det arbete som ligger och väntar och inte vet av några tidsgränser, i detta fall en antologi som bara väntar på att jag ska börja med den, och allsköns omstrukturering och förnyelse av hemsida och kommande kurser – samt skuldkänslor för att jag inte skriver/skapar som också pockar på). Utan detta andrum, för det är trots allt ett andrum – jag har tid att tänka, tid att läsa, tid att formulera mina tankar och framförallt ensamheten som för mig krävs, för att detta ska kunna ske – skulle jag inte ha skrivit detta, tänkt detta.

Senare:

Det finns så otroligt mycket jag vill läsa. Läste ut Under all denna vinter nu. Arbetsdagboken alltså, berättelsen var ju färdigläst. Arbetsdagboken är den stora vinningen. Tänkte att det kanske skulle vara ännu mer kring karaktärerna och scenerna och miljön, frågor och svar osv, men det rörde sig mest om research och förberedelse, om hennes egna tankar om sitt skrivande, inte om textens innehåll och val hon gjort, mer arbetsgången. Men det var ändå största behållningen av boken, jag liksom hon själv skriver där, har saknat en inblick i processen, och fastän det kan tänkas arrogant att boken inte ska kunna stå för sig själv, arrogant i den meningen att förf måste visa upp allt sitt omkringarbete för att få erkännande för det, men också kan det uppfattas som en rädd position, förf är ängslig att allt inte ska ha gått fram = boken KAN inte stå på egna ben, vilket den skulle ha kunnat om förf varit mer säker på sig själv och skrivit fram det i berättelsen? Ska inte böcker/berättelser kunna stå på egna ben, är det inte själva stommen i fiktionen, skönlitteraturen? Kluvenhet kring det, på ett sätt, samtidigt som jag som sagt hellre läser process än färdig produkt, har jag kommit fram till.

Älskar dagböcker, poetiker, essäer. Tycker också om berättelser, men mera sällan så. De lyckas inte gripa mig riktigt, jag undrar om det är jag som är en dålig läsare, eller tvärtom, att jag kräver för mycket för att jag vet för mycket om böckers tillblivande? Både pga litteraturvetenskap och skrivpedagogik. Arbetsskada, till viss del. . Imorgon ska jag cykla och hämta Anaïsböckerna, börja läsa de ocensurerade. Till dess får jag nöja mig med redan påbörjade böcker. Borde kanske i första hand tänka att jag ska läsa Proust, men känner inte riktigt för den eran, och Lars Noréns detaljrikedom och vardag orkar jag inte riktigt med just nu, så det får bli Plaths dagböcker istället. De är alla så tjocka att jag har svårt att behålla tålamodet och läsa dem svepande. Det blir punktvis.

Tillägg: Kanske griper mig inte berättelserna, de fiktiva, för att jag vet att de är skapelser och inte verklighet. Jag har svårt att gå in i en fantasi, jag vill ha verkliga människor, verkliga känslor. NN skriver också något om det, att hon skriver fiktion för att hon inte vågar/vill gräva i det egna. Men det märks, det blir inte tillräckligt djupt och intressant. Man MÅSTE använda sig själv, allt annat blir ytligt. Konstnären som en person som skär ut delar ur sitt eget kött och matar förbipasserande med. De flesta tar inte emot, de som gör det pliktskyldigt knycklar in det i en näsduk och slänger då de kommit runt hörnet. Bara några få smakar och känner smaken av sitt egna kött. Men det är dem vi skriver för, skapar för.

170716

Samlar ihop det jag skrivit om Under all denna vinter och inser att det känns lite snöpligare nu, då jag tycker mig ha lärt känna Negar Naseh som författare, hennes intentioner med boken osv, genom arbetsdagboken. Snöpligare nu då, att lägga ut det jag skrivit om hennes berättelse, som jag inte uppskattade. Jag uppskattar mer hennes skrivande OM den, och önskar att allt det hon skriver om i arbetsdagboken faktiskt hade känts då jag läste hennes berättelse. Det skulle bli en annan läsning nu, om jag läste om. Kanske skulle jag se mer. Men det är ju det som är grejen också: man har i stort sett bara en chans att förmedla det man vill förmedla genom en berättelse. De flesta läsare återvänder inte, särskilt inte om det är något de inte förstod eller inte tyckte om. Omläsningar sker främst med  böcker som gripit tag i en (och ibland eller kanske oftast inte med fördel, då en läsning aldrig enbart består av berättelsen, utan också om andra faktorer som påverkar läsaren i läsningens nu som inte alltid återfinns då läsaren tar upp boken igen). Så figurerna som materialiserade sig var hämndgudinnorna. Ok. Utplockningen ur fickorna en gest till Nabokov (var det va? kan ha blandat ihop, många referensläsningar). Ok. Som kuriosa är det intressant, och jag älskar det i arbetsdagboken, men jag hade verkligen önskat att jag hade fått med mig det i själva berättelsen. Ge mig mer kött.

 

Du hittar Negar Nasehs bok Under all denna vinter på tex Adlibris eller Bokus eller för all del på min nya favoritsajt  Bokbörsen.

Skrivcafé: Tjärdalen av Sara Lidman

Den har kallats ”århundradets debut”, eftersom den höjdes till skyarna och sålde slut på bara några dagar då den kom. Hur kommer det sig egentligen? En bok om Västerbottens inland, om en tjärdal som går om intet? Det står ju knappats högst på listan över vad man förväntar sig ska gillas av kritikerna… Men kanske för att den kom med något nytt, ett nytt grepp med språket, en ny vinkel på tematiken?
Det är en fantastisk bok om den ”lilla människan” (ett uttryck som väl betyder ”den vanliga människan”, ett uttryck som väl iofs borde tas under lupp, för ingen människa är varje sig liten eller vanlig, egentligen, eller hur?), skriven på en poetisk prosa med en djup finkänslighet för människornas egenheter, beteenden och interaktioner där dialogerna är helt på västerbottnisk bondska och så ljuvliga så man vill äta upp dem. Sara Lidmans människor i Tjärdalen står fullkomligt levande för mig, och jag tror det beror mycket på just dialekten, och hur nära man får komma dem i deras egenheter och egenarter. Dessa helt vanliga människor i Västerbottens inland, som får stå representanter för stora idéer, men också får vara sig själva. Bondskan är bred, men knappast bara någon enkel transkription av hur det faktiskt låter. Nej, vad de säger och hur de säger det är så noga utvalt och vägt – och det är där det blir poesi av det hela. I centrum står dilemman. Moral och etik, religion och upplysthet, medmänsklighet och galenskap. Det att vara människa, och vad som händer med dem då något ställer allt på ända. Och den är så befriad av färgerna svart och vitt ställda mot varandra, kanske är det dess största förtjänst? Nyanser.
Hon är allt mästerlig, Sara. <3

Sara Lidman
Sara Lidman fotograferad av Hans Gedda

 

Som skrivövning fick de som var här prova att skriva på dialekt. En påhittad, eller en man minns, eller en nutida, framtida, – kanske en blandning av en mångfald av språk. Att försöka skriva ned hur man egentligen säger, både själva uttalet och varianterna på orden, men också ordföljden, vad det gör.

En annan vinkel på skrivövningen, var att skriva om den stora besvikelsen, av att något man arbetat hårt på raserats genom ett illdåd.

Tjärdalen skrivcafé

Fikat försökte jag tematisera utifrån boken, och parade ihop det med lakrits och rök, och så hjortron förstås. Snåttren kommer man inte ifrån om man ska mat-tematisera n’Sara.

Mjukt tunnbröd med rökt hummus, lakritskladdkaka med turkisk peppar, vegansk pannacotta med hjortronsylt samt lakritsmaränger med citroncreme, blev resultatet.Klicka på namnen för att komma till recepten.

Tjärdalen har du på pocket på exempelvis Bokus och Adlibris, i ny fin ”klassikerutgåva”. Den finns även som e-bok för en billig penning och iaf på Umeås bibliotek att låna även som e-bok, vilket ju är himla smidigt.