Det skrivande livet av Annie Dillard
Jag har läst många poetiker genom åren, skulle nog kunna sägas vara en poetikslukare. Till och med min magisteruppsats i Litteraturvetenskap skrev jag om poetiker. Det jag söker i dem, som en skrivande person, är nog både tips och råd på hur man gör för att vara författare, bli författare, skriva böcker, men också en bekräftelse på att det jag möter i min skrivande praktik är jag inte ensam om. De flesta som skriver stöter på samma problem och hyser samma sorts längtan – att få ned sina ord, sina berättelser, sina erfarenheter på papper. Det hjälper att läsa hur andra gör. Både för att få insikt i sådant man inte upptäckt själv, och för att få den där bekräftelsen.
Allt håller man sällan med om. Och det är nog också precis i sin ordning. Vi är ju helt olika sorters människor.
I Annie Dillards bok om skrivandet får vi som i många andra, ta del av hennes skrivande praktik. Nästan som dagboksinlägg, essäistiskt formulerat, berättar hon om sina skrivplatser, och händelser som inträffat under skrivandet, som inverkar på hennes sätt att tänka och reflektera kring vad skrivandet är, vad det innebär att skriva. Skriva är en del av livet, och livet är en del av skrivandet, det hänger samman. Jag skulle nog säga att vi alla använder oss av oss själva då vi skriver, oavsett om vi skriver en deckare, en relationsroman, blogginlägg eller fantastik. Det som driver en berättelse framåt är inte sällan de mellanmänskliga relationerna, och det som rör sig inuti karaktärerna. Vi hämtar från vår egen erfarenhetsbank när vi ger karaktärer och händelser liv, även om vi stöper om dom till något helt annat.
Jag lät mina deltagare på Att börja skriva läsa utdrag från boken, och reflektera över sitt eget skrivande, där de stod just nu. Många av dem är precis i början, såsom kursnamnet antyder, och kanske är det avancerat att läsa en poetik, en bok om skrivandets villkor när man är alldeles där i början. Men det gav också många tankar och impulser, som jag tror är viktiga för att skapa driv, mål och mening med ens skrivande.
Här kommer mitt svar på deras reflektioner:
Jag läser alla era tankar om boken, både invändningar och igenkänningar och tänker: värna om det ni kände och tänkte. Ni skapar er egen filosofi. Ni når er egen väg till skrivandet. Det finns inga rätt eller fel, det finns tusen och åter tusen (eller kanske helt enkelt lika många som det finns skrivande människor) sätt att skriva på, och närma sig skrivande på, och tänka om skrivandet på. Följ det ni känner är rätt, lyssna på andra, fundera och vrid och vänd, prova och utvecklas.
Några saker som återkom i era reflektioner kring denna text, handlar om larven – hon ser på den med avsmak där den gång på gång masar sig uppför ett grässtrå och sedan famlar i luften efter en fortsättning, men inte finner något, och visar samma överraskning, samma bestörtning, för att sedan åter finna ett nytt grässtrå att ta sig vidare på. Men samtidigt identifierar hon sig med den. Det är en slags ”avsmak” för ens egna tillkortakommanden som skrivande, tror jag att jag tolkar det som, att hennes inställning till skrivandet både är en slags uppgivenhet inför hur svårt det är, hur meningslöst kanske, men att hon ändå älskar det, och vill göra det, och gör det, hon fortsätter, som ”den dumma larven” att söka ett nytt grässtrå.
En annan var inställningen till läsandet, känslan dels av att läsaren var förmer än tv-tittaren (men här tror jag att hon nog menar att var och en väljer sitt medium för att det är just det den vill göra) och att man måste vara beläst för att kunna skriva. I viss mån kan jag hålla med henne där – att man bör känna till ”sitt ämne” – men för den delen så vore det förödande om det hindrar någon från att uttrycka sig, från att våga börja skriva, för att de känner att de inte ”kan” tillräckligt. Man lär sig genom att göra, och det gäller nog både läsandet och skrivandet, hand i hand.
Och visst håller jag med om att texten bitvis är lite högtravande. Kanske blir det lätt så då man ska skriva om detta stora ämne, det man håller så högt för egen del, och som man delar med så många andra framstående människor? Att man behöver ”hävda sig” eller att det blir väldigt vördnadsfullt. Men det är olika från författare till författare, som har skrivit om sitt skrivande.
Ni skriver också, många av er, att hon fokuserar väl mycket på de svåra sidorna av skrivandet. Det är nog också en sådan sak som man lätt fastnar vid, för är det inte ofta så att en oftare minns och grubblar över det som varit svårt i ens liv, mer än det som varit gott? Det kanske finns där som en grundförutsättning, egentligen, att den som skriver gör det för att den vill det, drivs till det för att den känner lustens drivkraft. Och jag tror, liksom ni, att lust är den viktigaste drivkraften i skrivandet. Om en inte känner lust ändå, för det man försöker sig på, oavsett om det också kan vara kämpigt ibland – varför då göra det? Men att inte heller ge upp, har man en gång känt lusten och möter ett motstånd, en skrivkramp, så betyder inte det att det aldrig kommer tillbaka.
Titel: Det skrivande livet
Författare: Annie Dillard
Förlag: Ellerströms
Utgivningsår: 2019
Köp boken på din lokala bokhandel, tex på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>
Du kanske också gillar
Minnen av framtiden av Siri Hustvedt
Orm med två huvuden av Anneli Jordahl
