Mördarens mamma av Ida Linde
Det som slår mig när jag läst ut boken är varför i alla samtal om den här boken som jag lyssnat på, ingen har pratat om hemligheterna? Jag har bara varit vagt intresserad av att läsa den för att, inte vet jag, kliva in i sinnet hos en mördares mamma, hur kan det vara, vad känner och tänker man om ens barn gör något så obeskrivligt? Men att det också fanns ett driv i själva hemligheterna, i omständigheterna kring brotten som begåtts i boken, om man hade pratat om det hade jag varit mycket mer intresserad av att läsa den. För jag tänker att det Ida Linde lyckas med, är att skriva en psykologisk spänningsroman. Lite som Paul Auster och Siri Hustvedt, kanske främst den senare. Att det är i den spänningen som värdet av boken ligger, i kombination med relationerna och undersökningen av komplicerade livsförhållanden.
När jag tänker tillbaka vet jag inte vad jag fått med mig av samtalen om boken. Att huvudpersonens son dödar en annan, att mammans första fråga är hur han gjort det, för att veta om det var med kniven som försvunnit, att det på något sätt är något skevt i deras förhållande, i henne kanske, som på något sätt så lätt accepterar sin sons brott. Det var nog vad jag förväntade mig. Och att jag visste att hon skulle träffa en annan mamma till en mördare, att de skulle bli förälskade. Jag skriver inget mer nu än vad som kommit fram på samtalen på exempelvis Littfest och Litteratur o Retur, inga egentliga spoilers. Men att den var spännande, att det faktiskt fanns ett sådant driv. Men ja, det drivet kommer först i sista fjärdedelen också, eller tredjedelen kanske. Innan dess är det bara relation och att hantera förändringarna i livet. Första delen var segare. Sista läste jag mer i ett svep, nyfiket bladvändande. Då först började mysteriet komma fram, tätna. Innan, ja små ledtrådar som läggs fram, osäkerheter.
Possible spoilers:
Det finns nog en del saker som inte riktigt går ihop i boken. Jag störde mig på att hon jobbar natt på en redaktion som har hand om läromedel. Really? Jag funderar också över hennes son, som hon inte fött själv, och vars existens på olika sätt förstört flera av hennes förhållanden, för att hon ville ha sin son. Det är luddigt och oklart, och inte ens på slutet blir det riktigt förståeligt, för det är för många frågor som hänger kvar i luften. Om det verkligen var så som det eventuellt uppenbarar sig i slutet, skulle inte det ha kommit fram och utretts tidigare, tex då hennes son som inte är hennes son, kommer i fängelse? Jag störde mig också på sommaren i huset vid havet, eftersom hon har ett arbete och hon helt plötsligt inte går till arbetet, utan förklaring. Semester? Jo, visst, det kan förklara det, men det står inte någonstans. Och Grace, har hon inget arbete? För många frågetecken kvar kring henne också.
En viss talspråklighet i språket, jagmeningar som kapas på sitt jag, inleds med verb men det är inte snyggt, jag har aldrig gillat det. Om du vill bli av med jagmeningar måste du förändra strukturen på meningen, eller så råder jag mina kursdeltagare. Att börja med verb känns mest slarvigt för mig. Perspektivet, jagberättare. Men ändå ganska distanserad, inte för klibbigt nära. Kanske funkar detta bäst på karaktärer som inte är så känslomässigt engagerade? För jag upplever Henrietta som relativt kall, relativt oreflekterande, ganska mycket en robot i livet. Även om reaktioner beskrivs, utbrott, konstiga beteenden. Trots jagperspektivet kommer vi inte nära själva kärnan i de utbrotten, inte inifrån, utan utifrån. Så hon är en människa oförankrad, inte i kontakt med sin innersta kärna själv, är min tolkning. Och det verkar rimligt, det är sådan hon är.
Den moraliska frågan, premissen för boken, är ”skulle du älska mig även om jag dödar en annan”, kärlekens villkor, moderskärlekens villkor. Henrietta har bestämt sig, när pojken frågar svarar hon ja, och man anar att det redan då börjar födas ett frö både i honom och henne. Hans handling är också kopplat till hans drömmar, obehagliga drömmar, och när han berättar om en dröm där han stryper någon så vacklar mammans svar, hon ger honom inte det jakande svaret, även om frågan inte heller ställs. Men hennes reaktion var rädsla, och han ser det i henne. Detta ser hon sedan som skiljelinjen, gränsen. Att då hans mor blev rädd, inte längr ekunde skydda honom med sin tro på honom, sin ovillkorliga kärlek, då finns inget hinder kvar, då begår han brottet. Fast det är inte helt logiskt, under hennes ovillkorliga kärlek skulle istället brottet kunna begås utan risk för kärleksstraff. Nu när hon ryggat tillbaka finns risken, och det är då han begår brottet. Han behövde den risken? Men, så kan man kanske inte heller tänka, utan måste snarare se hans mer intensiva drömmar om våld som ett tecken på att hans inre naturs vilja att pröva brottet inte längre går att hålla tillbaka, bara tecken på en slags inre sjukdom som blommar ut. Jag kallar det sjukdom trots att det framkommer att rätten inte bedömer det som psykisk sjukdom, att han var vid sina sinnens fulla bruk. Men det är ändå, för mig, en slags sjukdom, då någon känner ett obetvingat behov av att testa gränsen mellan död och liv på en annan människa. För det är så jag uppfattar hans mord, inte som ett självförsvar, inte som del i annan brottslighet, inte som en del i en blodig sport, ogenomtänkt. Utan som fullt medveten, med viljan att döda. En själslig sjukdom det, en gräns som inte finns i själen, men som borde finnas.
Att strypa någon är också ganska svårt, så jag vet inte varför hon valde det mordsättet. Att verkligen strypa någon med sina händer. Kanske lägger det till listan på saker som inte riktigt går ihop.
Jag har förresten en extrakopia av den här, råkade köpa två.
Titel: Mördarens mamma
Författare: Ida Linde
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2018
Köp boken på din lokala bokhandel, tex på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>
Du kanske också gillar
Sveas son av Lena Andersson
Dina händer var fulla av liv, av Suad Ali
