Vem dödade bambi? av Monika Fagerholm
”Allt skrivande börjar i ordlöshet.”
I ordlöshet. Jag smakar på det. Det liknar min tanke om poesin som språket för det som inte går att säga. Min subjektiva poetik. Det där snuddandet, det där man vill få fatt i, den där nya tanken, den där insikten, den där känslan. Vi cirklar runt samma tanke, samma idé. Det börjar där, i trevandet efter vad det nu är man känner att man måste skriva fram, sätta ord på. Och boken, dikten, det konstnärliga uttrycket är svaret på den oställda frågan, det är varje människas försök att formulera det ordlösa.
Jag ska fatta mig kort. Vi på Pilgatan är glada över att presentera Monika Fagerholm, sedan tidigare hedersmedlem här på Pilgatan, en av mina personliga favoritförfattare, flerfaldigt prisbelönt finlandssvensk författare. Välkänd för sitt fragmentariska, tankeflödesmässiga och poetiska språk. Hennes romaner kretsar ofta kring brott, och de mörka sidorna av den mänskliga naturen. Kanske framförallt det som sker efter ett brott, och så är även fallet med hennes nya roman Vem dödade Bambi? som handlar om det svåra ämnet gruppvåldtäkt.
Så presenterade jag henne då hon besökte Bokcafé Pilgatan, min första riktiga författarpresentation, det var pirrigt. Jag var lite starstruck. Jag kallade hennes öra för näsa när jag skulle hjälpa henne med myggan. Jaja, så kan det gå. Det gav ju ett gott skratt.
Vem dödade bambi?
En Sex Pistols-låt. Titeln på den film som en av rollfigurerna i boken vill göra om gruppvåldtäkten. Ett tema genom boken; oskuldens död. Att bli vuxen. Att befinna sig i gränslandet. Att gå över en gräns. Att göra det förbjudna. Och som bildlig symbol; en tavla på en vägg där det sker, en tavla av rådjur och jägare. En metafor för gruppvåldtäkten, en symbol för kvinnans utsatthet, för kvinnors fortsatta position i samhället. #metoo fortsätter, och förhoppningsvis har tystnadskulturen brutits tillräckligt nu för att ge svallvågor och förändring.
”De har alla en främling inom sig.” Fagerholm citerar Simone Weill, och idén hör samman med tematiken kring att växa upp, att bli vuxen. Det där ofrånkomliga steget från barndomens fantasier, när vekrligheten tränger in och man måste göra ett val, man gör ett val och förstår att det är ett val. Man lär känna främlingen inom sig.
Mina första anteckningar efter läsningen:
Det fagerhomska språket, välbekant från tidigare böcker. Kanske lite mindre kryptisk än vad jag upplevt många tidigare böcker vara. Men enastående tanke- och känslogestaltning. Kanske att jag förväntat mig mer mörker, hade velat följa med längre in i känslorna, förövarnas upplevelse, skam eller icke-skam, upplever att jag bara fått cirkla kring ämnet fortfarande. Sashas perspektiv också kanske, men tänker att tanken här är att undersöka förövarens perspektiv. Och kanske är det det, går inte att komma djupare? Mycket mer omkring också, relationer mellan vänner och romantiska relationer. Men kanske inte så mycket händer, egentligen? Kanske inte meningen? Jag älskar att befinna mig i hennes språk och berättelse, men känner mig inte klar, som att jag blivit lite lämnad utanför trots allt. Vad var det jag skulle ta med mig från läsningen? Kanske klarnar det längre fram.
Det klarnade längre fram. Det klarnade då jag lyssnade på Monika tala om boken, eller kanske framförallt om händelser som påverkat hennes skrivande av boken. I recensioner, samtalet om läsandet. Det är en sån bok, som inte vill förstås på en gång, en läsning som lever vidare, frågor som fortsätter att pocka i hjärnan.
Nu vill jag också tillägga, om boken, att den handlar om omständigheterna kring det som skedde, om hur det hanterades efteråt, om tystnad. Framför allt om tystnad.
I morse vaknade jag alldeles för tidigt, och funderade på vad jag skulle skriva om boken. Och det tar sin början i språket, fagerholmskan.
Vissa författare slår an en ton i mig som jag sedan bär med mig mellan lästillfällena. En rytm, en meningsform, ordföljder, som följer med in i mina tankar. Jag tänker att det är en slags poetisk dialekt, som färgar av sig på mig. Det hände mig första gången med Tolkiens Silmarillion, och jag vill minnas att jag skrev en novell på engelska i högstadiet som jag inte var helt säker på verkligen var min egen, eftersom jag skrev den på Tolkienska. Och det händer varje gång jag läser Monika Fagerholm. Ett språk som lever vidare i sin läsare, det är någonting att sträva efter. Det enda problem det skapar, är kanske den likhet mellan verken som blir svåra att bortse från. Att man läser ihop dem med varandra, fastän det handlar om fristående berättelser. Jag kommer inte ifrån det när jag läser Vem dödade bambi? Hade någon gett mig manuset utan författare angivet, är jag säker på att jag plockat att det var hon. Men, det finns också skillnader. I Bambi används en annan vokabulär, ord som inte skulle passa in i andra böcker, och temat, rösterna är annorlunda, när hon skildrar den ytliga Gayn Handska guldfontänkvinnan, när hon upprepar de obehagliga överskylande omskrivningarna för ”gossarnas” handling, när hon visar i språket hur samhället tonar ned och tystnar det brott de inte vill hantera. Det är där den poetiska upprepningen blir obehaglig, eftersom det som sjunger vidare i mig är dessa plattityder, det kryper in under skinnet.
Och efter att jag låtit läsningen sjunka in, förstår jag att det nog är detta som är syftet. Den initiala besvikelsen över att jag inte fick komma djupare in i en förståelse för”gossarnas” våldsbrott (om nu något sådant verkligen skulle gå att förstå) eller offrets perspektiv, är en besvikelse på samhället, inte boken. Boken skildrar tystnaden och nedtystnandet och eftermälet, ger sig inte ut för att förklara, som om en förklaring skulle hjälpa mig som läsare att förstå. Kanske önskar jag fortfarande att en sådan bok skulle skrivas, i en slags masochistisk anda. Kanske finns det språket inte ännu, och måste skapas av den som har erfarenheten? Någon som vågar närma sig den smärtande punkten i sig själv, den brinnande skammen, som jag hoppas finns inom varje sådan förövare. Jag vet inte om det är möjligt. Och kanske vill jag inte heller på riktigt förstå. Jag vill inte att det ska finnas överhuvudtaget.
Vem dödade Bambi? är också en satirisk bok, med syrlig kritik av det kapitalistfrälsta samhället, utan att det skrivs ut, det skrivs mellan raderna och går inte att missa. Och det ger drag av humor i det mörka, man kan inte låta bli att dra på munnen åt överklassfasonernas genomskinlighet, åt det dråpliga i den bilden. Mitt i all misär, förstås. Svart humor, bitter, ironisk.
Men, om jag också ska säga något om bokens handling. Det finns egentligen flera huvudpersoner, och i centrum för berättelsen ligger också triangeln mellan huvudpersonen Gusten, hans ex Emmy som han inte kan släppa men som förälskat sig i drömmen om ett annat, rikare liv, och hennes bästa vän Saga-lill, som han har sex med och som egentligen är kär i honom. Om deras bakgrunder också, Emmy och Saga-lill. Kanske är det nästan som en egen berättelse det, vid sidan om den som handlar om honom och hans minnen av, och eftermälena kring gruppvåldtäkten? Inflätat. De får ganska stor plats, nämligen. Och det är också där det slutar, på den noten. Jag tänker att det kanske har att göra med spegligen av verkligheten. Att det fortsätter. Att vi tangerar varandras berättelser, och att de hela tiden fortsätter, rullar vidare. Det finns inte bara en berättelse.
Ja förlåt då, för att det blev så långt. Men det är fortfarande saker som pockar på att sägas om den här boken. Så prata gärna med mig om den.
Titel: Vem dödade bambi?
Författare: Monika Fagerholm
Förlag: Albert Bonniers förlag
Utgivningsår: 2019
Köp boken på din lokala bokhandel, tex på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>
Du kanske också gillar
Sorgens princip av Pernilla Wåhlin Norén
Skrivcafé: New York-trilogin av Paul Auster.
