Silvervägen av Stina Jackson

Silvervägen handlar om en flickas försvinnande, en fars förtvivlade letande och om ensamhet, sökandet efter en gemenskap och ett sammanhang. Vi får i början följa två perspektiv varvade med varandra. Pappan som söker efter sin dotter, tvångsmässigt försöker genomsöka varenda avkrok i Västerbottens inland längs Silvervägen, natt efter natt. Och den nyinflyttade tjejen Mejas perspektiv, hennes mammas alkoholism och den lite udda ungkarlen de flyttat in hos, samt den pojkvän Meja snabbt får och tyr sig till. Den försvunna flickan är närvarande som en drivkraft och ett frågetecken, och som läsare undrar jag över de bådas sammankoppling – vad har Meja med den försvunna tjejen att göra? Kommer hon att bli näst på tur? Är han inte lite skum han de flyttat in hos? Vilka är egentligen pojkvännens udda familj, som valt att leva utanför samhället? Sådär läser man på, tills en ny flicka försvinner.

I den andra delen får vi sedan också följa den försvunna flickans perspektiv, och där kommer vi närmare det som gör detta till en spänningsroman. Här upplever jag också att känslan av verklighet försvinner, i och med paralleller till amerikanska tv-serier om kidnappare och mördare, som jag direkt ser spår av. Men det är förstås intressant att se hur dessa två element förs samman – Västerbottens inland och FBI-serier som Criminal Minds.

Det som utmärker denna spänningsroman, är dess starka grund som relationsroman, dess karaktärsbygge och förankringen i platsen den utspelar sig på, allt det är oerhört välarbetat. Det är lätt att känna sympati för Lelle i hans sökande, han är den starkaste karaktären i boken. Meja förstår man också, även om kärlekshistorien verkar lite för enkel, gå lite för lätt, i mitt tycke. Men Västerbottens inland upplever jag skrivs fram mycket väl, med dess långa avstånd och avfolkade glesbygd, mentaliteten hos människorna som bor där. Och även om jag inte är någon läsare av spänningsromaner i allmänhet, så var det detta som gjorde att jag uppskattade denna bok. Redan tidigt etableras också elementet av spänning, framförallt genom hur perspektiven skiftar mellan varandra med cliffhanger-liknande avbrott. Ett effektivt sätt att få läsaren att vända blad, som också går att använda sig av i vilken berättelse som helst. Och i en spänningsroman kanske kraven på trovärdighet inte är lika höga?

*** SPOILER ALERT RANT ALERT ***

Lite av det jag skrev då jag först läst klart den, som berör slutet, och som kanske förtydligar eller lägger till något till min uppfattning om boken.

Den andra delen av berättelsen skiftar perspektivbytet även till flickan som är instängd. Här börjar det bli lite för stereotypt för mig. Jag kastas in i amerikanska profiler-serier, som handlar om seriemördare och kidnappare. Känner igen beteenden, repliker, bunkerns utseende från amerikansk film/tv-serier. Behöver det vara fel? Jag vet inte, men jag känner av svängningen till något annat, som jag upplever som mer konstlat. Inte fullt trovärdigt. Angsten, skräcken, känns inte in på bara benet, jag får det berättat för mig. Jag tror inte på det.  Det kändes också trist att det tvunget var de udda människorna, de som lever utanför samhället, som var de skyldiga. Lite för stereotypt, och jag har svårt att få ihop att det verkligen skulle kunna ske här. Naivt av mig kanske, men det är väl det överdrivna i de amerikanska serierna som gör att det känns overkligt. Det är också lite väl mycket dubbelförklaringar i slutet, lite onödigt mycket upprepningar som jag redan har greppat.

*** END OF SPOILER ***

Men är det jag som inte köper genren? Är det en spänningsroman? I kreativt skrivande, och i litteraturvetenskap, talar man om läsekontraktet. Att man som författare etablerar ett kontrakt med sin läsare om vad för slags bok den läser. Är det ett grepp i spänningsromaner att gå över en gräns som känns trovärdig och realistisk? Kan det finnas ”faror” i det, vad gäller läsarengagemanget? Eller är det så att den som är en van läsare av spänning, förväntar sig den här sortens förvridning och uppskrivning av verkligheten? Är jag för kritisk som kräver en äkta känsla bakom de vidriga upplevelserna? Och skulle jag klara av det om jag fick det?

*** END OF RANT ***

Som ni förstår läser jag inte så mycket spänningslitteratur. Vad som intresserade mig med denna var att många sagt att den egentligen inte är spänningslitteratur, men lanserats som det av säljskäl. Jag ville se vad grejen vad. Vad som skiljer genrer åt. Men jag tror att jag för min egen del landar i att det ÄR spänningslitteratur, just på grund av förvrängningen av verkligheten, som tar mig utanför min igenkännande och inlevelsemässiga läsning, och får mig att betrakta det jag läser som om det vore en tv-serie.

Finns att köpa på > (öppnas i en ny flik)”> Adlibris>>