-
The painted bird av Jerzy Kosinski
LÄS EJ DENNA BOK. Så. Nu har jag varnat er. Och om ni på något sätt är kräsmagade så läs inte heller min recension, för den går inte att skriva utan att nämna de onämnbara händelser som är vardagsmat (bokstavligen) i denna bok. Så läs inte om du på något sätt är känslig för våld, utsatthet, sexuella övergrepp osv. Jag har haft svårt att samla mina ord för att beskriva det jag känner då jag läser den här boken. Kanske kan jag dela upp det i två saker: dels äckel för det spår i boken som endast består i att radda upp de äckligaste, hemskaste, mest mardrömslika misshandelsscenarion, tortyr, våldtäkter…
-
Vi kom över havet av Julie Otsuka
Jag läste om den nu, inför skrivcaféet så jag har den mer färsk i minnet, trots att jag läste den i april. Jag tror att den vann ännu lite till på omläsningen, som många böcker ju faktiskt gör, för att vi i en andra läsning av en bok kan lägga märke till fler detaljer. I den första läsningen hade jag svårare att anpassa mig till bokens plural, den prosalyriska formen, men den här gången var det inget problem, jag visste vad jag hade att vänta mig. Och det ÄR bokens plural som gör den så stark, och som blir ett sådant samklang med både ”vår” – dvs vita människors –…
-
Vera av Anne Swärd
Vera heter boken, men jag glömmer hela tiden bort det och tänker att den heter Sandrine, eftersom det är ur hennes perspektiv som boken är skriven, och om hennes liv som den berättar. Följaktligen tänker jag att flickan på framsidan är Sandrine, och inte Vera, och har med det ansiktet då jag skapar mina inre bilder/min inre film av det som skildras. Det hjälper inte att jag VET att det måste ska föreställa vara Vera, Sandrines dotter. Miljön är starkt skildrad i denna bok, och ger mig därför mycket livliga bilder. Intressant nog får jag också under ordcaféet på Bokcafé Pilgatan veta att hon arbetat med film, och att det…
-
Barmark av Malin Nord
Jag älskar Barmark. Så tji får ni som tror att jag bara sågar böcker. Det här är en bok vars språk jag badar i, flyter med och inte vet jag, glittrar i. Finner pärlor både här och var, metaforer som inte blir svulstiga (som många andra samtida, som jag upplever som ”övergjorda”) utan istället skapar poetiska bilder som jag kan tro på. Frågade henne på ordcaféet på Bokcafé Pilgatan om hur hon skriver, hennes skrivprocess, och frågade hur mycket hon förberedde innan hon började skrivandet. Hon svarade att hon inte förbereder, utan mer skriver sig fram, att hon inte vill ta bort det ”magiska” i upptäckandet etc, inte veta för…