Jag läser Lundbergs diktsamling som dikter om döden, hans (textjagets) föräldrars död. Den ena kanske som kanske just nyligen skett, den andra äldre, av äldre datum, en kropp i ett träd. De döda. Det finns en rörelse i dikten: låt det ske. Du har redan lämnat oss, förvandlas till lämna mig inte nu, som också avslutar samlingen. En oförsoning ändå, med döden? En ovilja att trots allt lämnas? Varför modern? Det är inte självklart. Jag tar referenser från tidigare böcker, där han skriver om sin mamma, kanske Yarden? Eller den där andra boken jag lyssnade på men inte lyssnade klart, vad hette den? Och allt ska vara kärlek (jag slutade…