-
Hjärnan darrar av Klara Wiksten
Hjärnan darrar är en seriebok med kortare serier som noveller, som berättar om särskilda människor som Klara mött. Klara är själv en av karaktärerna i boken, men fokus ligger främst på de lite udda, egenartade personligheter som hon möter i olika ”åtgärdsprogram”, arbetsträningar och jobbsökarkurser etc., som bygger på verkliga människor. För varje novell är det främst en karaktär som står i centrum för berättelsen, men många fler får också plats. Berättelserna, såsom jag uppfattar det, vill både lyfta fram dessa människor och ge dem en röst, och samtidigt hylla dem för att de är just sig själva. I detta, utan att det direkt uttalas i berättelserna, uppfattar jag också…
-
Händelsehorisonten av Balsam Karam
Det tog ett tag för mig att förstå sammanhanget i början av boken. Vad som berättades och hur, och vem som berättade. Längre in blev det tydligare, perspektivet klarare och berättelsen började ta form. Efter att ha läst klart boken, och också lyssnat på Karams författarbesök på Bokcafé Pilgatan, förstod jag att det hade att göra med vem berättaren egentligen är. Att det är en person som bevittnar och redogör för en händelse som utspelar sig i ett nu, och blickar tillbaka på vad som ledde upp till denna händelse. Det var tvunget att vara en berättare som är utifrån, som betraktar ur ett delvis medverkande perspektiv men är tillräckligt…
-
Så här upphör världen av Philip Teir
En sommar på landet, i sommarstugan vid havet i Österbotten, med pappan som nyss fått veta att han nog inte har något jobb efter sommaren vilket han förtiger, med en tonårsdotter som håller på att växa upp och hatar allt men blir kär, en son som utforskar och filosoferar över världen, en mamma som skriver, en grannfamilj som består av en gammal ”vän” till mamman och hennes nya man + en drös med uppgivna miljöpassivister som har gett upp på att rädda världen. Men så här upplevde jag den: Jag tycker att Philip Teirs bok är tråkig, eftersom den bara skildrar en verklighetstrogen familj. Den har inget psykologiskt djup och…
-
Sorgens princip av Pernilla Wåhlin Norén
Dystopi. Var och varannan bok som ges ut just nu verkar vara en dystopi, och inte mig emot egentligen. Dystopier är samhällskritik, mestadels. Ett sätt att hantera hur det ser ut i dagens samhälle genom att förstora/förvränga någon del av vart det är på väg, och sätta det i en framtidsmiljö. Vilket ger en friheten att spekulera, ”hur skulle det bli om…?” I ”Sorgens princip” drivs världen på känslan sorg, som utvinns på konstgjord väg, tror man, efter ett första försök med mänskliga ”donatorer” som utdömdes som för farligt. Sorgen är i boken den starkaste känslan, den som kan generera mest energi. Det borde man kanske filosofera lite över, att…
