Resor i skriptoriet av Paul Auster

Läst 25 mars 2018 (så referenser till mitt privatliv i texten har förändrats sedan dess)

Meta. Det är något med metafiktion som jag verkligen älskar, men också känner mig lite kluven till. Som en känsla av att ingen egentligen kan skriva något annat än om att skriva, att författare är så insnärjda i sitt eget hantverk att det blir ett navelskåderi. Icke desto mindre älskar jag ju den världen, den navelskåderivärlden, om man så säger. Jag älskar rena böcker om skrivande, essäer av författare om skrivandet (läser tex alltid en sådan vid sidan av alla romaner jag läser, just nu är det The Writing Life, 56 essäer av framstående författare från The Washington Posts artikelserie ”Book World”), poetiker, metapoesi, jag är så skrivarnörd man kan vara, tror jag, jag menar jag jobbar ju med att lära ut skrivande i olika former också. Så kanske är det självklart att jag älskar metaberättelser? Men kluvenheten finns också, för någonstans känner jag att det på sätt och vis är ett svek mot alla de läsare som vill läsa ren fiktion, som förväntar sig den produkt som författare förväntas skriva, att inte själva måsta dras in i processen att skriva, eller bli påmind om fiktionen under läsningen, eller berövas vettiga slut. Att uppgiften för författare någonstans är att föreställa, inte att visa sina konster eller snärja in läsaren i en berättelse som upphäver sig själv och bildar en loop. Men. Det finns såklart sådana författare också, och det är såklart tillåtet att hålla sig till dom, och de läsare som dras till författare som Paul Auster, Philip Roth, Vladimir Nabokov som ofta använder sig av metafiktion som grepp gör förmodligen det för att de, som jag, uppskattar detta grepp. Så även om det handlar om en hel del navelskåderi, så tänker jag fortsätta att älska metafiktionen.

Det sagt, alltså, förstår ni redan att Resor i Skriptoriet sällar sig till denna skara utan svårigheter. Att skriva det är på sätt och vis en spoiler, åtminstone om man inte läst något av Paul Auster innan denna bok. Har man det borde det inte vara svårt att redan från första sidorna begripa vad det är som förmodligen försiggår. Vi får beskrivet en man i ett spartanskt inrett rum, som inte minns vem han är, eller var han är, men han är övervakad och relativt kraftlös, det enda som finns i rummet är ett skrivbord med en hög papper och fotografier, och mannen har en känsla av att vara hemsökt av osaliga andar, ”en procession av skuggvarelser” och en efter en kommer personer in i rummet som ger honom små bitar av information. Han förstår att det handlar om personer som han sänt ut i olika uppdrag, agenter, som han inte alltid behandlat så väl… Jag kanske lämnar resten osagt. Sann Auster-anda, mystiskt och kryptiskt och den där känslan av övervakning eller styrning från ovan, den okända makten som betraktar och drar i trådar som är så bekant sedan New York-trilogin, är lika gällande här, även om det är i ett lite mindre format. Jag läste någonstans att den handlar om författarens våndor, vilket jag tog som skrivkramp, och kan lätt föreställa mig denna berättelse som ett  sätt att komma ut ur skrivkramp. Återigen är jag lite kluven till den typen av berättelser. Är de verkligen ”nödvändiga”? Är det inte lite oproffessionellt att lämna kvar spåren efter sitt hantverk, att skriva om att skriva om att skriva…? Hade det varit en ”bättre” historia om vi fått läsa den han lyckats skriva efter att han skrivit sig ut ur sin skrivkramp? Eller tillför meta-planet något som inte skulle gå att förmedla på något annat sätt? Ja och nej, tänker jag. Och tänker att det är en del av den imploderande kulturen vi lever i överlag, där meta på meta nästan tycks bli norm, böcker om böcker, filmer om filmer, och för  att ta ett färskt exempel från eurovision som jag vet att ni alla häpnar över att jag har någon kunskap om (jag skyller på min pojkväns barn, vilket är en helt korrekt ursäkt) – sånger om sånger.

Jag uppdaterar Widdings bibliotek med äldre recensioner som tidigare bara publicerats på Goodreads eller instagram eller inte alls (för att livet kom emellan), för att kunna samla dem och göra dem sökbara. Nu taggas alla inlägg med författarens namn.

Afternoon Book Tea – Hustvedt och Auster

Under våren har jag arrangerat Afternoon Book Tea på Bokcafé Pilgatan (där jag numera är kooperativ delägare), tillsammans med Annika Edlund och Agneta Öberg. Vi pratar och tipsar om böcker, deltagarna mumsar på scones och kakor. Rätt bra koncept egentligen. Vi får se om vi fortsätter till hösten, i samma form eller på något annat sätt. Nåväl.

I går var sista för säsongen, och jag tipsade om författarparet (i livet, inte i skrivandet) Siri Hustvedt och Paul Auster, eller närmare bestämt de två böcker vi hade av dem till salu: Sorgesång och Illusionernas bok. Vad jag älskade hade vi inne då jag planerade boktipsandet, så jag slänger in min sammanfattning av Hustvedts debutroman här också.

Först, fin intervju på Skavlan med dem båda:


 

Sorgesång – Siri Hustvedt

Eriks far dör, och han går igenom faderns efterlämnade papper, som bland annat innehåller ett mystiskt brev från en kvinna. Han försöker förstå fadern, inser att han varit en annan än den Eriks uppfattat honom som från sonperspekivet, och närmar sig en ny bild av honom. Parallellt blir han förälskad i den kvinna som hyr bottenvåningen i hans hus, en kvinna med sina egna demoner från det förflutna och som Erik blir mer och mer involverad och engagerad i att hjälpa. Romanen innehåller element av ”mysterium”, så att spänningen i en deckarhistoria finns där parallellt med det episka berättandet, och Hustvedt har ett fantastiskt fint språk, enkelt men poetiskt rytmiskt på något sätt, och extremt välinformerat och välskrivet.
Den här boken har jag också alltid svårt att komma ihåg om det är Auster eller Hustedt som har skrivit, eftersom den manliga huvudkaraktären och hans intrig med kvinnan i hans hus i mitt minne lika väl hade kunnat skrivas av honom. Am I wrong? Är det bra eller dåligt?

Köp på Adlibiris >> eller Bokbörsen >>

 

Vad jag älskade – Siri Hustvedt

Vänskap mellan två äkta par, Leo som båda intresserar sig för eller är konstnärer. Leo konstkritiker och Bill konstnär. Konsten för dem samman. Boken berättas ur Leos perspektiv, han minns tillbaka och återberättar sitt och deras gemensamma liv, som är sammanflätade på så många sätt.

Det handlar om deras respektive äktenskap, om förhållandet till deras barn, om vänskapen dem emellan, och om konst. Väldigt mycket om konst faktiskt, och psykiska sjukdomar spelar också en stor roll. En tragedi skakar om alla deras liv. Det ena parets son blir involverad i en ung och rebellisk men framgångsrik konstnärs inre krets, och något utvecklar sig som liknar en slags deckarintrig nästan, eftersom konstnären är en provokatör som söker gå längre och längre över gränsen för hur provokativ konst kan vara, så pass att det gränsar till galenskap och lagbrott. Han håller också på med droger, och drar in sonen i ett missbruk.

Boken berättas ur Leos perspektiv, han minns tillbaka och återberättar sitt och deras gemensamma liv, som är sammanflätade på så många sätt.

Köp på Adlibiris >> eller Bokus >>

 

Illusionernas bok – Paul Auster

David Zimmer, en man i sorg, skriver en avhandling om en stumfilmmakare, som en dag slutade filma och gick upp i rök. Rykten lär säga att han visst lever vidare någonstans, men David tror inte på det – tills han blir i stort sett kidnappad under pistolhot och förd till den plats där stumfilmsmakaren har hållit sig gömd. Mycket handlar om filmerna, om Hector Mann, så att det också blir en slags filmstudiebok, fast med, efter vad jag förstår, rent fiktiva filmer. Ett sätt att utdvidga berättelsen, tänker jag, att ta in andra konstarter som element som också säger något om karaktären, och tillför något till berättelsen i stort.
Berättelsen om mötet med Hector Mann varvas med berättelsen om hur han blivit fascinerad av hans filmer, om hans liv och hans sorg, så att de båda männens historia flätas samman.

Köp på Adlibiris >> eller Bokus >>

 

På samma sätt som Hustvedt använder Auster sig av spänning som driv i berättelsen, som i övrigt mer är en livsberättelse om sorg och hanterandet av sorg. Mysterium, någonting olöst och gärna något våldsamt som mord, pistolhot, droger etc, är ingredienser som läggs till i berättelser som handlar om relationer och kärlek, vänskap och tunga erfarenheter, psykologiska skeenden, ingredienser i det som utgör livet. Spännande, och samtidigt livsfilosoferande, poetiskt och episkt!

Okej, jag KAN skriva om böcker som jag tycker om också. Inga ingående beskrivningar här, eftersom det inte är nylästa böcker och jag inte har läsreaktionerna färskt. Men alla dessa böcker har jag tyckt om att läsa och har också i mitt egna bibliotek. Paul Austers självbiografiska böcker är annars också stora favoriter, åtminstone Vinterdagbok. Den borde jag skriva om någon gång.

 

Agneta Öberg tipsade om Elisabeth Rynells Moll, som ligger på min attläsa-lista, och Annika Edlund pratade om Rynells Skrivandets sinne, en tröstebok, beskrev hon det som, och för mig är det en  främst också en bok om skrivvåndor och skrivande. Hennes första möte med Sara Lidman finns beskrivet, och är ytterligt dråpligt. Värt att läsas bara därför.

Skrivcafé: New York-trilogin av Paul Auster.

Alla som känner mig vet kanske inte att jag bott ett halvår i New York. Numera brukar jag lämna ute den detaljen då jag pratar om min flytt tillbaka till Umeå, eftersom den kommer med en lång (eller kort men förvirrande) förklaring. Men låt oss säga att jag gärna hade bott kvar om det gått. Haft kvar mitt kvarter på Manhattan, min tvättomat, mitt café i bottenplanet, min utsikt över hustak. På sätt och vis gör det fortfarande ont att vidröra allt som har med den staden att göra, men när det handlar om en av de mest omtalade städerna i världen så går det ju inte att komma undan, och det är ju för att det är så mycket fint som kommer därifrån som det gör lite extra ont. Så låt oss istället fokusera på det fina, och lägga min personliga historia åt sidan för en stund.

Skrivcafé Paul Auster

Paul Auster, ni vet? Jag blev egentligen mera bekant med hans litteratur genom hans hustru, Siri Hustvedt, vars böcker jag föll pladask för. Lite sådär att hans var ett namn jag hört talas om, som man skulle ha läst, men som jag liksom svepte över. Hursom fann jag när jag väl tog tag i saken, att jag ju också gillar det han skriver. New York-trilogin är invecklade postmoderna deckarhistorier med en slags konspirationsgrund. Auster tar in meta-element, som suddar ut gränserna mellan berättelse och verklighet, exempelvis genom att skriva in sig själv i den första boken, Stad av glas. Det blir en slags cirkelrörelse, där man är mer förvirrad när man slutat läsa, än man var innan man började. Och det är väl lite av poängen? Att man ska börja fundera  på vad som är verkligt och inte? Deckargåtorna naggar kvar i ens sinne.

Det är också en lek eller studie i identitetsproblematik. Vem är vem, egentligen? Den forne poeten Quinn, som numera skriver deckare om detektiven Max Wok, under pseudonymen William Wilson, blir uppringd och misstagen för att vara privatdetektiven Paul Auster, och dras in i en märklig och invecklad gåta. Mr Blue som blir kontrakterad av mr White att övervaka mr Black, som sitter och skriver en bok. Barndomsvännen (och misslyckade författaren) som blir uppringd av författaren Fanshawes fru, när denne försvunnit och överlåtit sina outgivna manuskript till denne barndomsvän, som tar över Fanshawes liv och fortsätter söka efter honom… Allt går in i varandra, och karaktärer återfinns i de olika böckerna, korsreferenser, författaren (den riktiga, Paul Auster) är med både som fiktiv karaktär och som förmodat sig själv, fast i den fiktiva världen… Det är en berg och dal-bana att läsa dessa böcker, och det är värt det.

Fika på skrivcaféet denna gång: krämig rödvinbärspaj, spröda vaniljdrömmar, kanelbullebollar samt fröknäcke med koriandersmör. Recept kommer i separata inlägg (länkas in här när de är publicerade).

Skrivövningen? Inledningsscenen till Stad av glas, där detektivförfattaren Quinn blir uppringd av en mystisk person, som frågar efter Paul Auster, privatdetektiven. I er version helt enkelt att er huvudkaraktär blir uppringd och misstagen/förväntad vara någon annan, och ”spelar med” för att se vad som händer. Med eller utan metareferensen att den som söks bär samma namn som dig som författare…

Det blev många intressanta variationer på denna igår, och en tapper (och förvånansvärt ändå stor) skara som tog sig till caféet trots det obehagliga och överraskande snö/slaskvädret!

Paul Austers New York-trilogi finns i en fin samlingsutgåva publicerad på Norstedts, med ett underfundigt och underhållande förord skrivet av Jonas Hassen Khemiri. För dig som vill beställa boken eller läsa mer om den: Bokus, Adlibris, CDON. Eller låna på biblioteket, givetvis!