Källarhundarna läser jag ut på mindre än tio minuter, tror jag. För mig är det nog inte är diktsamling. Det är snarare en diktsvit, en enda lång dikt, uppdelad på korta sekvenser av 3-5 rader. Ingenting går förlorat i den ”snabba” läsningen. Jag slukar den, snarare, och dess minimalistiska form gör att dikten är lätt att ta till sig. Korta betraktelser inifrån en avdelning, presumptivt psyk, låst avdelning. Vi följer ett diktjag, som återkommer, andra som återkommer, ett vi som hon ömsom beskriver, ömsom identifierar sig med i dess brokighet. ”Vi svär över byråkratin / ekonomin / och kaffet”. En del av viet, vi mot dom, vi – de galna…