Resor i skriptoriet av Paul Auster

Läst 25 mars 2018 (så referenser till mitt privatliv i texten har förändrats sedan dess)

Meta. Det är något med metafiktion som jag verkligen älskar, men också känner mig lite kluven till. Som en känsla av att ingen egentligen kan skriva något annat än om att skriva, att författare är så insnärjda i sitt eget hantverk att det blir ett navelskåderi. Icke desto mindre älskar jag ju den världen, den navelskåderivärlden, om man så säger. Jag älskar rena böcker om skrivande, essäer av författare om skrivandet (läser tex alltid en sådan vid sidan av alla romaner jag läser, just nu är det The Writing Life, 56 essäer av framstående författare från The Washington Posts artikelserie ”Book World”), poetiker, metapoesi, jag är så skrivarnörd man kan vara, tror jag, jag menar jag jobbar ju med att lära ut skrivande i olika former också. Så kanske är det självklart att jag älskar metaberättelser? Men kluvenheten finns också, för någonstans känner jag att det på sätt och vis är ett svek mot alla de läsare som vill läsa ren fiktion, som förväntar sig den produkt som författare förväntas skriva, att inte själva måsta dras in i processen att skriva, eller bli påmind om fiktionen under läsningen, eller berövas vettiga slut. Att uppgiften för författare någonstans är att föreställa, inte att visa sina konster eller snärja in läsaren i en berättelse som upphäver sig själv och bildar en loop. Men. Det finns såklart sådana författare också, och det är såklart tillåtet att hålla sig till dom, och de läsare som dras till författare som Paul Auster, Philip Roth, Vladimir Nabokov som ofta använder sig av metafiktion som grepp gör förmodligen det för att de, som jag, uppskattar detta grepp. Så även om det handlar om en hel del navelskåderi, så tänker jag fortsätta att älska metafiktionen.

Det sagt, alltså, förstår ni redan att Resor i Skriptoriet sällar sig till denna skara utan svårigheter. Att skriva det är på sätt och vis en spoiler, åtminstone om man inte läst något av Paul Auster innan denna bok. Har man det borde det inte vara svårt att redan från första sidorna begripa vad det är som förmodligen försiggår. Vi får beskrivet en man i ett spartanskt inrett rum, som inte minns vem han är, eller var han är, men han är övervakad och relativt kraftlös, det enda som finns i rummet är ett skrivbord med en hög papper och fotografier, och mannen har en känsla av att vara hemsökt av osaliga andar, ”en procession av skuggvarelser” och en efter en kommer personer in i rummet som ger honom små bitar av information. Han förstår att det handlar om personer som han sänt ut i olika uppdrag, agenter, som han inte alltid behandlat så väl… Jag kanske lämnar resten osagt. Sann Auster-anda, mystiskt och kryptiskt och den där känslan av övervakning eller styrning från ovan, den okända makten som betraktar och drar i trådar som är så bekant sedan New York-trilogin, är lika gällande här, även om det är i ett lite mindre format. Jag läste någonstans att den handlar om författarens våndor, vilket jag tog som skrivkramp, och kan lätt föreställa mig denna berättelse som ett  sätt att komma ut ur skrivkramp. Återigen är jag lite kluven till den typen av berättelser. Är de verkligen ”nödvändiga”? Är det inte lite oproffessionellt att lämna kvar spåren efter sitt hantverk, att skriva om att skriva om att skriva…? Hade det varit en ”bättre” historia om vi fått läsa den han lyckats skriva efter att han skrivit sig ut ur sin skrivkramp? Eller tillför meta-planet något som inte skulle gå att förmedla på något annat sätt? Ja och nej, tänker jag. Och tänker att det är en del av den imploderande kulturen vi lever i överlag, där meta på meta nästan tycks bli norm, böcker om böcker, filmer om filmer, och för  att ta ett färskt exempel från eurovision som jag vet att ni alla häpnar över att jag har någon kunskap om (jag skyller på min pojkväns barn, vilket är en helt korrekt ursäkt) – sånger om sånger.

Jag uppdaterar Widdings bibliotek med äldre recensioner som tidigare bara publicerats på Goodreads eller instagram eller inte alls (för att livet kom emellan), för att kunna samla dem och göra dem sökbara. Nu taggas alla inlägg med författarens namn.

Trapeze av Anaïs Nin

Läst 5 maj 2018

Alltid denna vänskap på papperet. Hennes dagbok, en vän. Att komma rakt in i någons tankar, någons försök att hantera relationer, förstå sig själv, förstå de hon älskar. Jag  undrar hur mycket av mitt eget dagboksskrivande är färgat av hennes sätt att skriva, men jag tror att jag redan kommit fram till att ärlighet var en första regel och att känslor & tankar var mitt ämne i dagboken, snarare än vardagligheter, redan innan jag först hittade Anaïs Nins dagböcker. Vi liknar inte varandra, eller så gör vi det, på vissa plan. Anaïs har på många sätt räddat mig. Att hitta hennes ”Journal of a wife” när  jag började bryta upp från relationen till J i New York, var en livlina. Att läsa hennes dagbok har varit som en livsinjektion, och någonting som håller mig kvar i världen, från att bli uppslukad av vardaglighet. Hon skriver om relationer, om erfarenheter, om skapande, mycket om skapande.

Denna tredje volym av den ocensurerade utgåvan behandlar hennes dubbelliv, där hon pendlar mellan älskaren Rupert Pole i Sierra Madre  och maken Hugo Guiler i New York. I de först utgvina dagböckerna finns ingenting av detta med, och nu minns jag knappt denna senare delen av den (det är på något sätt främst den första delen, i Paris, som har satt sina spår i mig) men den utesluter Hugo genom hela serien, och Rupert skriver hon inte om heller, så det är som att stommen inte finns med i de dagböckerna. Kanske är det därför jag inte fastnat för dem, de saknar så viktiga grundstenar, konflikten i detta, detta dubbelliv och pendlandet mellan. Bitvis blir jag less på hennes velande mellan männen, att hon inte kan lämna Hugo som hon inte längre älskar och vill vara självständig från, eller avslutar historien med Rupert, som inte heller tillfredsställer alla delar av henne. Men jag antar att hon ändå ville ha någon slags trygghet, något varaktigt, att flyktigheten i de många mindre djupa relationer och möten som hon beskriver i volymen innan denna, Mirages, har tappat sin smak. Ändå förvånar valet av Rupert mig. Han är inte en skapande person, på det plan som man på något sätt förväntar sig (och hon själv också, stundtals) att Anaïs  ska vilja ha. Snygg, visserligen, men en skogsvaktare? Oh, jösses. Glömde hennes fascination över DH Lawrence och Lady Chatterlys älskare. Kan det vara så enkelt…? Freudiansk önskning, för det handlar ju också om passion med honom… Nå ja. Det främsta ämnet i dagboken är dubbellivet, och slitningarna i känslorna för de två männen, de två liven. Intressant nog väljer hon inte heller, i slutändan, utan gifter sig med Rupert fast hon fortfarande är gift med Hugo, blir således bigamist. Det är ju också en lösning. To hell with the laws!

Personligen känner jag en slags likhet med dubbellivet, även om det inte handlar om två kärlekar för min del. Men jag har mitt pendlande mellan världar, mellan Mariehem och Ersboda, mellan skapande och jobbande, mellan familj och ensamhet. Att få ihop dem, är mitt största problem, och kanske har läsandet av boken ändå hjälpt mig en aning på vägen…

Jag uppdaterar Widdings bibliotek med äldre recensioner som tidigare bara publicerats på Goodreads eller instagram, för att kunna samla dem och göra dem sökbara. Nu taggas alla inlägg med författarens namn.

Bokslut 2025

Här kommer en spretig sammanfattning av min läs-statistik från 2025.

Jag har läst totalt 138 böcker, varav 34 var översatta från annat än engelska eller nordiska språk. De svenska böckerna var 54 och de översatta från engelska var 28.

Av 138 böcker ägde jag 128, vilket innebär att jag lånat totalt 10 böcker. Det tycker jag är ett mycket bra resultat, med tanke på att mitt främsta mål är att läsa de böcker jag redan äger. Men, jag har ju också köpt böcker, och av dessa 128 från min bokhylla, har jag köpt 44 i år, så… Kanske inte så bra ändå om man ser till att jag egentligen försökte ha något slags köpstopp. Jag tillät mig att köpa på Littfest och Bokmässan och sånt, och sexond hand. Sen fick jag även flera kassar böcker från ett dödsbo, så den totala summan nya böcker i mitt bibliotek landade på 238. I år ska jag inte ens försöka ha något köpstopp, jag bygger ut mitt bibliotek helt enkelt, och resignerar inför det faktum att jag är en bibliofil.

Jag har läst böcker från totalt 29 olika länder, alla världsdelar representerade, men givetvis övervägande Europa. Väldigt få från Afrika i år, desto mer från Sydamerika och Asien. Jag som helst inte läser så mycket från USA, hade trots det läst 14 böcker av författare därifrån.

Jag läste ut Prousts På spaning efter den tid som flytt under 2026, vilket känns som en bedrift. Nästa gång jag läser den skulle jag dock vilja prova läsa i en följd, det vore intressant (men mastigt!).

Jag har läst 27 som är att betrakta som klassiker (svenska, nordiska, hela världen) och bara 12 diktsamlingar, det är på tok för lite. 17 essäer eller fackböcker om skrivande, bara fem självbiografiska eller dagböcker.

Jag har läst 86 kvinnliga författare och 52 manliga författare. Det är en okej fördelning tycker jag.

Av alla mina lästa böcker har jag gett 24 en femma i betyg på Goodreads.

Jag har lyssnat på 13 böcker, det är jag mycket nöjd med, även om jag kommer att tillåta med ljudboksläning under 2026. Jag behövde ta tillbaka mitt headspace och istället har jag lyssnat mer på musik, vilket har varit fantastiskt fint. Och jag har kunnat tänka mera egna tankar också, för den delen.

Jag läste 17 böcker på engelska, och jag läste 13 böcker som jag redan läst förut. Tove Jansson stod för de flesta av dem, alla hennes böcker hör till mina bästa sovböcker. Plus att de är så ofantligt bra bara, ni vet.

Den längsta boken jag läste var Krig och fred på 1440 sidor och den kortaste var inte så förvånande en diktsamling, men kanske lite förvånande att det var Johan Jönsons ”I hängmattan” på 48 sidor, eftersom han också står för den längsta bok jag läst. Han varierar sig, kan man säga.

Överlag måste jag säga att jag är mycket nöjd med mitt läsår. Jag har läst mindre för att jag ”borde” på grund av jobbet eller andra självpåtagna måsten, och gått mer på lust. Jag har ju haft ett läsprojekt med ett tema i veckan under året, där jag plockat ut tre böcker från min olästhylla och tänkt att jag ska läsa minst en av dem. Det har fungerat rätt bra, jag har bara en handfull teman som inte blev lästa. Men jag kände nog också att det blev lite väl styrt, trots att det var på ett ganska fritt sätt, emedan jag faktiskt inte läst lika mycket i år som tidigare år. Även om jag valt böcker på temat utifrån de jag faktiskt vill läsa, så har det inte alltid synkat i lust, om man säger så. Därför har jag lite andra tankar om hur jag ska välja böcker det här året, som jag kommer att presentera i ett eget inlägg.

Jag letar fortfarande efter ett bättre sätt att tracka mina böcker. Alltså, statistik på olika områden. Jag för nu in manuellt i ett excelark, men det är ganska tradigt när man läser mycket, och dessutom loggar sina böcker på Goodreads. Det finns säkert något jättesmart sätt att förenkla detta, men tillsvidare får jag fundera på vad som faktiskt är intressant att veta om de böcker jag läser. Jag har tex skrivit ned vilket förlag de är utgivna på, men jag har ju inte så stor lust att manuellt räkna titlar per förlag. Jag borde antagligen gå någon excelkurs, men det kommer jag troligen inte att göra, någon måtta får det nog vara! Hursomhelst finns ju informationen där, om det är viktigt att ta fram vid något tillfälle… (läs: förmodligen inte, va?) Den som känner för att dela sitt eget eminenta trackingsystem, är välkommen att göra så!

Det blev också några topplistor för året, bästa fem i fem kategorier 2025:

Fem svenska utgivna 2025:

  • Body double, Hanna Johansson
  • Liken vi begravde, Lina Wolff
  • Våran pojke, Mikael Yvesand
  • Farväl till Panic beach, Sara Stridsberg
  • Döda trakten/Kvinnor i revolt, Monika Fagerholm

Fem utländska/översatta:

  • The chandelier, Clarice Lispector
  • There but for the, Ali Smith
  • Profetens sång, Paul Lynch
  • Femton år, Vigdis Hjorth
  • Vi skulle ha talat om allt, Judith Hermann

Fem poesi/poesirelaterade

  • I hängmattan, Johan Jönson
  • Straffkolonien, Leila Inanna Sultan
  • Den svarta enhörningen, Audre Lorde
  • Spricktand, Tanya Tagaq
  • Papppershem, Dominique Fortier (om Emily Dickinson)

Fem nordiska klassiker:

  • Isslottet, Tarjei Veesas
  • Bübins unge, Mare Kandre
  • Hitom himlen, Stina Aronson
  • Tine, Herman Bang
  • Den vidunderliga kärlekens historia, Carl-Johan Vallgren

Fem från 1001 books you must read before you die (klassiker):

  • 4321, Paul Auster
  • Den återfunna tiden, Marcel Proust (del 7 av På spaning…)
  • Mannen utan öde, Imre Kértez
  • Vägen till Flandern, Claude Simon
  • Blood Meridian, Cormac McCarthy

Mammajournalerna av Helene Rådberg

Helene berättar om en mamma, sin mamma, en olycklig, ofullbordad kvinna som aldrig egentligen fick möjlighet och utrymme att bli den människa hon hade kunnat bli. Snärjd av mödraskapet, ensam vårdnad, lämnad av sin man/fadern till flickan och sedan även en lillebror, som hon adopterar bort. I beroendeställning, upplever jag det som, till männen i sitt liv, hela livet genom. En människa som inte blir sedd, som får piller istället för terapi, som inte klarar av verklighetens ok. Hon skriver om att vara dotter, vanmakten hon känner som dotter, hur mammans mående och livsbeslut påverkat henne i hennes uppväxt. Rädslan för att också vara psykiskt sjuk, oviljan att hamna i samma pillerberoende situation när hon själv går in i väggen, när hon själv går sönder. Ilskan över att inte bli tagen på allvar, som att ”det är inget fysiskt fel” skulle vara ett svar, när man känner att man håller på att dö.

För sin genre, som jag läser som biografi/självbiografi trots förlagets ”roman” på framsidan, kan jag knappast begära mer. Ärligt, sårigt, naket, poetiskt, drabbande, sorgligt, utforskande, rannsakande, undersökande, igenkännande och en ilska och uppgivenhetskänsla gentemot psykvården.

Jag förstår att den rör sig i gränslandet mellan biografi och fiktion, att den arbetar med skönlitterära medel. Vilket också är intressant att fundera över, var gränsen går. Och det är väl egentligen inte viktigt, känslan här är sann och autentisk, oavsett.

Hon berättar både om mammans liv, som ger en bakgrundsförståelse för hur det blev som det blev för Barbro, och om sin egen uppväxt med denna mamma. Utdrag från mammans journaler speglar det som berättas, och det som inte sägs i dem blir påfallande uppenbart. Utdrag från den egna terapins samtal om mamman plockas ut och blir som poesi. Repliker som sagts och som återges, blir också som poetiska meningar i texten. En fin dynamik i berättandet, som skapar fler dimensioner än ett platt återgivande skulle göra.

Och jag blir så trött, på psykiatrin, på människosynen, på hur det får lov att vara så här, och det är så här, för många många många fler än Barbro. Som om deras livskvalité inte spelar någon roll. Som om det viktigaste är att de inte tar livet av sig, för att det inte skulle ”se bra ut”, som att ett återställande till ”inte suicidal” är nog. Skyddsnätet finns där, men bara så pass mycket att de kan säga att de gjort sitt, inget långsiktigt tänkande, ingen tanke på det liv som ska levas. Gränsen är för låg, hjälpen för lite, det blir istället en björntjänst i princip. Och samtidigt den andra sidan: man är själv ansvarig för sitt liv, för de beslut man tar, för den väg man går. Jag antar att det handlar om en skevhet, där personens förmåga och tro på sig själv, inte motsvaras av den hjälp de får, att de ser olika på ansvaret och hjälpen, men också att hjälpen inte hjälper om verktygen för att klara sig själv inte finns där. Det är uppenbart att Barbro på något sätt skulle behövt hjälp att bli starkare i sig själv, följa sin egen vilja och förmåga, inte vara beroende av andra omkring henne, och ett stöd att hantera sitt psykiska handikapp/mående i den situationen. Nu gavs en hand, en hjälp, men bara halvvägs, hon hade inte verktygen för att stå på egna ben. Jag tänker att det är en patriarkal diskrepans vi blir vittne till i levnadsöden som hennes. Skevheten mellan ansvar och förmåga/verktyg. Funderade på om jag skulle sudda ut detta, det kändes snett att skriva så om en annan människa, jag vet ju bara vad jag läst. Samtidigt tänker jag att vi måste prata om det också, jag kan inte bara tänka på att vara ”korrekt”, jag måste få fundera högt. Fundera högt med mig. Det måste finnas rum för att utveckla en tanke och en känsla, det finns inget rätt och fel, ingenting är svartvitt. Vad ska sjukvården hjälpa till med, vad är ens eget ansvar? Vad är familjens ansvar? Vad gör man, då de skevar däremellan? Och hur ska vi orka?

Den här gränsen diskuterar vi i min kurs Biografiskt berättande, och jag tänker mycket på den själv också. Den bok jag själv skrivit, är det en autofiktion, eller en roman som grundar sig i mina egna erfarenheter? Egentligen för mycket ”hittepå” för att betraktas som självbiografiskt, men så ofrånkomligt ihopvävt med mina egna erfarenheter att jag tvekar inför att säga att det är en roman. Hårdrar jag det, måste jag nog erkänna att den är mer fiktion – jag har bytt namn, dragit ihop karaktärer, lagt till någon händelse som inte skett just så, för att representera andra händelser som ”i klump” är jämförbara med den händelse jag skildrar. Jaget i texten har ett annat kreativt uttryck, jag ändrade utställningen/försäljningen av väskor till en utställning med fotografier, och slutet är ett slags önskeslut, snarare än den nya våg av erfarenheter jag lever i nu. Fiktion alltså, men sammanlänkat med mina erfarenheter, helt och hållet baserat på det som faktiskt skedde.

Jag vet inte vad Helene har förändrat, vad som är ”sant” i hennes berättelse, men jag upplever den sann, och den litterära formen blandat med det dokumentära, med intervjuerna, med den egna berättelsen, det blir en oerhört stark berättelse.

Titel: Mammajournalerna
Författare: Helene Rådberg
Förlag: Ordfront
Utgivningsår: 2020

> (öppnas i en ny flik)”>Köp boken på din lokala bokhandel, tex på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>

> (öppnas i en ny flik)”>Eller hitta den på Bokbörsen >>

> (öppnas i en ny flik)”>Eller på Bokus >>

> (öppnas i en ny flik)”>Eller låna på ett bibliotek>>

> (öppnas i en ny flik)”>Andra bokbloggar om >>

En dag ska jag skriva om den här platsen av Binyavanga Wainaina

En dag ska jag skriva om den här platsen är en självbiografisk skildring av författarens barndom i Kenya, och hur han till slut blev författare efter misslyckade försök till studier, en depression och olika ströjobb. Det är också en skildring av Kenya, det politiska och mellanmänskliga läget i landet, och en historia om språk och språks betydelse.

Från början när jag läser dras jag in i en lyrisk gestaltning av hur det är att vara ett barn med livfull fantasi och blir själv alldeles lyrisk. Jag älskar de naiva, icke ifrågasättande funderingarna och uppfattningarna om världen, godtar det ”magiska” i barnets världsbild. Det är de bästa delarna i boken, när författaren lyckas förmedla sina vindlande funderingar och betraktandet av världen omkring honom, både som barn och som vuxen, även om de mest poetiska skildringarna kommer från just barndomen. Barnet växer upp och börjar lägga saker på plats, förstår sin omvärld och det magiska försvinner mer och mer, istället vaknar en mer politisk medvetenhet. I detta blir jagberättaren också alltmer distanserad från mig som läsare, och berättelsen får bitvis drag av ett reportage, en redogörelse. Men jag känner släktskapet i den vilsna tonåringen och unga vuxna pojken fram till att han misslyckas med sina studier och går in i en depression, som vi inte får följa med in i. Jag förstår att det finns en längtan att skriva, att skapa egna berättelser, men till viss del stannar detta på ytan, rycker inte med mig som läsare. Varför? Funderar jag på då. Kanske skapar depressionen en distans även till berättandet, kanske är det inte ännu möjligt för honom att förmedla och gestalta den inre berättelsen från denna tid, ännu. Det är en vanlig problematik med självbiografier skrivna i yngre år, att man ännu inte har distansen till det man berättar och det kan bli både så att man skriver alltför affekterat, alltför privat, eller som jag upplever det litegrann i detta fall, som alltför distanserat.

Men bortsett från det, så finns det även i den senare delen av boken ett vackert, målande språk, och ett filosoferande berättarjag, som delar med sig av sina betraktelser av sin värld, och människorna omkring honom, hur politiken förändrar landet och människorna. Jag upplever att jag får en inblick i Kenyas politiska situation och en känsla för hur stamosämjan gått från att knappt ha funnits till att bli obehaglig och till slut dödlig. Stamtillhörigheten och osämjan mellan olika stammar som sakta växer fram, är ett stråk i boken. Så även, och kanske i allra högsta grad, hur de olika språken påverkar. Vissa saker kan man bara säga på ett visst språk. Och Wainaina pratar inte sitt eget stamspråk. Det var inte viktigt då han växte upp, men det blir viktigare ju äldre han blir. Att han är kikuyo. En av de starkare scenerna i det vuxna perspektivet är när en passkontrollant frågar honom om hans namn, ifrågasätter var han kommer ifrån, för att hans förnamn kommer från mammans gren i familjen, från Uganda. Obehaget att bli ifrågasatt, även om det skulle handla enbart om nyfikenhet. Att andan är sådan att man granskar och relaterar till stammarna, till folks ursprung. Han vägrar att svara. Det skulle jag också ha gjort. Och det finns också en lekfullhet även i det vuxna perspektivet. Hur han betraktar och filosoferar, människorna och omgivningen. Det finns fina metaforer och liknelser även i dessa passager, som känns nya och annorlunda, som försöker utnyttja språkets rikedom.

Köp den på Bokcafé Pilgatan (support your local bookstore!) eller om du måste via Publicerat i Kartan, Livsberättelser, OkategoriseradeMärkt Lämna en kommentar på En dag ska jag skriva om den här platsen av Binyavanga Wainaina

Samtal med vänner av Sally Rooney

Foto av Jessica Johannesson

Berättelsen handlar om Frances och hennes vän Bobbi, hennes närmaste vän, och som hon också haft ett förhållande med, och om deras möte med Melissa, en kulturfotograf- och skribent och hennes man Nick, skådespelare, som de träffar efter ett poesiframträdande. Melissa vill skriva om deras estradpoesi som de skriver och framför tillsammans, och de ser upp till henne, som är äldre och lite mer ”känd”. Senare inleder också Frances ett hemligt förhållande med Nick. Frances försöker förhålla sig kyligt distanserad till allt som sker, men under ytan träder det fram vilket tumult som rör sig inom henne. Det handlar om en massa andra saker, om att vara ung i Irland, om att inte riktigt veta vad man ska bli, om kärlek och förhållanden, vänskapsförhållanden och att passa in, om skilsmässor och en frånvarande, alkoholiserad far, om Frances hemska pms-besvär och om Nicks bipolaritet. Det handlar också om Frances skrivande, hon skriver genom hela boken och börjar så småningom inse att det blir en bok, om allt det hon inte riktigt låter komma upp på ytan.

En historia som rinner som vatten ur en jagberättares bägare, kanske man kan säga. Jag lyssnade på denna bok, på engelska, i min första läsning, så det kan måhända påverka min läsning, men jag upplever att känslan består även i den skrivna texten på svenska. Jagberättaren har en något distanserad, objektiv ton i sin berättelse, som sker i direkt preteritum, alltså berättar om något som just skett, så att känslan är av ett kontinuerligt närvarande narrativ.  Tempot är relativt högt och rappt, och det tar ett tag att bilda sig en bild av jagberättaren, eftersom jagberättare sällan ger särskilt rättvisa bilder av sig själva, utan det är sådant som kryper fram så småningom, genom vad de väljer att fokusera på och hur de berättar. Och det är kanske det som gör boken så spännande också, att bilden förändras allteftersom, kanske av de flesta av karaktärerna egentligen. Bobbi är möjligen den som framstår som mest ”statisk”, hon bibehåller sin hårda attityd boken igenom, även om jagets relation och känslor till henne pendlar och träder fram bit efter bit en del under berättelsen.

Under all denna vinter av Negar Naseh

170715 arbetsdagbok? sängen ateljén, 09:40

(innehåller spoilers)

Så det var skriva jag skulle göra? Läser ut Under all denna vinter av Negar Naseh, och börjar läsa hennes arbetsdagbok. Det slår mig direkt, hur mycket mer jag tycker om att läsa den, än själva berättelsen, särskilt som den slutade så okontrollerat och onödigt. Jag tyckte inte om hennes huvudkaraktär. Jag tyckte inte om den pretentiösa blicken på Norrland hon hade, eller hennes fisförnäma klassbakgrund som hon fortfarande närde. Jag kunde inte känna med henne. Beskrivningarna av designerlamporna, den flärdfulla studion, överflödet som inte motiverades (ärvda tillgångar? hennes arbete översättare? kan knappast ge så mycket, vad, hennes man en känd musiker eller? bakgrunden hos dem för vaga vilket gjorde att deras situation var för omöjlig att tro på) och att hon inte hade några egenskaper som jag kunde relatera till, den inre konflikten var för otydlig – konflikt med modern bara? att hon var lite ”udda”, kunde se saker som inte fanns? men hjortarna då, tänker jag, hjortarna trodde jag på och om hon fortsatt på det spåret och inte låtit några oformliga figurer materialiseras, som pratade gudbevars, om hon hållt det på ett plan som var trovärdigt – ett möte i realtid med en hjort i skogen (eller ännu hellre en älg då) där hon för en inre monolog och kommer fram till saker – nej hennes panikångestattack var inte trovärdig på slutet, och den sista gesten föll helt platt, plocka upp saker ur fickan utan synbart symboliskt värdes som det sista hon ”måste göra” – varför? betydelsen undflyr mig. Så storyn köper jag inte, eller bryr mig föga om. Huset alldeles för tillrättalagt, moderns besök alldeles för konstigt. Var det meningen att visa hur konflikten aldrig kom upp på ytan, som ju skulle var trovärdigt, verkligt? På något sätt stör det mig, eftersom den är för tydlig inuti huvudpersonen för att det inte skulle ha visat sig på något sätt. Och några trådar som lämnades för lösa.

Nåja, att den får mig att tänka, analysera, vilja skriva ned mina intryck, betyder ju något. Att jag upplevde den som lätt att läsa, en bok att ”längta hem till” i motsats till mycket jag läst den senaste tiden (den ständiga Proust, till exempel, Lars Noréns dagböcker, till och med En av oss sover, ingen av dessa längtar jag efter att läsa, utan har läst mer pliktskyldigt, eller som sällskap vid måltider och bad) säger ju något. Att jag stör mig på huvudpersonen kan ju vara avsiktligt. Ändå känner jag mig berövad något då jag läser slutet. De uppvägs enbart av att arbetsdagboken visar sig vara det jag verkligen vill läsa. Jag vill följa en persons tankar, dela hens (inre) liv, tankarna som stöts mot det hen läser, upplever. Kort sagt på det sätt jag själv tänker att jag vill skriva, och den insikten driver mig således till att skriva detta. En ”arbetsdagbok”, essäformen (personligt hållen filosoferande text, i min nu snabba definiering av termen, såsom jag tänker att den passar mig), mynnar förstås ut i, för mig: bloggen.

Jag skulle önska mig Negar Nasehs ständigt pågående arbetsdagbok som en blogg för mig att läsa, följa. Jag tänker också att det är så jag ska skriva. Jag inser också att möjligheten för att detta ska ske, är här avhjälpt av min tillfälliga frist som ”gräsänka” och sommarens så kallade ”semester” (frilanssemester = kampen mellan att göra det jag vill, slappna av och ha det skönt och skuldkänslorna för det arbete som ligger och väntar och inte vet av några tidsgränser, i detta fall en antologi som bara väntar på att jag ska börja med den, och allsköns omstrukturering och förnyelse av hemsida och kommande kurser – samt skuldkänslor för att jag inte skriver/skapar som också pockar på). Utan detta andrum, för det är trots allt ett andrum – jag har tid att tänka, tid att läsa, tid att formulera mina tankar och framförallt ensamheten som för mig krävs, för att detta ska kunna ske – skulle jag inte ha skrivit detta, tänkt detta.

Senare:

Det finns så otroligt mycket jag vill läsa. Läste ut Under all denna vinter nu. Arbetsdagboken alltså, berättelsen var ju färdigläst. Arbetsdagboken är den stora vinningen. Tänkte att det kanske skulle vara ännu mer kring karaktärerna och scenerna och miljön, frågor och svar osv, men det rörde sig mest om research och förberedelse, om hennes egna tankar om sitt skrivande, inte om textens innehåll och val hon gjort, mer arbetsgången. Men det var ändå största behållningen av boken, jag liksom hon själv skriver där, har saknat en inblick i processen, och fastän det kan tänkas arrogant att boken inte ska kunna stå för sig själv, arrogant i den meningen att förf måste visa upp allt sitt omkringarbete för att få erkännande för det, men också kan det uppfattas som en rädd position, förf är ängslig att allt inte ska ha gått fram = boken KAN inte stå på egna ben, vilket den skulle ha kunnat om förf varit mer säker på sig själv och skrivit fram det i berättelsen? Ska inte böcker/berättelser kunna stå på egna ben, är det inte själva stommen i fiktionen, skönlitteraturen? Kluvenhet kring det, på ett sätt, samtidigt som jag som sagt hellre läser process än färdig produkt, har jag kommit fram till.

Älskar dagböcker, poetiker, essäer. Tycker också om berättelser, men mera sällan så. De lyckas inte gripa mig riktigt, jag undrar om det är jag som är en dålig läsare, eller tvärtom, att jag kräver för mycket för att jag vet för mycket om böckers tillblivande? Både pga litteraturvetenskap och skrivpedagogik. Arbetsskada, till viss del. . Imorgon ska jag cykla och hämta Anaïsböckerna, börja läsa de ocensurerade. Till dess får jag nöja mig med redan påbörjade böcker. Borde kanske i första hand tänka att jag ska läsa Proust, men känner inte riktigt för den eran, och Lars Noréns detaljrikedom och vardag orkar jag inte riktigt med just nu, så det får bli Plaths dagböcker istället. De är alla så tjocka att jag har svårt att behålla tålamodet och läsa dem svepande. Det blir punktvis.

Tillägg: Kanske griper mig inte berättelserna, de fiktiva, för att jag vet att de är skapelser och inte verklighet. Jag har svårt att gå in i en fantasi, jag vill ha verkliga människor, verkliga känslor. NN skriver också något om det, att hon skriver fiktion för att hon inte vågar/vill gräva i det egna. Men det märks, det blir inte tillräckligt djupt och intressant. Man MÅSTE använda sig själv, allt annat blir ytligt. Konstnären som en person som skär ut delar ur sitt eget kött och matar förbipasserande med. De flesta tar inte emot, de som gör det pliktskyldigt knycklar in det i en näsduk och slänger då de kommit runt hörnet. Bara några få smakar och känner smaken av sitt egna kött. Men det är dem vi skriver för, skapar för.

170716

Samlar ihop det jag skrivit om Under all denna vinter och inser att det känns lite snöpligare nu, då jag tycker mig ha lärt känna Negar Naseh som författare, hennes intentioner med boken osv, genom arbetsdagboken. Snöpligare nu då, att lägga ut det jag skrivit om hennes berättelse, som jag inte uppskattade. Jag uppskattar mer hennes skrivande OM den, och önskar att allt det hon skriver om i arbetsdagboken faktiskt hade känts då jag läste hennes berättelse. Det skulle bli en annan läsning nu, om jag läste om. Kanske skulle jag se mer. Men det är ju det som är grejen också: man har i stort sett bara en chans att förmedla det man vill förmedla genom en berättelse. De flesta läsare återvänder inte, särskilt inte om det är något de inte förstod eller inte tyckte om. Omläsningar sker främst med  böcker som gripit tag i en (och ibland eller kanske oftast inte med fördel, då en läsning aldrig enbart består av berättelsen, utan också om andra faktorer som påverkar läsaren i läsningens nu som inte alltid återfinns då läsaren tar upp boken igen). Så figurerna som materialiserade sig var hämndgudinnorna. Ok. Utplockningen ur fickorna en gest till Nabokov (var det va? kan ha blandat ihop, många referensläsningar). Ok. Som kuriosa är det intressant, och jag älskar det i arbetsdagboken, men jag hade verkligen önskat att jag hade fått med mig det i själva berättelsen. Ge mig mer kött.

 

Du hittar Negar Nasehs bok Under all denna vinter på tex Adlibris eller Bokus eller för all del på min nya favoritsajt  Bokbörsen.

om att börja om igen, igen

Nu börjar vi om igen, igen. Om det är något jag lärt mig så är det att jag älskar att börja om. No shame in that, tänker jag, och fortsätter. Detta om igen handlar om en blogg. En som jag vill börja skriva igen, för att jag läser, skriver och befinner mig i den fiktiva men ack så verkliga världen nästan för jämnan. Och för att jag älskar mat, och det här är en bra anledning att ta snyggare matfoton och dela med mig av mina recept. Mest blir det kakor, eftersom jag driver ett skrivcafé.

Här sitter jag och läser, eller skriver. Fast inte alltid, just här, det kan vara lite varstans. Men det här är hemma. Min läshörna, som jag har i mitt kök. Yes, it’s true, I’m that devoted.

Dagens frukost: turkisk yoghurt med pecannötter och röda vinbär, ägg, lapsangté och vitaminer, morgonens läsning är John Fowles – Den franska löjtnantens kvinna. Jag läser den till min kurs i metalitteratur, och ser fram emot resan som denna lilla klump innebär: uppemot sexhundra sidor… Självklart alltid världens längsta primärlitteratur på litteraturvetarkurser… Nåväl.
Äggen är ekologiska, jag köper dem från en dam jag känner. När de har över lite ägg kan man köpa från hennes ”löjligt bortskämda höns” som hon kallar det. Super, tycker jag.

Känner du igen någon bok i min bokhylla som du gillar? Hojta till! =)

läshörna

 

 

Följ min blogg med Bloglovin