Etikett: Negar Naseh

De fördrivna av Negar Naseh

Publicerad den av mina

Funderar på De fördrivna. Läste ut den för ett tag sen. Det var en bok som det var skönt att avsluta, för den var lite långrandig. Det mesta som beskrivs är deras vardag, en evinnerlig tristess trots att de befinner sig i ”det härliga Sicilien”. Jag tror att meningen är att skildra vardagen för att det är där en kommer åt de verkliga tankarna och känslorna. Vad en människo tror på genom hur den faktiskt beter sig också, inte bara tomma ord och ideal. Så på sätt och vis är det helt rätt sätt att skildra det på. Men jag sympatiserar inte med någon av karaktärerna, så läsandet blir mest jobbigt. Jag tänker att den handlar om medmänsklighet, i grund och botten. Hur Mirjam respektive – ja vad hette han ens? minns inte hans namn, hennes snubbe. Nåväl, han iaf. Hur de egentligen känner och tänker kring världens tillstånd, i detta fall flyktingkrisen i Medelhavet, som de är synnerligen nära. De har skildra  character arcs, skilda utvecklingar. Från början tycks snubben den mer sympatiska och medvetna, men i slutändan syns han vara mer navelskådande och osäker i sig själv. Och från början framstår Mirjam som helt ignorant, med skygglapparna på, som medelsvensson generellt. Men i slutet  får hon upp ögonen och börjar faktiskt engagera sig. Spoiler, sorry, för jag tror det här är det enda man kan säga att boken handlar om, till syvende och sist. Man läser den inte för de många, MÅNGA skildringana av omedveten medelklasslyx som spills ut på sidorna som svultster. Eller den spännande intrigen kring huruvida deras förhållande kommer att överleva eller inte (hint: det gör den inte, men det fatttar man på sida ett).

Berättandet växlar mellan Mirjams och hennes mans perspektiv, och perspektivet av de olika människor som besöker dem, och på så sätt kan skildra dem lite utifrån. Vilket nog är helt nödvändigt för att få någon tydligare bild, men ibland kan bli lite väl tydligt. Effekten av de växlande perspektiven är att det som uppfattas på ett sätt genom Mirjams ögon, får en annan vinkel då man ser hur det uppfattas genom makens. Hur en situation upplevs av en av dem, och sedan från de som besöker dem – det gestaltar tydligt hur det inte finns någon ”sanning”, att allt är relativt.

Jag har funderat på varför Negar Naseh skriver om medelklasssvenssons. Jag tänker att det är för att ge en bild ”inifrån” som kanske kan förändra en medelklasssvenssons bild av sig själv. Kanske är det för att själv förstå, genom att kliva in i deras perspektiv. Kanske en blandning. Men ja, några recensioner förstår inte kopplingen mellan titeln som tycks syfta på flyktingkrisen, eftersom den inte är så närvarande i boken. Samtidigt tycker jag man märker att det är närvaron av den, hur den kan skildra sig i just denna miljö, som Naseh vill skriva fram. Bitvis blir det övertydligt, rent faktamässigt känns det lite inklistrat då fotografvännen pratar om den och lägger fram en bok till Mirjam om ämnet. Det skiner igenom lite där, i hur det skrivs om det, upplever jag.

Värmen är påtaglig i boken, och det tycker jag om. En person som står mig mycket nära hävdar att man inte kan tänka i värme, att man blir korkad och trög av den. Lite så beskrivs det också här, och det är känslan man får. Så rent fysiskt men också metaforiskt, står värmen för den tryckande stämningen, kanske man kan säga.

 

Finns på Bokus >> och Adlibris >>

Läs även denna intervju med Negar Naseh om hur hon skriver:

»Jag jobbar gärna med små medel«

Under all denna vinter av Negar Naseh

Publicerad den av mina

170715 arbetsdagbok? sängen ateljén, 09:40

(innehåller spoilers)

Så det var skriva jag skulle göra? Läser ut Under all denna vinter av Negar Naseh, och börjar läsa hennes arbetsdagbok. Det slår mig direkt, hur mycket mer jag tycker om att läsa den, än själva berättelsen, särskilt som den slutade så okontrollerat och onödigt. Jag tyckte inte om hennes huvudkaraktär. Jag tyckte inte om den pretentiösa blicken på Norrland hon hade, eller hennes fisförnäma klassbakgrund som hon fortfarande närde. Jag kunde inte känna med henne. Beskrivningarna av designerlamporna, den flärdfulla studion, överflödet som inte motiverades (ärvda tillgångar? hennes arbete översättare? kan knappast ge så mycket, vad, hennes man en känd musiker eller? bakgrunden hos dem för vaga vilket gjorde att deras situation var för omöjlig att tro på) och att hon inte hade några egenskaper som jag kunde relatera till, den inre konflikten var för otydlig – konflikt med modern bara? att hon var lite ”udda”, kunde se saker som inte fanns? men hjortarna då, tänker jag, hjortarna trodde jag på och om hon fortsatt på det spåret och inte låtit några oformliga figurer materialiseras, som pratade gudbevars, om hon hållt det på ett plan som var trovärdigt – ett möte i realtid med en hjort i skogen (eller ännu hellre en älg då) där hon för en inre monolog och kommer fram till saker – nej hennes panikångestattack var inte trovärdig på slutet, och den sista gesten föll helt platt, plocka upp saker ur fickan utan synbart symboliskt värdes som det sista hon ”måste göra” – varför? betydelsen undflyr mig. Så storyn köper jag inte, eller bryr mig föga om. Huset alldeles för tillrättalagt, moderns besök alldeles för konstigt. Var det meningen att visa hur konflikten aldrig kom upp på ytan, som ju skulle var trovärdigt, verkligt? På något sätt stör det mig, eftersom den är för tydlig inuti huvudpersonen för att det inte skulle ha visat sig på något sätt. Och några trådar som lämnades för lösa.

Nåja, att den får mig att tänka, analysera, vilja skriva ned mina intryck, betyder ju något. Att jag upplevde den som lätt att läsa, en bok att ”längta hem till” i motsats till mycket jag läst den senaste tiden (den ständiga Proust, till exempel, Lars Noréns dagböcker, till och med En av oss sover, ingen av dessa längtar jag efter att läsa, utan har läst mer pliktskyldigt, eller som sällskap vid måltider och bad) säger ju något. Att jag stör mig på huvudpersonen kan ju vara avsiktligt. Ändå känner jag mig berövad något då jag läser slutet. De uppvägs enbart av att arbetsdagboken visar sig vara det jag verkligen vill läsa. Jag vill följa en persons tankar, dela hens (inre) liv, tankarna som stöts mot det hen läser, upplever. Kort sagt på det sätt jag själv tänker att jag vill skriva, och den insikten driver mig således till att skriva detta. En ”arbetsdagbok”, essäformen (personligt hållen filosoferande text, i min nu snabba definiering av termen, såsom jag tänker att den passar mig), mynnar förstås ut i, för mig: bloggen.

Jag skulle önska mig Negar Nasehs ständigt pågående arbetsdagbok som en blogg för mig att läsa, följa. Jag tänker också att det är så jag ska skriva. Jag inser också att möjligheten för att detta ska ske, är här avhjälpt av min tillfälliga frist som ”gräsänka” och sommarens så kallade ”semester” (frilanssemester = kampen mellan att göra det jag vill, slappna av och ha det skönt och skuldkänslorna för det arbete som ligger och väntar och inte vet av några tidsgränser, i detta fall en antologi som bara väntar på att jag ska börja med den, och allsköns omstrukturering och förnyelse av hemsida och kommande kurser – samt skuldkänslor för att jag inte skriver/skapar som också pockar på). Utan detta andrum, för det är trots allt ett andrum – jag har tid att tänka, tid att läsa, tid att formulera mina tankar och framförallt ensamheten som för mig krävs, för att detta ska kunna ske – skulle jag inte ha skrivit detta, tänkt detta.

Senare:

Det finns så otroligt mycket jag vill läsa. Läste ut Under all denna vinter nu. Arbetsdagboken alltså, berättelsen var ju färdigläst. Arbetsdagboken är den stora vinningen. Tänkte att det kanske skulle vara ännu mer kring karaktärerna och scenerna och miljön, frågor och svar osv, men det rörde sig mest om research och förberedelse, om hennes egna tankar om sitt skrivande, inte om textens innehåll och val hon gjort, mer arbetsgången. Men det var ändå största behållningen av boken, jag liksom hon själv skriver där, har saknat en inblick i processen, och fastän det kan tänkas arrogant att boken inte ska kunna stå för sig själv, arrogant i den meningen att förf måste visa upp allt sitt omkringarbete för att få erkännande för det, men också kan det uppfattas som en rädd position, förf är ängslig att allt inte ska ha gått fram = boken KAN inte stå på egna ben, vilket den skulle ha kunnat om förf varit mer säker på sig själv och skrivit fram det i berättelsen? Ska inte böcker/berättelser kunna stå på egna ben, är det inte själva stommen i fiktionen, skönlitteraturen? Kluvenhet kring det, på ett sätt, samtidigt som jag som sagt hellre läser process än färdig produkt, har jag kommit fram till.

Älskar dagböcker, poetiker, essäer. Tycker också om berättelser, men mera sällan så. De lyckas inte gripa mig riktigt, jag undrar om det är jag som är en dålig läsare, eller tvärtom, att jag kräver för mycket för att jag vet för mycket om böckers tillblivande? Både pga litteraturvetenskap och skrivpedagogik. Arbetsskada, till viss del. . Imorgon ska jag cykla och hämta Anaïsböckerna, börja läsa de ocensurerade. Till dess får jag nöja mig med redan påbörjade böcker. Borde kanske i första hand tänka att jag ska läsa Proust, men känner inte riktigt för den eran, och Lars Noréns detaljrikedom och vardag orkar jag inte riktigt med just nu, så det får bli Plaths dagböcker istället. De är alla så tjocka att jag har svårt att behålla tålamodet och läsa dem svepande. Det blir punktvis.

Tillägg: Kanske griper mig inte berättelserna, de fiktiva, för att jag vet att de är skapelser och inte verklighet. Jag har svårt att gå in i en fantasi, jag vill ha verkliga människor, verkliga känslor. NN skriver också något om det, att hon skriver fiktion för att hon inte vågar/vill gräva i det egna. Men det märks, det blir inte tillräckligt djupt och intressant. Man MÅSTE använda sig själv, allt annat blir ytligt. Konstnären som en person som skär ut delar ur sitt eget kött och matar förbipasserande med. De flesta tar inte emot, de som gör det pliktskyldigt knycklar in det i en näsduk och slänger då de kommit runt hörnet. Bara några få smakar och känner smaken av sitt egna kött. Men det är dem vi skriver för, skapar för.

170716

Samlar ihop det jag skrivit om Under all denna vinter och inser att det känns lite snöpligare nu, då jag tycker mig ha lärt känna Negar Naseh som författare, hennes intentioner med boken osv, genom arbetsdagboken. Snöpligare nu då, att lägga ut det jag skrivit om hennes berättelse, som jag inte uppskattade. Jag uppskattar mer hennes skrivande OM den, och önskar att allt det hon skriver om i arbetsdagboken faktiskt hade känts då jag läste hennes berättelse. Det skulle bli en annan läsning nu, om jag läste om. Kanske skulle jag se mer. Men det är ju det som är grejen också: man har i stort sett bara en chans att förmedla det man vill förmedla genom en berättelse. De flesta läsare återvänder inte, särskilt inte om det är något de inte förstod eller inte tyckte om. Omläsningar sker främst med  böcker som gripit tag i en (och ibland eller kanske oftast inte med fördel, då en läsning aldrig enbart består av berättelsen, utan också om andra faktorer som påverkar läsaren i läsningens nu som inte alltid återfinns då läsaren tar upp boken igen). Så figurerna som materialiserade sig var hämndgudinnorna. Ok. Utplockningen ur fickorna en gest till Nabokov (var det va? kan ha blandat ihop, många referensläsningar). Ok. Som kuriosa är det intressant, och jag älskar det i arbetsdagboken, men jag hade verkligen önskat att jag hade fått med mig det i själva berättelsen. Ge mig mer kött.

 

Du hittar Negar Nasehs bok Under all denna vinter på tex Adlibris eller Bokus eller för all del på min nya favoritsajt  Bokbörsen.