Dina händer var fulla av liv, av Suad Ali

Jag har längtat efter berättelser som denna. Och när jag läser tänker jag på hur viktig roll skönlitteraturen kan spela, i att få mig som läsare, som inte har dessa erfarenheter, som är så långt från det som man kan vara i princip – att komma några steg närmare in i att förstå. Jag grät på bussen. Det brukar jag inte göra. Och det var inget effektsökeri i den scen som orsakade de tårarna, det var inget ”tycksyndom”, det var gestaltning. Jag var med och upplevde.

Jag uppskattar att vi får berättelsen från hennes barndom till hennes nu. Boken inleds med en scen från nuet – Noora befinner sig i Sandviken, och står i begrepp att åka tillbaka till Somalia och får sina händer målade med henna. I scenen finns konflikterande känslor under ytan, bland annat gentemot de som hjälper henne. Den här scenen bär jag med mig under resten av läsningen, i bakgrunden, och väntar på att den ska få sin upplösning, sina svar. Men sedan följer vi Noora från barndomen, till att hon möter den hon kommer att gifta sig med, hans aktivism och hennes första möte med flyktinglägren, som hon i egenskap av att komma från en välborgad familj med klanskydd, inte har någon kunskap om, inte velat se. Vi följer henne hela vägen genom konflikterna som trappas upp i landet, hennes utbildning och arbete som gymnasielärare, vi lär känna henne och hennes historia. Och så bryter kriget ut, och de tvingas fly.

Och vi följer med henne, genom alla fruktansvärda händelser, till att hon kommer till Sverige, till hur hon upplever det. Till hur det känns att komma till ett främmande land och förväntas vara tacksam, förväntas lämna sina upplevelser och sina band bakom sig, till att klumpas ihop med alla afrikaner, till att stå ut från mängden, exotifieras, bespottas, inte respekteras, till att utbildningen och erfarenheten i yrket inte betyder någonting. Och det här är så självklart egentligen, och jag skäms om man kan skämmas, jo – borde skämmas – för hur korkade vi i Sverige är. Vad fan, liksom? Vi med våra idiotiska system som förtrycker, bara på ett lite annat sätt. Nej, vi slaktar inte varandra, åtminstone inte öppet. Men under ytan? Vi får också följa mammans och systerns perspektiv, som är kvar i Somalia. Och det gör ont, och det ska göra ont och det borde inte få vara så.

Jag skulle vilja säga att det är obligatorisk läsning för varenda en, men jag vet att det inte fungerar så. Eller kan det göra det? Jag vill ändå tro på att skönlitteraturen kan förändra och påverka.

Lyssnat på denna bok, mycket bra uppläsning, och svår att stänga av/lägga ifrån sig.