Häxor i litteraturen
Förra lördagen höll jag ett bokprat om häxor i litteraturen, som inledning på Tommy Kuuselas föreläsning om Trolldom i Ångermanland. Här kommer mina boktips i textform.
Det finns förstås en uppsjö litteratur som behandlar ämnet häxor i stort, och gränsen mellan vad som är baserat på de faktiska häxförföljelserna i vår historia och dess verkliga bakgrund, och sagans häxor med fantasins magi är inte alltid så lätt att dra. Många berättelser dras till det sensationella i det som gränsar till sagans värld, fantasins värld även när de vill grunda sig i vad som faktiskt hände, och såklart finns det många böcker som inte alls drar någon gräns, utan låter fantasin flöda fritt.
Men jag har valt ut några böcker som relaterar till det historiska händelserna och gör anspråk på att utgå från häxprocessernas tragiska verklighet.
Vägen mot Bålberget är den svenska bok som jag tror flest känner till. Det är också den bok som allra tydligast faktiskt utgår från häxprocesserna här i Torsåker.
Vägen till Bålberget utspelar sig alltså på denna plats, och på fyra tidsplan, i fyra olika perspektiv. I bokens första del följer vi pappan Jacke och hans relations- och famlijekriser, som står som bakgrundsfond för att han börjar släktforska, och finner släktens koppling till de som närvarade under häxprocesserna. Det leder till att han även gör en undersökning, och vetenskapligt bevisar att det faktiskt brann tre människobål på Bålberget (numera ”Häxberget”). Sammanflätat med hans perspektiv, får vi även följa en presumptiv släkting, Malin, som anklagas för trolldom och sitter fängslad under en hel vinter tillsammans med andra kvinnor som också anklagats, i väntan på häradsrättens rättegång. I bokens andra del följer vi dottern Veronika i vuxen ålder, och hennes ingång och möte med sin släkthistoria, samt Olof, som gifte sig med Malins dotter Segrid, och för hennes berättelse vidare.
Det är en ganska invecklad och spännande soppa av familjetragedier, som ramar in de historiska händelserna och det faktum att så många kvinnor anklagades för trolldom och dessutom straffades med ”yxa och bål” som det kallades. Söderlind blandar in trassliga familjeförhållanden, otrogenhet, osäkerhet om faderskap och trasiga förhållanden i både det ”nutida” och det historiska skeendena, så man kan kalla det relationsroman lika mycket som en historisk undersökande roman. Men släktbanden, släktforskningen och perspektivet över tid, vad arv innebär är också en stark tråd i boken, samt förstås ett försök att förstå hur det kunde ske, att man kunde tro att människor stod i förbund med djävulen på detta rent fysiska sätt, hur drevet kunde gå och så många människor gå med på det, till och med bekänna att de varit på Blåkulla!
För allt bygger på historiska fakta. Det finns papper bevarade som berättar om hur man lät barnen vittna om hur de blivit förda till Blåkulla av sina mödrar, systrar, grannar, och de två ”visgossar” sa sig kunna se djävulens märke i pannan på de som var trollpackor.
Vägen mot Bålberget cirkulerar mycket kring släktforskning, att söka sitt eget arv från denna tid, och man kan ju förstå att det är ett lockande släktforskningsämne att ta reda på hur och var ens släktingar tagit del av dessa händelser. I min kurs Biografiskt berättande brukar vi också göra den föreställningen, för att kunna sätta sig in i den mänskliga upplevelsen av hur det var att leva då, att förstå sina egna rötter in i vad som pågick. För oss som kan spåra släktingar tillbaka till den tiden är den lite trista sanningen att de flesta nog stod på den anklagande sidan, det var ju dom som levde kvar och fortsatte att föda barn till världen. Det ger också ett perspektiv att tänka på, vad det innebär att vara en del av ett samhälle och hur svårt det kan vara att stå emot drev som går, vad andra säger, tror och tycker.
Boken Dödsblommeört av Johanna Willmark, utgiven för ett knappt år sedan, är en släktkrönika som i tre delar följer det mörka arvet från det som i historieböckerna kallas ”det stora oväsendet” till modern tid. Tre kvinnors berättelser binds samman under temana myndighetsutövning, alternativmedicin, moderskap och sexualitet.
Berättelsen är gestaltad, alltså skriven som en fiktiv, föreställd historia där berättaren bygger upp den tidens värld genom Märits jagperspektiv. I de senare delarna av boken följer vi två andra släktingars berättelser, och boken vill gestalta och lyfta fram hur trauman återkommer gång på gång i ett släktled. Som Willmark skriver: ”trauman som är invävda i DNA:t och gång på gång kommer upp till ytan. Till slut, när smärtan blir för djup eller styrkan för stor, måste någon försöka bryta kedjan.” Och det är det hon gör i denna bok, tänker jag, genom att sätta ord på dessa kvinnors berättelser. Hon stödjer sig på sin släktforskning, men har verkligen transformerat det till en levande värld, blåst liv i personerna och miljöerna hon berättar om. Och dessutom på ett mycket fint och levande språk.
En annan berättelse som stödjer sig på de dokument och protokoll som finns kvar från processerna under denna tid, är boken ”Oväsen i Älvdalen” som gavs ut i år. Här gestaltas och levandegörs berättelsen utifrån historiska fakta, och de handskrivna protokollen, förlagorna, finns avbildade i boken vilket också påminner om verkligheten i det hela. Utifrån vad författaren Annika Alderbark forskat fram, har hon gett de verkliga människorna som nämns och finns bakom protokollen, kött och blod. Både från den dömande, och den anklagade sidan, får vi följa händelserna och i någon mån förstå utifrån båda sidornas perspektiv. Berättelsen belyser hur det är samhällets rädslor och oförstående som driver fram det som sker, och hur kvinnor som vill vara självständiga och gå sin egen väg, vara en människa i sin egen rätt, blir de som utpekas som farliga element.
Det är också temat för berättelsen om Kirke, av Madeline Miller. Denna bok bygger på de grekiska myterna om titaner och olymper, och berättar om Kirke, en gudinna med förhållandesvis låg status, trots att hon är dotter till Helios, solens gud. Kirke upptäcker växternas och örternas magi och blir litteraturhistoriens första häxa. Det är en väldigt stark berättelse, som skriver fram en mänsklig gudinna, en stark kvinnogestalt, och ger inifrån det perspektivet en bild av den typ av kvinna som samhället helst lyfte fram som just häxor. Kirke skapar en egen förståelse av världen, och sig själv, av kärlek och sexualitet, och bryter sig loss från den värld hon är född in i, de lagar och påbud som är skrivna henne förutan. För detta straffas hon, förvisas till isolering på en ö, och i sin ensamhet bygger hon upp sina magiska krafter, lika väl som kunskaperna om de läkande växter och örter som finns på ön. I Millers version är trolldomen häxans vilja, och de trollformler hon använder sig av är de som kommer inifrån henne själv, olika för varje utövare. Jag läser det som att magin är att ta del av sin egen inre kraft, för att skapa det man eftersträvar. Det som kanske till syvende och sist är kärnan i vad vi kallar trolldom – kunskap och viljestyrka.
Det här är ett axplock av berättelser som rör detta ämne. Några fler vill jag nämna, utan att berätta alltför ingående om deras handling:
Jag kan ju inte hålla en presentation av böcker om häxprocesserna, utan att nämna min farfars bror! När häxbålen brann är en ”dokumentär roman” som levnadegör häxprocesserna i Stockholm, av min släkting Lars Widding. Med finns även en informativ essä och analys av den historiska bakgrunden och hur häxprocesser kan uppstå av Anita Jacobsen-Widding.
Skymningsporten av Jeanette Winterson, bygger till viss del också på faktiska protokoll från processerna i England, men levandegör en mer sensationell magisk berättelse, grundad i förödande fattigdom och tragiska mänskliga förhållanden.
Ondskan i Nordingrå handlar om processerna i den trakten, en reportagebok där Kalle Holmqvist återberättar vad som skedde där 1675.
För historiska skildringar som levandegör kvinnor berättelser under denna tid, utifrån läkekunniga, självständiga kvinnors perspektiv (och med lite romantiska inslag), rekommenderar jag Elisabeth Östnäs ”Häxorna” och Elisabeth Nemerts ”Röd måne”.
Sen har vi förstås giganterna Läckberg, med sin deckare Häxa som kopplar händelser i nutid med rötter i det förflutna, och Guillos Häxornas försvarare, ett historiskt reportage.
För den som är mer intresserad av analyser av det som skedde då, i ett feministiskt, kvinnovetenskapligt perspektiv, rekommenderar jag den nyutgivna ”Den liderliga häxan” av Åsa Bergenheim och ”Där mörker möter ljus – en resa i kvinnohistoria” av Agneta Nyholm Winqvist.
Jag vill också nämna i detta sammanhang, Maryse Condés bok ”I, Tituba, black witch of Salem” som tyvärr inte är översatt ännu. Här målar Condé upp en svart kvinnas öde under häxprocesserna i Salem, USA, och som vittnar än mer om att det främmande, sexuella, och självständiga – och särskilt i kvinnor – är vad som fruktades under denna tid.
Som motpol kanske, vill jag också nämna några böcker som riktar sig till barn. Till exempel ”Visgossens bror” av Bo. R. Holmberg som ju också behandlar häxprocesserna här i området, och Maj Bylocks I häxornas tid. Även Häxa av Celia Rees är en barn- och ungdomsbok som skildrar häxprocesserna i USA ur ett barns perspektiv. Den finns tyvärr inte tillgänglig på svenska längre, men kolla på biblioteken!
