Livsberättelser,  Skrivet av kvinnor

Behandlingen av Yvonne Hirdman

När jag tar upp boken är det med en viss bävan. En bok om cancer? Om att genomgå cancerbehandling? Jobbigt. Och också: främmande. Jag känner trots allt ingen som drabbats, fastän det är så många som har det. Eller ingen som jag vet, ingen som har delat sin berättelse med mig. Varför läser man sjukdomsbiografier? Vad är det som lockar? Jag tänker att det ofta är just igenkänningen, att man får dela egna erfarenheter med någon annan, kanske som anhörig, kanske som en som kommit ut på andra sidan, eller en som just ska påbörja sin behandling och vill ha sällskap i situationen.

Jag har alltså inget av det. Jag läser boken allra främst för att det är Hirdman som skildrar. För att jag uppskattar hennes biografier och självbiografier, och vill se hur hon skildrar en sådan erfarenhet. Med ilska, hoppas jag? Hirdman är oftast arg, på något sätt. Fast inte omåttligt, och inte utan grund. Det är en ilska som är skön att läsa, ett förhållningssätt som är skönt att hålla fast vid. Och här blir jag inte besviken.

Behandlingen är en dagbok där man får följa med i upplevelsen av att få bröstcancer och hur den behandlas. Det handlar mycket om symptomen och biverkningarna, det kroppsliga jobbiga och hur hon tar sig genom det, en etapp i taget, lagom mycket förnekelse kring hela behandlingens omfång och innebörd (upplever att det handlar om självbevarelsedrift, att det inte går att ta in hela eländets vidd). Bra dagar och dåliga dagar, och förstås de omvärldshändelser som Hirdman påverkas av och funderar kring, varvat med minnen/forskning om den egna familjens/släktens historia och den egna, om metoo och den heta sommaren, om feminismen och vart den tagit vägen. Samma ton, lite arg och bitsk men också kärleksfull och klok, som i Medan jag var ung och Den röda grevinnan. En dagbok, helt enkelt, med allt vad det innebär – högt och lågt från en cancersjuk professor i historia och genus. Och det är skönt, tänker jag. Att det bitska och arga finns kvar, att hon kom ut på andra sidan. Det känns tryggt på något sätt. Jag tänker att jag har det i ryggen, denna skildring, om jag nu får egna erfarenheter av kräftriket. Och som det ser ut lär jag väl inte undgå det?

Dessutom som kuriosa, så nämns minsann Bokcafé Pilgatan i boken! Hon fick ställa in pga sjukdomen, men återkom sedan och hade ett mycket fint föredrag om “…lent faller regnet”.

Finns att köpa på > (öppnas i en ny flik)”>Bokcafé Pilgatan >> (stöd din lokala bokhandel!)

Eller på > (öppnas i en ny flik)”>Bokus>>

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.