-
Vänd om min längtan av Ann-Luise Bertell
Vänd om min längtan är ett slags utvandrarepos, som det annonseras på baksidan, en berättelse från och om emigrationen, men den liknar inget jag läst i den genren innan. Boken berättas både utifrån Maria Alinas perspektiv som gammal kvinna på väg in i döden, som skriver brev till sindotter Lidia, brev som både vill berätta varför det blev som det blev, men på något sätt ändå inte klandrar sig själv, utan bibehåller sin rätt. Jag uppfattar hennes position som fortsatt sval, men att hennes ”mask” eller den hårda hållning som lagts på för att klara sina svåra beslut och konsekvenserna av dem, ändå bänds upp en aning. I det andra…
-
Inlandet av Elin Willows
Inlandet. För mig är det så uppenbart att hon är deprimerad, även om hon kanske inte fattar det själv eller skulle benämna det så. Som Elin sa på Ordcaféet så är jagberättare bedrägliga, de låter en bara veta det de vill lämna ut, resten ligger dolt inom dem. Problemet med denna jagberättares utestängande av läsaren är att det hon låter komma fram, den verkligheten hon lever i, är snudd på för tråkig att följa. Jag säger ”snudd” eftersom jag ändå läste ut den, även om den gav mig en fadd känsla av panik över hennes sysslolöshet. Någon tyckte att meningslösheten eller långsamheten i boken ingav ett lugn. Elin svarade att…