Sveas son av Lena Andersson
En gammal reflektion, som blivit liggande av den något banala orsaken att jag ville fota boken med en måttstock, och inte hittade någon. Nu har jag gjort det… Sent omsider. Läste ut boken den femte maj 2018. Time flies.
Underrubriken, en berättelse om folkhemmet. Ja, det är ju det det är. Ragnar Johansson, Sveas son, född ”år noll i den svenska historien, det år då socialdemokratin vann makten i landet och överttog protestantismens heltäckande mantel av omsorg, stränghet och strävan med självflagellering individuellt och i grupp, för att inneha den obrutet i fyrtiofyra år och omforma Sverige i grunden.”
Ragnars strävan är att vara så vanlig som möjligt, inte sticka ut varken uppåt eller nedåt, hålla sig inom fållorna eftersom det där är tryggast och bäst. Han är en modernitetens man, vill framåt och lämna det gamla fattigsverige med dess hopplösa gammelmodigheter bakom sig, och vara en rättskaffens man. Allt ovanligt straffar sig, märker han, och därför tyglar han alla känslor som kan vilja sticka lite utanför.
Jag upplever det som att Lena Andersson gestaltar ”Sverige” genom en enskild persons livsöde, att det är själva tanken. Så att allt som berättas om Ragnar i själva verket kan översättas i en allegori över landet Sverige och den socialdemokratiska typiska medborgaren. På så vis är Ragnar liksom ett medelsnitt av alla Svenssons. Och det är väl det som gör boken intressant, att kunna studsa tanken lite längre än bara det enskilda exemplet. Faktum är att jag nog hade förväntat mig ännu mer dock, att allegorin skulle blomma ut ännu mer. Jag föreställde mig en gestaltad förklaring till hur medelsvensson övergått från att vara solidarisk till att glida över i sverigedemokratiska åsikter och smygrasism. Jag ville nog ha lättnaden av en sådan berättelse, för att förstå den del av min omvärld som genomgått den förändringen, men den blev jag snuvad på. Riktigt så långt går inte den här berättelsen, även om en förändring också sker i Ragnar som har att göra med den förändrade ”världsbilden” (normen inom Sverige dock, snarare än hela världen) och väl är Ragnars karaktärsutveckling. Så det spåret gjorde mig nog lite besviken, och kanske var det ett spår jag själv hittade på.
Det andra spåret är förstås skildringen av den ”vanlige mannen”, folkhemsmannen (vilket också var Anderssons arbetstitel på boken, fick vi veta på ordcaféet i torsdags). Den vanlige medborgaren kanske, Ragnars fru Elisabet visar ju också upp ett exempel på en folkhemskvinna, vilket jag förstod det som var tanken. En genomsnittsfamilj. Och den här familjen känner jag igen. Jag har mött den, jag har mött Ragnar, i många av de levnadsberättelser jag arbetat med som kursledare i självbiografiskt skrivande. Han är i högsta grad en verklig man, och väcker också mina sympatier då jag läser, eller ja, man kanske inte tycker om honom, som jag och Annika Edlund konstaterade då vi pratade om boken efter ordcaféet, men jag ser honom och förstår honom.
Ordcaféet hon höll på Bokcafé Pilgatan var i vanlig ordning intressant. Jag älskar att höra författare prata om sina böcker. Denna gång i samtal med förlagets Jonas Axelsson. De pratade lite om Lenas skidåkning som ung (en ingrediens i denna bok) och hennes väg till författarskapet, refuseringar och roliga historier från bokbranschen. Men det intressantaste var nog det hon sa om dialoger, att hon älskar att skriva dialoger. Hon sa bland annat att något måste hända i dialogen som inte för handlingen framåt, utan som har en annan betydelse, för karaktärernas relation tex, det som sägs ska liksom peka på något annat, något mer. Och absolut inte skrivas realistiskt. Ta bort alla tvekanden och hummanden. För att det ska bli realistiskt i huvudet, kan det inte vara realistiskt i boken. ”det är en neurologisk process som man måste respektera”.
Anderssons språk är liksom ”torrt”, sakligt, utan krusiduller. Det skapar en särskild stil, en distans mellan karaktärerna och den som skriver, som nästan får mig att tänka på Heinrich Böll och ”Grupp-porträtt med dam”. Det är väl lite hennes signum, och även om jag själv också gärna simmar runt i metaforiska poetiska sjöar, så kan jag uppskatta stilen. Den passar väl med ämnet också, för den delen. Raka puckar, bokstavlighet.
Jo, en annan sak pratade hon om också, att hon aldrig beskriver sina karaktärer mer än några få detaljer. Det hör ihop med att hon själv (och hon tar Olof Lagercrantz till medbevisare) aldrig kan se karaktärer framför sig genom hur de beskrivs i en litterär text. Resultatet tänker jag, är att läsaren stoppar in en egen bild, kanske av en person vi har erfarenhet av som ganska väl passar in på karaktärens personlighet och de få attribut som beskrivs. Hur ser karaktärerna ut i mitt huvud? Ragnar är lite diffus, men jag har mött så många folkhemsmän att även om hans ansikte skiftar under läsningens gång så funkar det, it’s interchangable. Elisabet har jag en tydligare bild av, en kombination tror jag av en person jag känner som heter det och som passar in på karaktären. Elsa, dottern, är också diffus. Ändå känns de tydliga, och det som spelar roll är ju också deras inre karaktär. Inifrån och ut, som Lena sa.
Titel: Sveas son
Författare: Lena Andersson
Förlag: Bokförlaget Polaris
Utgivningsår: 2018
Köp boken på din lokala bokhandel, tex på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>
http://bokborsen.seEller hitta den på Bokbörsen >>
Du kanske också gillar
Jag är Istanbul av Malin Isaksson
Sjöhästar av Niklas Mesaros
