-
Under a glass bell av Anaïs Nin
Anaïs. Jag har älskat henne sen jag först började läsa dagböckerna då jag var tonåring. Dagböckerna visade mig både ett sätt att kommunicera med mig själv, att sätta ord på känslor, möten, livet, och visade mig att man kan vara kvinna och konstnär, kvinna och författare, och vad det innebär. I dagböckerna finns hennes glöd och hennes tvivel kring sitt eget skrivande, och det var förbannat viktigt för mig att få ta del av det. Jag inser också att det tidigt satte spår också i mitt eget skrivande och varande, upptäckten av hennes dagböcker var både ett aha! någon känner som jag, och ett aha! så kan man också göra/vara/tänka/känna…
Du kanske också gillar
Händelsehorisonten av Balsam Karam
Sund av Tove Folkesson
De fördrivna av Negar Naseh
-
Incestens hus av Anaïs Nin
Jag tänker att det är ett drömtillstånd, eller ett surrealistiskt skildrande av en medvetandeström, där drömtillvaron, drömtankarna, ligger nära eller parallellt med det medvetna. Drömmen som känslomässig metafor: i den drömlika poesin kan den verkliga känslan gestaltas. Men riktigt så enkelt är det inte, den blir en surrealistisk drömberättelse genom jaget, duet, Sabina, Jeanne, den förlamade mannen Lot, den mänskliga kristus… Det är en slags saga, mytiskt skriven, omskriven poetiserad verklighet och ja, metaforbelastad till bristningsgräns och bilder som bryter mot varandra, bryter ”regler”, men jag uppfattar det som medvetet. Ett ”både och”, ingenting är någonsin endast det ena. Om det brinner, drunknar man. Inget egentligt narrativ. Allt sker i…
-
Nattens skogar av Djuna Barnes
Jag trodde att jag hade läst Nattens skogar förut, eller snarare försökt det, men när jag börjar läsa kan jag inte känna igen någonting. Så den har nog bara funnits på min attläsalista väldigt länge, särskilt eftersom andra författare nämnt henne som en inspiration. Från mina första intryck efter läsningen: En bok jag länge ”velat ha läst”, och trodde att jag börjat på men tyckt varit ”för svår” – inser dock då jag börjar läsa nu att jag nog inte kommit så långt som till att öppna boken… Det var till en början något helt annat än jag förväntat mig, det inledande kapitlets berättelse om Felix bakgrund, fick mig att…
-
Vem dödade bambi? av Monika Fagerholm
”Allt skrivande börjar i ordlöshet.” I ordlöshet. Jag smakar på det. Det liknar min tanke om poesin som språket för det som inte går att säga. Min subjektiva poetik. Det där snuddandet, det där man vill få fatt i, den där nya tanken, den där insikten, den där känslan. Vi cirklar runt samma tanke, samma idé. Det börjar där, i trevandet efter vad det nu är man känner att man måste skriva fram, sätta ord på. Och boken, dikten, det konstnärliga uttrycket är svaret på den oställda frågan, det är varje människas försök att formulera det ordlösa. Jag ska fatta mig kort. Vi på Pilgatan är glada över att presentera…
-
De oroliga av Linn Ullman
En berättelse om ett äktenskap som inte ens blev ett lagställt äktenskap, och en dotter som är resultatet av det. Eller kanske snarare en berättelse om livet efter att äktenskapet sprack, att växa upp i det och försöka göra sig en verklighet av spillrorna av deras kärlek. Linn Ullman skriver att hon aldrig minns dem tillsammans. Det var antingen bara hon och mamma, Liv Ullman eller bara hon och pappa, Ingmar Bergman. Hon berättar om dem ur sitt eget perspektiv, mot fonden av hennes eget liv och hennes egna erfarenheter. Mot slutet av Bergmans liv, började hon spela in intervjuer tillsammans med honom, på hans begäran eller önskan. Han ville…
-
Au pair av Cecilia Hansson
Boken handlar om en person som försöker förstå sin tid som au pair i Wien, och den kärlekshistoria som inte blev av, som inleddes där och som satte spår i berättarens fortsatta liv. I bokens början återvänder berättaren till Wien, besöker de gamla platserna och skriver till liv i de minnen som utspelade sig där. Premissen är att hon söker svar, att hon behöver skriva fram det som skedde, såsom jag uppfattar det. Berättelsen blir ett slags varvande mellan minnena, och det spår det satt i henne. Som läsare följer du med i hennes minnen av de olika märkliga familjer hon arbetar för, och hennes mer eller mindre misslyckade lektioner…
-
Den vita boken av Han Kang
Detta skrev jag då jag precis avslutat läsningen av boken, med min tunna blyertspenna på ett den sista vita sidan: I mångt och mycket handlar denna bok om sorgen över en förlorad storasyster, en som inte fick leva, men vars existens påverkar jaget genom hela hennes barndom och lever kvar i henne. Genom det vita sträcker hon ut en hand för att försona sig med, gestalta den förlorade systern. Det är också en lovsång till det vita och en bok full av hopp som aktiveras av det vita i en slags meditation. Funderar också på den inte uttalade diskursen om ”vithet” kontra annorlundaskap som finns med under ytan. Subtilt, men…
-
Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård
En elvaårig flicka bestämmer sig för att sluta prata strax efter att hennes pappa har dött. Hon har önskat att han ska dö. Hon vet att Gud hjälpt henne med detta. Hon har bett till Gud att döda hennes pappa. Genom boken får vi följa flickans perspektiv, som pö om pö avslöjar mer och mer om hennes liv, den skådespelande mamman, hennes bror som skapar musik, pappans sjukdom och hur den brutit ned familjen. Men familjen är ljus. Så ljus. Mammans ljus räcker till för alla. Bakom orden anar man motsatsen, ett evigt kämpande att ”hålla skenet uppe” som i boken blir nästan bokstavligt. Flickan är i en ålder där…
-
Vi kom över havet av Julie Otsuka
Jag läste om den nu, inför skrivcaféet så jag har den mer färsk i minnet, trots att jag läste den i april. Jag tror att den vann ännu lite till på omläsningen, som många böcker ju faktiskt gör, för att vi i en andra läsning av en bok kan lägga märke till fler detaljer. I den första läsningen hade jag svårare att anpassa mig till bokens plural, den prosalyriska formen, men den här gången var det inget problem, jag visste vad jag hade att vänta mig. Och det ÄR bokens plural som gör den så stark, och som blir ett sådant samklang med både ”vår” – dvs vita människors –…
Du kanske också gillar
#52böcker2022
En isbjörns memoarer av Yoko Tawada
Våldets vändkrets av Nathacha Appanah
-
Vera av Anne Swärd
Vera heter boken, men jag glömmer hela tiden bort det och tänker att den heter Sandrine, eftersom det är ur hennes perspektiv som boken är skriven, och om hennes liv som den berättar. Följaktligen tänker jag att flickan på framsidan är Sandrine, och inte Vera, och har med det ansiktet då jag skapar mina inre bilder/min inre film av det som skildras. Det hjälper inte att jag VET att det måste ska föreställa vara Vera, Sandrines dotter. Miljön är starkt skildrad i denna bok, och ger mig därför mycket livliga bilder. Intressant nog får jag också under ordcaféet på Bokcafé Pilgatan veta att hon arbetat med film, och att det…
