Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs av Anna Holmström Degerman

Feelgood. En för mig märklig genre, som jag ibland sugs in i men lätt glömmer, oftast. Utvecklingsromaner med lyckliga slut. Och om jag förstått det rätt, såsom genren ser ut i den tappning jag har läst den, oftast om vuxna kvinnor som genomför en förändring i sitt liv. Nästan så att jag skrev medelålderskris, men det är inte riktigt så enkelt. Egentligen inget konstigt i det, de flesta romaner har en förändring som sker (jag tenderar att bli frustrerad i de romaner jag läser som inte har någon förändring eller utveckling) men med den skillnaden att det alltid är lyckliga slut. Riktigt bra feelgoodförfattare får det att knipa till i hjärtkorgen och gärna så att man nästan tar till lipen ibland. För tricket med att komma till ett lyckligt slut, är att där också är något svårt och jobbigt att komma över och i de romaner jag läst av detta slag har de bästa heller inte väjt för livets viktiga frågor, eller samhällets för den delen. Rentav filosofiskt och livsklokt kan det vara, fast på ett populärstadium förstås, inte akademiskt eller vetenskapligt. Men lite klokskap till bakelsen, om man säger så.

De tenderar också att vara lätta att läsa. Liksom upplagda så, med ett enkelt spänningsdriv och korta kapitel. Gärna med en liten hemlighet som kan anas (men helst inte räknas ut för tidigt) och sedan uppenbaras, det hör ihop med den sista twisten innan det lyckliga slutet kan fullbordas.

Nu känner jag Anna Holmström Degerman, och har dessutom frukosterat med densamme på ett litet hotell i Lycksele, inte alldeles för långt från denna boks fiktiva inlandsort med dess hotell i handlingens mitt. Så jag hoppas att författaren ursäktar att det är henne jag ser i rollen som Annie (steget är inte så långt att ta heller, med tanke på huvudkaraktärens namn). Men det ÄR en roll och ett skådespel, inte självbiografisk skildring. Detta är hon noga med att påpeka i förordet, där hon också skriver om hur skrivandet går till:

Den bok du håller i handen är en helt påhittad historia.
Storbygdsele finns inte på riktigt, det gör såklart varken Annie, Christian, Johnny-Deppis eller någon annan heller. Allt är en produkt av min fantasi. Men det är klart, fantasi och historier uppstår inte ur ingenting. Storbygdsele liknar andra små samhällen som finns i den riktiga världen utanför mitt huvud. Några har jag bott i och andra har jag besökt. Detsamma gäller människorna. Jag plockar på mig en egenskap här och en historia där. Sedan blandar jag in min fantasi och sätter ihop det i ett nytt mönster. Det är ofrånkomligt att en författare använder sig av sina egna erfarenheter och möten i livet. Om du känner igen dig i just Storbygdsele så kanske det beror på att det slår an en sträng i dina minnen och din fantasi. Och skulle det vara så är det bara bra.
Då har jag lyckats och berättelsen har träffat dig.

Ett tacksamt citat för en skrivpedagog som just gett en av sina kurser i uppgift att använda sig av egna erfarenheter i skrivandet. Inte självbiografi, men att använda bitar av det man varit med om som ingredienser i ett fiktivt skeende. Det blir liksom autentiskt då, iaf lättare så.

Huvudpersonen Annie har fått ärva ett hotell av sin faster Maggan som nyligen gått bort. Hon vet inte riktigt vad hon ska göra med det, men ett gräl med hennes man, Peter, triggat av hans flört med en kollega (eller vad det nu var) får henne att i stundens hetta bestämma sig för att ta en time out och åka upp till hotellet för att bestämma sig vad hon ska göra och läsa ”På spaning efter den tid som flytt”, en romansvit som hon länge har tänkt att hon ska läsa men aldrig tagit sig för. Och romanens titel är också hämtat från denna romans inledningsmening, som återkommer lite som ett mantra genom boken, och själva romansviten som en gemensam plattform för en ny vänskap som tar sin början då Annie tar hand om en vilsen hund. Egentligen vill jag inte säga mer än så, och borde kanske inte ens behöva, jag tror det skulle räcka för mig åtminstone, med genrens löften om att här kommer något livsavgörande att ske.

Så långt köper jag feelgodromaner. De gör vad de ska, de underhåller, berör kanske tom, får en att tänka lite på sitt eget liv osv. Men för det mesta stannar det uppe på ytan, det går aldrig riktigt ned på djupet för mig då det serveras i en såhär ”enkel” form. Jag tror jag kräver lite mer komplikationer för egen del. Även om det är svårt att riktigt sätta fingret på vad som gör den skillnaden. Till viss del kanske stil, dessa romaner är enkla till berättarstilen, inga konstigheter – och jag gillar konstigheter. Men jag gillar även enkelt berättande, så det är inte helt och hållet det. Kanske är det något med de lyckliga sluten som stör? Att jag VET att det kommer att gå bra, så då är de liksom lite för lite som står på spel för att jag ska riktigt engagera mig. Det är lätt att räkna ut hur det måste bli, frågan är bara litegranna hur, och vilken hemlighet som ska uppenbara sig.

Men jag uppskattade för all del referensen till Proust, som jag inte kan låta bli att tala om att jag hunnit läsa halvvägs i faktiskt, jag är på fjärde boken av sju. Vindlande meningar indeed, och extremt detaljerade beskrivningar av societetslivet i Frankrike. Inte alltid så himla spännande, men ett människostudium, och ibland rent svindlande meningar också, och humoristiska. Som den litteraturvetare jag är, är det ju en bok jag ”måste” ha läst, så jag kämpar på… 😉

Boken kan du köpa på Adlibris >> Bokus >> eller på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>

Till denna bok bakade jag en prinsessbakelse, i ära till Annie >>