-
The ventriloquist’s tale av Pauline Melville
The ventriloquist’s tale – Buktalarens berättelse.Boken börjar med en ramberättelse, buktalaren själv som med en rapp, fyndig, lite galen röst berättar sin egen historia i korta drag, men sedan, som berättare bör (enligt honom själv) försvinner in i bakgrunden när han går över till att berätta den historia han vill berätta. Jag lockades av den där rösten, tonen i den, och blev lite besviken när berättarstilen sedan gick över till en allvetande berättare som växlade fokus och ganska styltigt ”talade om” vad olika karaktärer kände och tänkte. Det fanns ett flyt och en attityd i ramberättelsen, som jag inte riktigt uppfattade i huvudberättelsen. Kanske har det med språket att göra?…
-
Tung av Kiese Laymon
Jag läser en mycket fin och tänkvärd memoar, riktad till författarens mamma. Tilltalet ger en särskild känsla i boken, det känns naket och ärligt, och det är också så boken inleds, med att jaget talar om att han först ville skriva en lögn, men att han var tvungen att skriva det så här, som det är. Tilltalet och syftesskrivningen i början av boken leder en in i berättelsen, och skapar känslan av ärlighet och förtrolighet. Det handlar om att växa upp som svart i Mississippi, med en intellektuell mor som försöker ta sig ifrån fattigdomen och okunskapen, och också överför detta på sin son, uppmanar och förmanar att utbilda sig.…
