Poesi

Låt oss förvandlas av Kristian Lundberg

Jag läser Lundbergs diktsamling som dikter om döden, hans (textjagets) föräldrars död. Den ena kanske som kanske just nyligen skett, den andra äldre, av äldre datum, en kropp i ett träd. De döda.

Det finns en rörelse i dikten: låt det ske. Du har redan lämnat oss, förvandlas till lämna mig inte nu, som också avslutar samlingen. En oförsoning ändå, med döden? En ovilja att trots allt lämnas?

Varför modern? Det är inte självklart. Jag tar referenser från tidigare böcker, där han skriver om sin mamma, kanske Yarden? Eller den där andra boken jag lyssnade på men inte lyssnade klart, vad hette den? Och allt ska vara kärlek (jag slutade lyssna för att jag störde mig på någonting, samtidigt hade den samma dragningskraft som denna: den skapade suget att skriva). Jag upplever att jag har med mig en underliggande vetskap om en moders galenskap, en samtidig rädsla och fascination, en värme och också trötthet. Denna känsla av att jag vet detta redan, bäddar jag in i min läsning och tolkar duet främst som modern, men duet kan också vara en älskad, en nära. Bilden av modern också i tredje person, modern som barn, med ett anteckningsblock i knät, en gul anteckningsbok (och ett stavfel; ”du drar upp dina knä”). Pappan som mannen i trädet: hängandes i trädet, självmord blir min tolkning. Modern inte uttalat något galenskapligt, men ett nära förbund till poetiska världar som om de manifesteras i den verkliga klart leder till galenskap.

Formen, dagboken, anteckningsboken. Referenser till dagar, i följd. Uppenbar känsla av dagliga anteckningar i form av poesi. Spretigt, andra tankar vävs in, men temat återkommer nästan på ett lite för upprepande sätt. Frömjöl. De döda. Också som alltid i Lundbergs poesi, ett metapoetiskt plan, en poetik, poesi om poesi, så nära förbunden är han med sitt skrivande att det inte går att inte skriva även om skrivandet, hans religion. För övrigt irriterar jag mig en smula på de religiösa inslagen som, i min läsning, inte tillför något eget, de bara finns och kanske betyder något för någon annan, men är stumma för mig. Spretigheten – jag hade önskat en viss städning bland orden. Rensa bort sådant som bara skapar luft, poetiska formuleringar som inte betyder någonting, ornament. För mycket ornament. Och så det som pekar mot sådant som bryter känslan och temat. Det känns som att de är kvar, ”baraföratt”. Det känns som att dikterna står, exakt såsom han skrev dem. Det känns som en alltför stor tilltro på ett eget poetiskt genius. I bloggform hade jag accepterat det, som faktisk daglig anteckning, men i en bok… jag förväntar mig putsning då. Det gäller även skillnaderna i radbrytning, kompaktare på vissa ställen, ibland bara några få rader (oftast är de smådikterna inte heller särskild nödvändiga…) och hackiga brytningar som inte, återigen i min läsning, har någon mening i sig. Visst, att oavbrutet läsa andras texter och ge respons gör att jag aldrig kan stänga av min redigeringshjärna när jag läser, så även här. En arbetsskada.

Men hans dagbokspoesi får mig alltid att vilja skriva i samma flöde själv, att också föra en poetisk dagbok. Att man kan, att jag känner att JAG kan. Klart jag ska. Och du också.

Boken köper du på Bokcafé Pilgatan i Umeå. Eller om du måste, via Adlibris >> eller Bokus >>

PS. Läs gärna högt för dig själv. Poesi behöver ofta tas ned lite i lästempo, så man hinner ta in den.

 

Jag berättade om denna bok (och läste lite) på Afternoon Book Tea på Bokcafé Pilgatan 25 oktober. Till det bakade jag också en vit chokladkladdkaka med ingefära och citron, som blev en lyckad kombo. Recept hittar ni här: >>

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.