Sund av Tove Folkesson

Nå. Jag HADE pms när jag skrev detta, så språket är kanske lite väl irriterat och argt, men jag står för min initiala reaktion och beskrivning av vad jag tycker om boken. Den har sina fina sidor också, och det behövs nog berättelser om att vara vilsen. Förmodligen är jag inte riktigt målgruppen, heller. Läs med denna förkunskap, och håller du inte med, skriv en kommentar!

Mja. Jag har haft svårt att läsa Sund. Dels kanske för att det är ett språk som är så dramaaaatiskt, allt är överdramatiserat, på något sätt. Liknelser och metaforer som blir överbelastade och pretentiösa. Svulstiga metaforer. Ungefär som att författaren gått Skapande svenska med Sofia Pulls och har fått testa på att ”övergöra”? Maybe. Och kanske är det något som andra tycker om och som måste få finnas, även om jag inte tycker om det själv. Det blir inte trovärdigt. Jag ska liksom hänga med i Evas alla olika turer fram och tillbaka i sökandet av, ja vad? Vilken väg hon ska gå? Letandet efter sig själv? Identitetskris. Att hitta sig själv i sitt konstnärliga uttryck.
Få se nu om jag minns: hon lämnar Kalmar för hon är minsann inte som de andra utan konstnärlig. Kommer in på arkitekt, tydligen. Strikt men konstnärligt och alldeles för pretentiöst i sig. Eva hoppar av, börjar skriva och göra musik istället, däremellan är det nog någon depp-dipp och angst kring att hon inte hör hemma med sina gamla Kalmarvänner som är white trash och tråkiga svennisar. Typ. Hon har en lam pojkvän som hon till slut ger upp. Försöker satsa på musiken tror jag. På nåt vänster kommer hon in på en folkhögskola, teater istället?, jo – hon åker till Kuba av alla ställen, hur kom det sig? Minns inte, läste första lilla biten för så länge sen. Men hon åker dit, och träffar Marja och hennes bror, en helt annan typ av familj, de verkar ha pengar också? Syskonen Seger. En ”fri och bohemisk” men borgelig familj. Marja och Måns, fria själar. Uppfattar det som att Eva blir ”kär” i Marja, oklart vad det betyder i detta läge men låt säga att hon blir förälskad, för det kan man bli i vänner också. Hon fascineras och dras in av Marjas personlighet, hennes självklarhet i vad hon vill, tolkar jag det som. Jag tror det var så hon kom på det där med fhsk, Marja skulle gå på den skolan. Hon blir tillsammans med Måns där, och den tiden verkar fin. Efteråt hakar hon på Marja och Måns och lever på jag vet inte vad, sparade pengar tills hon tvingas söka jobb på nåt fritids, för att leva med dem någerst (var var det? iaf ett hus som deras familj ägde, ett gammalt, stort hus med trädgård ute på landet någonstans). Sen… bestämmer hon sig för att åka tillbaka till Stockholm för att vad? ”satsa”? Hon går till någon sångpedagog men det blir inte mer med det? Hon hittar nån psykolog/livscoachs lapp i väskan och börjar gå hos henne för att ”hitta sig själv”, ta itu med issues jag inte ens vet om hon verkligen har, det spårar ut och hon mår sämre och sämre och tar sms-lån och skit för att ha råd och säger upp lägenheten och bor en sommar ute på Långholmen i något slags Tummelisaläger (ref till serieromanen Tummelisa av Matilda Ruta https://www.adlibris.com/se/bok/tumme…). Que? Jag fattar inte, för jag får inte vara med. Jag ser det bara utifrån, ytligt. Någon sväng tillbaka till pappan men sen dit igen. Hon driver. Ingen styrsel, ingen viljekraft, viftar lite åt nåt håll och faller tillbaka, jag förstår inte hennes motivation i någonting. Sen flyttar hon visst tillbaka till pappan ändå? Because reasons. Och bestämmer sig för att gå tillbaka till det stela arkitektprogrammet trots allt?
Parallellt följer vi ett nutids-perspektiv i kursiv (jobbigt bara det, men för att skilja texterna åt antar jag) där man får följa henne i något slags ”efteråt”, after the ordeal, ungefär, så jag tolkar det åtminstone första delen. Men hon verkar inte ens i det perspektivet ha kommit någonstans! GAH. Jag vet inte ens om det är där i slutet som trådarna möts. Att hon till slut går tillbaka till arkitekt, var det fortsättningen, hennes character arc? Jösses så lamt. Ytterligare en story där huvudkaraktären inte egentligen förändras eller lär sig någonting, eller kommer någonstans. Det verkar lite som att Marjahistorien ska vara ett driv, men det kommer in hårt mot slutet att det skulle vara kärlek på ett ickeplatonskt plan, större delen av deras relation är de mest distaniserade med varandra. So I don’t get that either. Och Marja, vad känner hon? I have no idea, det verkar inte viktigt i sammanhanget. Det ska visst vara tillräckligt att Eva kommit fram till att hon är kär i en tjej? Nej det föll platt och jag förstår inte syftet, det känns ditplanterat för att ”sälja” eller vara uppdaterad och hipp. Jag upplever inte Evas känsla av kärlek. Jag upplever i mig själv, i princip ingenting i den här boken. Ibland i de kursiva delarna, som går långsammare och jag därför har en chans att ta in vad känslan som gestaltas ska betyda.
Att läsa den här boken har också oroat mig själv, för egen del. Jag känner igen språket, den där dramatiska tonen kan jag se i min egen bok. Överdramatiserandet. Gud, jag kan nog inte publicera min bok, om den kommer att uppfattas på det här sättet av de som läser. Medelklasskulturangst. Mest en ganska klibbig grej, jag inte riktigt vill peta på.
Historien som handlade om pappan, den relationen, hans alkoholism och hur hon tolererar den, försöker hantera den, vad han ändå betytt för henne, där fanns det styrka och relevans. Och ja, det finns något intressant i uppbrottet från ett tonårsgäng och hur man ska hantera det, hitta sin egen identitet efter en sådna gruppgemenskap, att vilja något annat än de ville. Men det blev så överdramatiskt. Det blev inte trovärdigt. Och hur ”konsten” skapas utifrån det. Också klibbigt och påklistrat. Och ja, samma rädsla där för ja, jag har det elementet i min bok också. Jag börjar hata saker i min egen bok genom att läsa detta. Is it jelousy? But why? Nej inte svartsjuka, jag skäms mer. En medskam, eftersom jag gör det lika dåligt själv. Och det är väl helt otroligt dumt att göra, nog fattar jag det. Den där förment ”nakna och råa känslan” hon försöker beskriva, är inte det jag rackar ned på per se, strävandet efter den är i mina ögon meningen med livet. Det bara faller platt, och det är det platta fallandet som får mig att skämmas å mina egna vägar.
Största problemet jag har med boken: jag upplever den inte som trovärdig, och jag känner inget för huvudpersonen mer än irritation.
Och kanske att det är för mycket av allt, som mest känns inklämt för effektens skull. Stanna istället upp någonstans, och låt det bränna till där du faktiskt är, istället för att kräma på med situation på situation så att det inte ska undgå någon att Eva Z är vilse i pannkakan. Jag känner inget av den vilsenheten, den stannar på ytan och blir ett himla pingpongspel mellan upp och ned. Eller kanske flipper, snarare.
Jag gillade Kalle, historien med gubben som också var lite eljest, poet, som kände igen den ”grejen” i Eva. Det blev en fin relation, och hans beskrivs också fint. Utan att det krämas på för mycket. Det är nog samma grej som med pappan, även om det skrivs mer om honom och är lite turer fram och tillbaka i deras relation också.
Men turerna! Jösses. Spretig berg- och dalbana.

Finns att köpa på Adlibris >> och Bokus >> och även som ebok på minabibliotek.se (Umeåregionen, men finns säkert på andra bibliotek också) >>

Kommentera gärna om ni inte håller med mig. Diskussioner om böcker får dem att växa.