Oktoberbarn av Linda Boström Knausgård

En berättelse inifrån psyket. Om att åka in och ut där, om ECT (elbehandling) och hur det sker ”på löpande band” inne på avdelningen, alldeles oavsett minnesförlusterna och att det inte alls verkar ha någon verkan, om man ska tro jagberättaren. Det är ett berättande som ligger nära upplevelsen, som läsare förstår jag, eller tänker jag att jag förstår, att jaget verkligen varit med om hur det är att ligga inne på psyket, navigera på avdelningen. Vi följer hennes tankar, hennes beskrivande. Jaget berättar om behandlingarna på det som hon kallar ”fabriken”, och liknelsen blir gestaltad som om det verkligen vore så, bilden blir oerhört levande. Jaget berättar också om minnen från uppväxten, om hennes känsla av att inte passa in, hur hon hittar sin egen linje att följa, leva upp till, alldeles oavsett vad de andra barnen tänker. Hon berättar också om sina barn och skilsmässan från deras far.

En sak jag tänker är: det här är verkligen autofiktion, det här är litteratur, och hon gör de fanimig bättre än Karl Ove. Faktiskt. Jag känner ett släktskap också, att orden i mig vill ut, när hon skriver om sin egen frigörelse från ångesten och depressionen som är anledningen till att hon är där på avdelningen. Hon lyckas förmedla den där berättarnerven, och det ger en (mig i alla fall) lust att skriva, en impuls, en längtan. Sådant vårdar jag ömt, och jag kände det även då jag läste Välkommen till Amerika. Det är också mycket jag inte känner igen mig i, det är mycket som är väldigt annorlunda från hur jag är, eller har varit, känner eller har känt. Men det är ju precis som det ska. Jag lär känna henne, Linda-i-boken, romanfiguren Linda, den Linda hon skriver fram. Oktoberbarnet Linda. Och det är fint.

Här och var rycks jag från texten. När du-tilltalet glider och inte håller samma mottagare. Ibland slinker ett du-tilltal in som främst får tolkas som att jaget talar till sig själv, när det i övrigt är maken, ex-maken, som tilltalet syftar till. Det får mig att se texten och glömma läsningen, tar mig ut ur världen jag klivit in i. Det finns också en skiftning i skrivart mot slutet av boken där jag blir osäker på min läsning; är det här dröm eller verklighet , och vem säger vad? Drömmen har jag inget emot, men jag blev lite vilse i hur jag skulle läsa.

Kanske finns det något att säga om blandningen av självbiografi och litteratur, att man som läsare inte är helt klar över vad som är vad, hur man ska läsa. Jag har läst andras reaktioner på det. Men själv ”köper” jag det, som man säger, för att jag upplever det så autentiskt, så nära och naket.

Jag påminns också om mina vänner, som behandlats med ECT. M, som efter varje behandling förlorade flera år och blev så vilsen. Hon berättade om hur det var att inte känna igen sin partner, inte veta om att hon hade barn, att måsta ta in den kunskapen varje gång, efteråt. Vi hade glidit ifrån varandra och nu ringde hon mig som om vi var vänner precis som förut, det var en underlig känsla att berätta att vi inre riktigt umgicks som förut längre, men på så sätt var det kanske bra, vi började hitta tillbaka till varandra igen då. Men jag har tänkt mycket på det. Att förlora minnet, att kastas loss ur världen och försöka hitta tillbaka igen. Är det inte ett trauma i sig? Hennes partner fick läkarna att avbryta behandlingen till slut. Men vad handlar det om, denna till synes blinda tilltro till ”strömmen”?

Titel: Oktoberbarn
Författare: Linda Boström Knausgård
Förlag: Modernista
Utgivningsår: 2019

> (öppnas i en ny flik)”>Köp boken på din lokala bokhandel, tex på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>

> (öppnas i en ny flik)”>Eller hitta den på Bokbörsen >>

> (öppnas i en ny flik)”>Eller på Bokus >>

> (öppnas i en ny flik)”>Eller låna på ett bibliotek>>

> (öppnas i en ny flik)”>Andra bokbloggar om >>