LÄS EJ DENNA BOK. Så. Nu har jag varnat er. Och om ni på något sätt är kräsmagade så läs inte heller min recension, för den går inte att skriva utan att nämna de onämnbara händelser som är vardagsmat (bokstavligen) i denna bok. Så läs inte om du på något sätt är känslig för våld, utsatthet, sexuella övergrepp osv.
Jag har haft svårt att samla mina ord för att beskriva det jag känner då jag läser den här boken. Kanske kan jag dela upp det i två saker: dels äckel för det spår i boken som endast består i att radda upp de äckligaste, hemskaste, mest mardrömslika misshandelsscenarion, tortyr, våldtäkter och sjuka sätt att behandla andra människor på som det överhuvudtaget går att komma på, i en och samma berättelse och händande med en och samma person – ett barn dessutom. Det andra spåret är en slags coming of age som inkluderar livsfilosofiska problem som hur man ska förhålla sig till saker och ting i den här världen för att inte gå under (med grafiska exempel, och misslyckandes i alla) och kontentan är väl i princip att ingenting funkar – varken att vända sig till Gud eller att bestämma sig för att följa den Onde, eller kommunismen, fast det senare väl – om jag ska hålla mig inom vad boken faktiskt kommer fram till – kanske ändå är den rätta vägen att gå? Fast han blir ju inte upptagen där heller, skulle inte bli, med tanke på hans bourgouisa förflutna. Nåväl. Det är de två spåren, och sedan undgår det ju ingen att detta utspelar sig under andra världskriget och (återigen grymt grafiskt) gestaltar hur judar och zigenare (”mörka”) behandlas av ALLA (utan undantag är alla obarmhärtiga, även när de tar in honom i sitt hem) mitt under det pågående världskriget. Betydelsen av det tycks vara att oavsettt om du befinner dig på den polska landsbygden eller blir tagen av tyskarna, kommer du att ha ett helvete och förmodligen förintas? Pest eller kolera? Jag vet inte. Jag vet bara att det är MISÄR.
Jag tänker på Pojken som kallades Det, jag tänker på Marquis de Sade, jag tänker på American Psycho, Äldreomsorgen i Övre Kågedalen, the Consumer. It’s all in there. Och så lite våldtäkt som krigsmetod on top of it, lite tidelag, lite incest, lite nästan drunkna i avföring, lite bli misshandlad efter att du nästan fryser ihjäl och sedan tvingad ned i en vak och lämnad för att dö – ni vet, lite vanligt allmänt beteende som sker överallt lite till mans? ELLER? Jösses. Jag tänker också på Lazarillo de Tormes och andra sådana ”livsberättelser” som var en slags genre back in the day. Men här alltså då dragit till sin spets in absurdum.
Jag TROR det finns en poäng här, men den är så gömd i allt äckel att jag inte riktigt vet vad den egentligen är.
Bilden av den målade fågeln är dock en intressant metafor, och det finns ett par sådana intressanta bilder som fastnar. Metaforen med fågeln handlar om en man som fångar fåglar som sitt levebröd, och är olyckligt förälskad i byns ”sköka” (som hon är för att hon blev våldtagen av byns karlar när hon var ung, btw) – alltså vill ni ens att jag ska fortsätta? Det här är bara EN LITEN GREJ i den här boken. Jag kommer att ha mardrömmar bra länge nu. I alla fall. Han är olycklig och för att lätta lite på trycket så torterar han fåglar genom att måla dem i fantasifulla färger och sedan släppa ut dem, för att se dem hackas ihjäl av sina egna eftersom de inte känner igen deras fjäderdräkt. Ludmila, skökan, dödas för övrigt av byns kvinnor medelst en mycket oupprepbar metod involverande en flaska med kodynga.
Okej. Så kommer vi till att den här boken är en ”klassiker”. Och till att den först, åtminstone ett tag, lanserades som Kosinskis egna livsberättelse. Det finns en hel debatt kring det, och kring det faktum att den tydligen innehåller flertalet välkända (i Polen) berättelser, alltså rena plagiat. Det är intressant. Och att folk tycker att det är en fantastisk bok som man måste läsa osv. Jag vet inte. Räcker det inte med att veta att de här sakerna händer, separata och inte alla på en gång, överallt i världen ändå? Do we really need to pile it on? Men kanske måste man det. Eller så är det idioter som går igång på alla våldtäktsscener i den, because: they exist. Både scenerna och de idioterna, eller hur?
Jag har inga svar på en sådan debatt. Jag är lite arg för att jag läst boken, samtidigt lite nöjd att jag nu vet hur hemsk den är (hade inte den blekaste innan, vad det var jag gav mig in på, nämligen). Men det finns ingen anledning att någon annan ska behöva utsätta sig för det.
Finns det gränser för vad man kan/bör skriva om i litterär form. I’m gonna rest my wage on ”maybe”.
Hursomhelst så tänker jag inte länka till några sätt för er att införskaffa denna bok, det får ni göra på egen risk.
Har läst den både som en del av #unreadbookshelf och #1001booksyoumustreadbeforeyoudie
Titel: The painted bird (Den målade fågeln på svenska)
Författare: Jerzy Kosinski
Originalspråk: Engelska
Utgivningsår: 1965
Format läst: Ljudbok/ebok på engelska
