De polyglotta älskarna av Lina Wolff

Jag har läst ut ”De polyglotta älskarna”. Jag nästan avskyr när jag vet att vissa älskar en bok och vissa tycker den är dåligt skriven, och den är hyllad eller sågad eller något annat. Oavsett åsikt, så färgar det ju min läsning och jag börjar leta eller förvänta mig saker. Den här gången handlade det om att någon i min närhet inte tyckte den var bra skriven. Det handlar framförallt om berättarperspektivet, och han är kanske en expert på området, eller försöker vara, eller helt enkelt har en väldigt bestämd åsikt om det, om ansvaret i det. Och ur den synpunkten har han rätt, får jag förmoda, vi har inte hunnit tala klart om saken men hans grundinställning är rätt: det som skrivs att någon tänker måste vara i linje med vem den karaktären är. Vi lägger alldeles för ofta uttryck i munnen på oss själva, eller våra karaktärer när vi skriver, och måste nog ställa oss frågan: skulle den här personen verkligen tänka så, eller säga så, lite oftare. Hans exempel, den korta stund vi talade om det, var uttrycket ”välsvarvade ben”. Vem tänker så? Det är en litterär konstruktion, som förmodligen inte är särskilt naturlig för någon karaktär, vem den vara månde, att tänka. I alla fall inte tänka, för säga det kanske hen skulle. Då någon talar är det oftast med en slags roll, en mask. Som passar för stunden, för den personen vill vara, för det sammanhang hen är i. Men när en tänker, använder en oftast inte den typen av litterära konstruktioner. Eller att en, som jagberättare, verkligen kan säga att en ”träder in i ett rum”. Det är också en litterär konstruktion, och inte sann mot berättarens egentliga tankar och uttryckssätt.

Så börjar alltså mina tankar om De polyglotta älskarna eftersom min vän påpekade detta framförallt i förhållande till denna bok. Att kanske framförallt de manliga perspekiven i boken var alltför mycket litterära konstruktioner. Och det är de kanske. Och det kanske kan störa. Men jag tror att om man inte är alltför medveten om sådant då man läser, inte har ”de glasögonen” på, så kan man säga i likhet med Yukiko Duke på omslaget, att det ”stor romankonst”. Styrkan ligger inte i perspektiven i sig, i rösternas äkthet, utan snarare i sammanflätningen av perspektiv, och den annorlunda berättarstrukturen. I centrum står ett bokmanus kallat ”De polyglotta älskarna” och karaktärsgalleriet består av den person som eldade upp manuset, de personer som manuset är skrivet om, den/de personer som orsakade att manuset alls skrevs och den person som skadade manuset, den person som senare fick ta emot manuset för att ”rädda” författaren, och förstås, om manusförfattaren, samt ett blind medium och en handläggare som läser Nietche och alla är de förstås korsbefruktade på olika sätt.

Jag kanske inte ska säga mer om handlingen än så, och jag tror inte att det behövs. Det ”polyglotta” i boken, är inte så viktigt egentligen och ja, jag var också tvungen att googla för att ta reda på vad det betyder (flerspråkighet). Mest är det kanske ett roligt ord, och jag föreställer mig att det kan ha varit Lina Wolffs utgångspunkt i skrivandet, något som eggade hennes fantasi och sedan växte detta fram. En på många sätt ”fantastisk” historia som vecklar ut sig, som man inte hade kunnat föreställa sig då man påbörjade läsningen. Och det, skulle jag säga, är dess styrka. Men den är också obehaglig, det som händer och vad karaktärerna utsätts för, och jag begriper mig inte på själva karaktärerna, hur de handlar eller vilka de är, jag kommer dem inte in på livet. Det kan vara meningen, jag läser det lite som så. Det är inte riktigt meningen att vi ska förstå dem, sympatisera. Och det är den hållningen som gör att boken förmodligen kommer att falla i glömska för mig. Men kanske kommer jag åtminstone ihåg romanstrukturen.

Några månader senare, och med fler samtal om boken och också seminarier med Lina Wolff, som jag hann se åtminstone halva, på Littfest 2018 >> så kanske min uppfattning är något ändrad. Hon vill något med den här romanen, och en viss del av det är en känga till ett patriarkalt litterärt sammanhang. Hon känns beläst, trots allt, det ligger en hel del kunnande bakom hennes berättelse, men jag kan också undra om idéen inte i viss mån skuggar berättelsen i så fall, för jag är fortfarande kall inför berättelsen.

https://www.adlibris.com/se/bok/de-polyglotta-alskarna-9789174296242

https://www.bokus.com/bok/9789174296242/de-polyglotta-alskarna/