Vägen mot Bålberget av Therése Söderlind

Boken handlar om häxprocesserna i Sverige, och den plats där de härjade som värst och där flest kvinnor och även barn avrättades, var i Torsåker i Ångermanland, ett stenkast från den folkhögskola jag arbetar på, Hola folkhögskola. Där har de också inrättat ett Häxmuseum, där man berättar om häxprocesserna i Europa och Sverige, och specifikt där på orten.

Vägen till Bålberget utspelar sig alltså på denna plats, och på fyra tidsplan, i fyra olika perspektiv. I bokens första del följer vi pappan Jacke och hans relations- och familjekriser, som står som bakgrundsfond för att han börjar släktforska, och finner släktens koppling till de som närvarade under häxprocesserna. Det leder till att han även gör en undersökning, och vetenskapligt bevisar att det faktiskt brann tre människobål på Bålberget (numera ”Häxberget”). Sammanflätat med hans perspektiv, får vi även följa en presumtiv släkting, Malin, som anklagas för trolldom och sitter fängslad under en hel vinter tillsammans med andra kvinnor som också anklagats, i väntan på häradsrättens rättegång. I bokens andra del följer vi dottern Veronika i vuxen ålder, och hennes ingång och möte med sin släkthistoria, samt Olof, som gifte sig med Malins dotter Segrid, och för hennes berättelse vidare.

Det är en ganska invecklad och spännande soppa av familjetragedier, som ramar in de historiska händelserna och det faktum att så många kvinnor anklagades för trolldom och dessutom straffades med ”yxa och bål” som det kallades. Söderlind blandar in trassliga familjeförhållanden, otrogenhet, osäkerhet om faderskap och trasiga förhållanden i både det ”nutida” och det historiska skeendena, så att det nästan mer är en relationsroman än en historisk undersökande roman. Men släktbanden, släktforskningen och perspektivet över tid, vad arv innebär är också en stark tråd i boken, samt förstås ett försöka att förstå hur det kunde ske, att man kunde tro att människor stod i förbund med djävulen på detta rent fysiska sätt, hur drevet kunde gå och så många människor gå med på det, till och med bekänna att de varit på Blåkulla!

För allt bygger på historiska fakta. Det finns papper bevarade från rättegången, inte den dömande men den första som hölls och som sedan skulle bekräftas av häradsrätten. Man lät barnen vittna om hur de blivit förda till Blåkulla av sina mödrar, systrar, grannar, och två ”visgossar” sa sig kunna se djävulens märke i pannan på de som var trollpackor, och fick stå i kyrkporten och peka ut kvinnor ur församlingen.

Jag gillar varvningarna av perspektiven, men känner ofta hur den historiska faktan och särskilt ”berättelserna” är ganska klumpigt inskrivna, gestaltningen runtomkring haltar. Kanske uppfattar man inte detsamma, om man inte tagit del av historiska fakta innan. Men ändå, och särskilt i slutet, Olofs berättelse och hur den är intvingad i en kontext, som känns krystad. Hade det inte varit mer naturligt om han vara hållt en inre monolog, försökt lägga sitt livs berättelser tillrätta för sig själv, än att den ska ”lockas fram” genom olika situationer där han ska berätta för andra? Det var också något med de historiska perspektiven som inte kändes naturliga, kanske framförallt för att de är så späckade med händelser, omständigheter och gruvliga saker. Inte bara häxprocesser, utan även incest? Det blir liksom kaka på kaka och till slut biter inte eländet längre, jag blir inte berörd. Det är inte en bok jag skulle ha läst ut, om det inte vore för vad det handlar om, att det är en bok jag bör ha läst för att jag arbetar på Hola, med biografiska berättelser.

Du hittar boken som ebok på Adlibris >> och Bokus >> och som bok på Bokbörsen (begagnad) >>

Till skrivcaféet med denna bok som tema bakade jag en Morotskaka med valnötter >>