Källarhundarna av Tove Mörkberg

Källarhundarna läser jag ut på mindre än tio minuter, tror jag. För mig är det nog inte är diktsamling. Det är snarare en diktsvit, en enda lång dikt, uppdelad på korta sekvenser av 3-5 rader. Ingenting går förlorat i den ”snabba” läsningen. Jag slukar den, snarare, och dess minimalistiska form gör att dikten är lätt att ta till sig.

Korta betraktelser inifrån en avdelning, presumptivt psyk, låst avdelning. Vi följer ett diktjag, som återkommer, andra som återkommer, ett vi som hon ömsom beskriver, ömsom identifierar sig med i dess brokighet. ”Vi svär över byråkratin / ekonomin / och kaffet”. En del av viet, vi mot dom, vi – de galna – mot dom – sköterskorna, läkarna. Jag antar att det blir så, det blir oundvikligen en maktsituation. Fraser som ”det kommer att bli bra”, skämt om Gökboet, att säga ”tack” när de säger ”välkommen tillbaka” – vistelsen och återkomsten på avdelningen börjar bli en tröttsam vardag. Det absurda i andras ”tröst”. ”Någon säger / döden kommer / tids nog / du måste ha /tålamod. ” Lite humor också: ”Personalen säger / har du provat / att ta djupa andetag / nej aldrig /säger jag”.

Beskrivningen är avmätt, distansierad. Ingenstans kommer vi nära hennes sjukdom, anledningen till varför hon är där. Det är situationen som inlagd hon beskriver. Några korta porträtt av andras galenskap, några antydningar till en egen, ”Någon säger / jag har i alla fall / sångröst” ”Någon säger var det du som / sjöng en operett / i natt  / vem vet / säger jag” men vi kommer inte in i diktjaget. ”Någon säger att jag lider av kronisk melankoli”. Jag förstår att hon försökt ta livet av sig. Polisen är närvarande. Full mundering, tillrättavisanden. Men jag förstår inte varför, dit in vill inte diktjaget ta mig och kanske säger hon på det viset att det egentligen inte är intressant. Det är inte det viktiga. Och kanske är det inte det.

Dock upplever jag det som ett trovärdigt vittnesmål från sluten avdelning, med den lilla erfarenhet jag själv har därifrån, som besökare till vänner som legat där. Långsamheten, tiden: Jag får dras / med tiden / ett tag till / jag börjar vänja mig” och ”Det är inte ännu ett år / det är en tid /som motsätter sig / den sortens förändringar”.

Är det en analogi över något annat? Står skildringen inifrån avdelningen för något annat? Kanske kan man läsa det så också, men för mig räcker det med den bilden. Den är stark nog.

Köp direkt från förlaget Brombergs >> eller Adlibris >> och Bokus >>