Inlandet av Elin Willows

Inlandet. För  mig är det så uppenbart att hon är deprimerad, även om hon kanske inte fattar det själv eller skulle benämna det så. Som Elin sa på Ordcaféet så är jagberättare bedrägliga, de låter en bara veta det de vill lämna ut, resten ligger dolt inom dem. Problemet med denna jagberättares utestängande av läsaren är att det hon låter komma fram, den verkligheten hon lever i, är snudd på för tråkig att följa. Jag säger ”snudd” eftersom jag ändå läste ut den, även om den gav mig en fadd känsla av panik över hennes sysslolöshet. Någon tyckte att meningslösheten eller långsamheten i boken ingav ett lugn. Elin svarade att andra reagerade med rastlöshet. Och jag sällar mig till den andra skaran. Språket är ”fint”. Det finns en viss poetisk rytm eller flöde, även om ämnet är banalt och intetsägande. Jag har ingen lust att befinna mig inne i tristess. Jag har nog av den varan i mitt eget liv, och behöver inte fylla på. Men det är väl ett slags dokument över den apati som många unga människor känner, en spegel, även om det inte nämns explicit i boken, på den osäkerhet och brist på framtidstro som är standard för de allra flesta, åtminstone om man inte vill kasta sig in i det artificiella 15 minutes of fame-samhället. Och det gör hon ju inte, det vill hon ju inte, även om hon inte heller kan känna sig hemma i det ”enkla” samhället i Norrlands inland, inte uppskattar det den platsen har att erbjuda i gengäld: naturen och avskildheten, utan snarare bara använder det som en verklighetsflykt. Det är också en flykt att inget göra åt sin situation. Hon hamnade där, hon blev lämnad eller bröt upp från den som ändå hade förmått henne att flytta dit, hon säger att hon inte vill göra ett val, men att inte göra ett val är också att göra ett val. Så för mig är det ett uttryck för depression, att hon stannar, med en liten uns av att inte vilja visa sig ha gjort fel. Gett upp. Att hon inte bara flyttade för en pojkväns skull som det sedan inte blev något mer med. Inte komma tillbaka med svansen mellan benen, stå för det första beslutet. För nog tänker jag att det kräver mod, att ta steget bort från storstaden, flytta för ett förhållandes skull till en plats ingen människa flyttar till utan anledning. Det är ett statement, och även om hon inte uttrycker det så, måste det ha legat en hel del bakom det beslutet, som hon inte är beredd att ge upp. Inte heller har hon någon annan föreställning om sin framtid, än det steg hon tog genom det beslutet. När det faller bort står hon handfallen.

Men jag stör mig på henne för att jag inte upplever att hon har något inre. Hon är en zombie, och jag har alltid värjt mig för människor som är som zombies, eller zombieliknande känslor inom mig själv. Jag känner inget för henne, mer än någon vag empatisk önskan att sparka henne i baken.

Högst personlig läsning förstås. Det finns ju uppenbarligen de som ser annat i hennes karaktär, och annat i skildringen av hennes pausade liv.

Om jag ser till skrivandet istället, så uppskattar jag tidshoppen, att allt inte kommer i kronologisk ordning. Det hade kanske varit omöjligt att läsa den så, eftersom då hade det verkligen blivit att inget händer. Nu blir det åtminstone en liten utmaning för mig som läsare att placera in den scen som beskrivs i min egen kronologiska förståelse, jag blir delaktig. Vid några tillfällen blir det dock alltför mycket upprepningar, tex kring kommentarer om mörkret vs ljuset på den här platsen och hur hon uppfattar det. Någon gång reagerade jag på att tidshoppet kändes avigt.

Och jag imponerades av hennes skrivprocess, som hon berättade om på ordcaféet, att hon skrev den tio minuter varje dag, eftersom hon behövde kila in skrivtiden i ett redan fyllt liv. Att det alltså går att skapa en hel roman på det sättet. Det känns hoppingivande, eftersom jag själv påbörjat en liknande rutin, fast lite längre. Boken blev också intressantare efter att ha lyssnat på henne tala om den, så jag föreställer mig att den blir bättre om man tex delar den i en bokcirkel. Så är det förvisso med de flesta böcker, att de växer genom delad läsning.

Inlandet handlar alltså om en ung tjej som flyttar upp till en ort i Norrbottens inland. Hon flyttar upp till en pojkvän, men de inser redan på bilresan upp med flyttlasset, att deras kärlek ebbat ut, och de gör slut. Hon bestämmer sig för att stanna kvar, och eftersom hon redan från början skulle ha ett separat boende, blir uppbrottet inte så krångligt. Hon får jobb på affären i byn, och sedan händer i princip ingenting resten av boken. Hon försöker inte komma in i något sammanhang, utan gör sitt jobb, lever igenom sin fritid med lösgodis och tv-serier. Följer med någon arbetskamrat till det enda utestället, Hotellet, men även där håller hon sig på sin kant. Någon liten rörelse sker ju, och en större händelse som skakar samhället litegrann, har hon också sin del i, om än ganska tyst och försiktigt, och framförallt utan att någon egentligen vet utom hon själv. Jag får en känsla på slutet att hon nog kanske är på väg att väckas upp ur sin dvala, men det sker långsamt och utan några stora åthävor. Kanske är det ändå den större händelsen som försiktigt väcker henne till sans? Realistiskt kanske, men oerhört tråkigt, som sagt.

Det var extremt svårt att komma på ett bakverk till denna bok, men jag landade till slut i en godistårta, som kanske dock varit för händelserik för att karaktären i boken verkligen skulle gilla den.

Recept: godistårta >>

Jag har i ärlighetens namn blivit lite less på hur Adlibris behandlar sina kunder (de är för stora för sitt eget eller någons bästa), så jag rekommenderar bara att ni köper den på Bokus >> om ni inte kikar förbi Bokcafé Pilgatan i Umeå >> för ett ex.