-
Den lysande världen av Margaret Cavendish
Jag fastnade för att läsa boken då det stod om den att det var den första utopin skriven av en kvinna, och även den första feministiska utopin, och blev nyfiken på vad det kunde vara för slags idealvärld som beskrivits av en kvinna på sextonhundratalet. Idémässigt håller den inte riktigt ihop, det är en del märkligheter med hur de tar sig eller inte tar sig mellan de olika världarna, men jag är beredd att lägga ganska mycket åt sidan för att förundras över det faktum att en kvinna skrivit denna skildring på sextonhundratalet. 1666 för att vara exakt, vilket är ett lite roligt årtal att notera. I denna utopi är…
-
Och så var de bara en av Agatha Christie
Well, jag gissade inte mördaren men… Extremt lättläst, och så ”enkelt” skrivet att mina ögon hoppar vidare av ointresse till det mer ”matnyttiga”. Jag läser ut den under en varm julidag på balkongen, när man inte kan göra mycket annat men boken tar slut innan dagen gör det. Mycket upprepningar av sådant man redan har fått beskrivet för sig, och mellan andra och tredje mordet lite väl lång tid av särskilt dessa upprepningar med ”spekulationer” av vad det är som pågår trots att det är fullkomligt uppenbart för läsaren. Men, boken är skriven 1934, och jag tror inte heller att Christies intention var att vara litterärt briljant. Hon är mer…
-
Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs av Anna Holmström Degerman
Feelgood. En för mig märklig genre, som jag ibland sugs in i men lätt glömmer, oftast. Utvecklingsromaner med lyckliga slut. Och om jag förstått det rätt, såsom genren ser ut i den tappning jag har läst den, oftast om vuxna kvinnor som genomför en förändring i sitt liv. Nästan så att jag skrev medelålderskris, men det är inte riktigt så enkelt. Egentligen inget konstigt i det, de flesta romaner har en förändring som sker (jag tenderar att bli frustrerad i de romaner jag läser som inte har någon förändring eller utveckling) men med den skillnaden att det alltid är lyckliga slut. Riktigt bra feelgoodförfattare får det att knipa till i…
-
Mrs Dalloway av Virginia Woolf
Mrs Dalloway är en klassiker. Mrs Dalloway är skriven av Virginia Woolf. I min umgängeskrets finns det ett helt gäng Virginia Woolf-vurmare, som har läst allt och kan allt, och just därför är det svårt att skriva om Mrs Dalloway. Men jag ska försöka, utan att skämmas. Mitt första intryck av karaktären var kluvet. Hon känns som en ganska outvecklad, omtänksam förvisso, men inte så smart övre medelklasskvinna som tar allt i livet ganska självklart, sin ställning inte minst. Men hon är god, förstås, hon värnar om de som har det sämre, åtminstone i lagom dos? Hon är snäll mot sina tjänare, de som jobbar hos henne. Men jag finner…
-
Vi kom över havet av Julie Otsuka
Jag läste om den nu, inför skrivcaféet så jag har den mer färsk i minnet, trots att jag läste den i april. Jag tror att den vann ännu lite till på omläsningen, som många böcker ju faktiskt gör, för att vi i en andra läsning av en bok kan lägga märke till fler detaljer. I den första läsningen hade jag svårare att anpassa mig till bokens plural, den prosalyriska formen, men den här gången var det inget problem, jag visste vad jag hade att vänta mig. Och det ÄR bokens plural som gör den så stark, och som blir ett sådant samklang med både ”vår” – dvs vita människors –…
-
Den svavelgula himlen av Kjell Westö
En perfekt bok att läsa på stranden, kan jag tillägga. Sträckläsning rekommenderas. En episk roman, där huvudpersonen, en författare som jag inte ens uppfattar namnet på (förblir han anonym genom hela boken verkligen? Jag tror det) framför sin livsberättelse invävd med berättelsen om en överklassfamilj, Rabell, vars familjemedlemmar han kommit att stå nära hela livet. När boken börjar härjar en mediastorm kring famlijen eftersom Alex Rabell, känd affärsman, just blivit knivhuggen. Även författaren själv är indragen, samme förövare har ruvat utanför hans hus och skrämt honom, men inte anfallit. Historien vecklar ut sig. Författaren tar det från början, hur han kom att hamna mitt i detta, och vad allting egentligen…
-
Riktiga Elsie av Elsie Johansson
En självbiografi, där fokus ligger på vad som formade henne till författare, eller hur hennes väg till författarskapet såg ut. Liv och skapande sammanblandat, det ena inte möjligt utan det andra. Barn till fattig familj, knappa förhållanden, men element i livet som hon tagit med sig in i författarskapet. Hon skriver med varsam hand om sina föräldrar, sina syskon, de andra människorna i hennes barndom och liv, hennes första make. Jag kan ana en liten rädsla att såra, att rättfärdiga och förlåta, före vi riktigt får veta vad som hänt. Kanske finns det en andra risk, om den ena är att skriva för mycket i affekt och gnälla, vara arg,…
-
Sommarboken av Tove Jansson + skrivcafé summer edition
Nu har mitt Skrivcafé summer edition dragit igång! Först ut är Sommarboken av Tove Jansson. Sommarboken kändes som ett självklart val att öppna upp med, för att ge lite härlig sommarkänsla. Men egentligen är det inte sommaren som är i fokus i den här boken, även om berättelserna alla utspelar sig under denna årstid. Boken består av en samling berättelser, episoder, som alla handlar om Sofia och hennes farmor, med hennes pappa lite sådär i periferin. De bor på en ö i den österbottniska skärgården, och det är framförallt deras relation till varandra som står i centrum. Man förstår att Sophia är moderslös, och hennes pappa beskrivs ofta som att…
-
Vera av Anne Swärd
Vera heter boken, men jag glömmer hela tiden bort det och tänker att den heter Sandrine, eftersom det är ur hennes perspektiv som boken är skriven, och om hennes liv som den berättar. Följaktligen tänker jag att flickan på framsidan är Sandrine, och inte Vera, och har med det ansiktet då jag skapar mina inre bilder/min inre film av det som skildras. Det hjälper inte att jag VET att det måste ska föreställa vara Vera, Sandrines dotter. Miljön är starkt skildrad i denna bok, och ger mig därför mycket livliga bilder. Intressant nog får jag också under ordcaféet på Bokcafé Pilgatan veta att hon arbetat med film, och att det…
-
En häst går in på en bar av David Grossman
Stand up som glider över till livsberättelse/bekännelse, smärtan på gränsen mellan humor och tragik. En man på en scen, en stå-upp-komiker som satsat allt på ett sista framträdande. Det blir åtminstone mer och mer uppenbart att det är det det handlar om, när han börjar köra sina skämt. Mellan standarskämten berättar han historien om sin uppväxt, om hur han blev den han blev, om en känsla av att leva bakom en mask, som jag uppfattar det. Publiken blir mer och mer irriterad, snuvade på den komik som de förväntat sig, men andra grips av hans berättelse och medlidandet eller medkännandet, acceptansen av honom verkar slå honom lite ur banan. Den…