Orm med två huvuden av Anneli Jordahl

Böcker om att skriva. Att skriva om att skriva för att ta sig fram till vad man måste skriva. Det verkar komma en punkt för alla som skriver, då de känner sig tomma, inte har hittat nästa gripande skrivämne, när man bär på önskan, behovet, vanan att skriva men inte har ett pågående arbete som slukar en, och passionen, behovet, vanan famlar i luften. En författare skriver med sig själv som en del av materialet, hur mycket fantasi och hittepå det än är så grundar det sig i författarens inre, författarens mentala förmåga att hitta på, att treva efter, söka det där som vill formuleras, den där berättelsen som vill och måste och behöver berättas. Det säger sig självt att det måste komma perioder då denna reservoar, denna källa, inte längre är till bredden fylld. Men skriva måste de ju, vi ju, ändå. Kanske för att det är det enda dom – vi – kan. Eller att det känns så, åtminstone.

Då blir det ofta denna introspektiva, sökande, reflekterande resa om sitt eget skrivande som blir räddningen. För den känslan, den berättelsen, kan man fortfarande berätta om, den är högst aktuell och lämnar en kanske aldrig.

Så tänker jag att upprinnelsen varit för exempelvis Skrivandets sinne, Om natten (och på ett plan även Björnkvinnan), Oavsiktligen (och förmodligen, på ett plan, hela Min kamp-serien). Elisabeth Rynell, Karolina Ramqvist, Karl-Ove Knausgård. Och jag slukar dessa böcker, kan aldrig läsa mig mätt på författarnas vittnesmål om sitt skrivande.

Orm med två huvuden är en självreflekterande och undersökande essä om Anneli Jordahls skrivande. Det tar sin början, precis som Skrivandets sinne tar sin början, i en oförmåga att hitta ämnet för nästa bok, och en rastlöshet, en oro, över detta. Jag läser Orm med två huvuden som en systerbok till Skrivandets sinne, kan omöjligen glömma den i min läsning. Ändå är det självklart en helt annan skildring, eftersom Anneli är Anneli och Elisabeth är Elisabeth.

Anneli stannar upp och begrundar sin skrivande position. Reflekterar över varför och vad hon skriver om, vad som är hennes drivkrafter. Oundvikligen blir det också en berättelse om sådant som format henne som människa, och som skrivande människa. Hon berättar om händelser som inträffat i hennes författande liv, och hur de påverkat henne. Hon skriver om klass, och hur sårigt det är att skriva om klass, prata om klass, i ett samhälle som helst vill tro att vi redan gjort upp med det och egentligen är bättre än så, men i allra högsta grad är på väg tillbaka till ett än mer segregerat samhälle. Hon petar på de såren, kan inte och vill inte göra något annat än det, det är inflätat i hennes väsen, och därmed i hennes skrivande. Och hon citerar böcker, så att jag sitter med min Goodreads-app redo för att klicka fram och markera ”want to read”.

Det är också en uppgörelse med författarpositionen. Att man som författare måste vara ”hänsynslös”. Att du som konstnär inte kan ta hänsyn till människorna omkring dig, samhället, vad de nu ska tycka om det du skapar eller skriver. Någon kommer alltid att stöta sig. Någon kommer alltid att känna sig förnärmad. De närmaste kanske flyr. Vänner och ”fiender” visar sin ull eller sina tänder.

Hon talar också om barnlösheten, eller barnfriheten. Funderar över Ellen Key, och Sara Lidman. Vad man offrar som konstnär, eller offrar som kvinna. Vad man vinner som konstnär, eller vinner som kvinna. En högst, för mig, angelägen fråga, som också tycks förfölja mig genom böcker om ofrivillig barnlöshet, adoption, aborter och mödraskap. Det där vi som kvinnor inte INTE kan ta ställning till, men som männen inte behöver fundera över, i lika hög grad. Det är ett aber. Det är. Det är livet.

Jag slukade den här boken, så glupsk jag nu är. Det är en liten och behändig bok, men med ett närande innehåll. Jag har med mig hennes tankar nu, om skrivandet och skapandet och levandet. In i mitt eget tänkande om skrivande, skapande och levande.

Titel: Orm med två huvuden
Författare: Anneli Jordahl
Förlag:Norstedts
Utgivningsår: 2019

Relaterade