Under a glass bell av Anaïs Nin
Anaïs. Jag har älskat henne sen jag först började läsa dagböckerna då jag var tonåring. Dagböckerna visade mig både ett sätt att kommunicera med mig själv, att sätta ord på känslor, möten, livet, och visade mig att man kan vara kvinna och konstnär, kvinna och författare, och vad det innebär. I dagböckerna finns hennes glöd och hennes tvivel kring sitt eget skrivande, och det var förbannat viktigt för mig att få ta del av det. Jag inser också att det tidigt satte spår också i mitt eget skrivande och varande, upptäckten av hennes dagböcker var både ett aha! någon känner som jag, och ett aha! så kan man också göra/vara/tänka/känna som formade mig. Det lite märkliga är att jag knappt läst något annat hon skrivit. Erotikan finns lätt att få tag i (no surprise there), men hennes skönlitterära böcker har inte varit lika lättillgängliga, och skriven för så pass länge sen, med lika gamla översättningar, blev jag inte alls tagen av de få litterära möten jag ändå hade. Jag minns en sextiotalspocket med sprättade sidor av Hjärtat har fyra kammare, vars prosa på översatt svenska var alldeles för sentimental och abstrakt för att jag skulle skapa någon verklig länk till den.
Fast, så märkligt är det inte heller, eftersom det är dagböckerna hon är mest känd för. Olyckligtvis hamnade hon på något vis utanför sin tid med sina skönlitterära verk, de fick aldrig det genombrott de förtjänade.
Men nu, nu börjar jag ta mig an hennes böcker på deras orginalspråk, och om det är jag som mognat eller just det faktum att jag läser dem på engelska, må vara osagt (kanske lite båda, förmodligen lite båda) och jag kan nu äntligen ta till mig dem med öppna armar.
Under a glass bell är en novellsamling, och med dagböckerna som grundkunskap i Anaïska, ser jag också var hennes egna erfarenheter agerat blueprint för de berättelser hon här skrivit fram. Husbåten, karaktärerna, labyrinten (den egna dagboken), Marocco. Jag känner dem genom hur hon skrev om dem i dagböckerna, men här har de formen av surrealistiska, symboliska och poetiska draman. Hon går i prosan över gränserna till det overkliga, struntar i det som är verkligt och beskriver istället det verkliga på det psykologiska, undermedvetna, känslomässiga planet. Men utan, (och det var kanske det jag var lite rädd för, att det skulle vara just det) utan att det blir alldeles för luddigt och poetiskt, där finns fortfarande ett narrativ, en tråd, ett fokus. Mer så än i House of incest, som är en enda lång drömsekvens. Det finns passager där jag tänker att hon saknar ett eller annat ”grepp” för att riktigt få ihop allt, småsaker som skapar hopp där det inte behövt vara hopp, någon röd tråd som kapas lite för abrupt, men. Annars. Så böljar jag med.
Det kanske viktigaste dock: det här är berättelser som du inte kan skumma igenom. Du måste sakta ned. I varje mening finns en hel berättelse förankrad, varje mening bär tyngd, varje ord omsorgsfullt valt. Läser man snabbt missar man övergångarna mellan meningarna, missar de subtila referenserna, missar ordens melodi. Så, det jag gjorde var att jag började läsa högt för mig själv. Jag läste i badkaret, med badrummets fantastiska akustik, med kroppen nedsjunken i värme och badskum, dröjde vid varje mening, formade orden i min mun, hörde dess melodi och dansade med. Prova det du också, om du läser Anaïs Nin.
Titel: Under a glass bell
Författare: Anaïs Nin
Förlag: Penguin books (min utgåva, finns många andra)
Utgivningsår: 1978 (i denna volym, 1938-1941 orginal)
Köp boken på din lokala bokhandel, tex på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>
Du kanske också gillar
Den som är värd att bli älskad av Abdellah Taïa
Vem dödade bambi? av Monika Fagerholm
