Mrs Dalloway av Virginia Woolf

Mrs Dalloway är en klassiker. Mrs Dalloway är skriven av Virginia Woolf. I min umgängeskrets finns det ett helt gäng Virginia Woolf-vurmare, som har läst allt och kan allt, och just därför är det svårt att skriva om Mrs Dalloway. Men jag ska försöka, utan att skämmas. Mitt första intryck av karaktären var kluvet. Hon känns som en ganska outvecklad, omtänksam förvisso, men inte så smart övre medelklasskvinna som tar allt i livet ganska självklart, sin ställning inte minst. Men hon är god, förstås, hon värnar om de som har det sämre, åtminstone i lagom dos? Hon är snäll mot sina tjänare, de som jobbar hos henne. Men jag finner att jag inte riktigt tycker om henne, och jag är ganska säker på att det är det man ska göra. Eller?

Men det andra som slog mig var medvetandeströmmen. Det snygga flödet i berättandet, där Clarissas (Mrs Dalloways) tankar korsar mellan inre funderingar och det som sker i verkligheten runt henne. Jag la märke till det första gången med tydlig skärpa, då hon ska gå över vägen.

Hon rätade lite på sig där hon stod på trottoarkanten och väntade på att Dartnells varubil skulle passera. En förtjusande kvinna, tyckte Scrope Purvis (som kände henne som man känner sina grannar i Westminster). Hon hade något fågellikt över sig, som en nötskrika, blågrön, lätt, livlig, fastän hon var över de femtio och nästan vithårig nu efter sin sjukdom. Där stod hon som på språng, såg honom inte, väntade på att kunna korsa gatan, mycket rak.
Ty när man bor i Westminster – hur många år nu? över tjugo – förnimmer man också mitt i trafiken, eller om man vaknar om natten, det var Clarissa övertygad om, något högtidligt; ett slags paus, en spänning (fast det kunde bero på hennes hjärta, medtaget, sade de, efter influensan) innan Big Ben slår. Nu! Slagen dånade. Först ett förspel, melodiskt, sedan timmen, oåterkallelig. Ringar av malm skälvde i luften. Vilka narrar vi är, tänte hon, och korsade Victoria Street.

Här hoppar hon ju dessutom (Woolf alltså) mellan Clarissas och en förbipasserande bekants medvetanden, för att på så sätt kunna beskriva kvinnan det handlar om utan att göra det med sin berättarröst. Det var här jag insåg att böljandet skulle vara en del av berättandet, och att det skulle vara angenämt att följa med.

Mrs Dalloway har egentligen flera viktiga karaktärer som vi får följa med, och och en del mindre viktiga som fungerar som bryggor. Men huvudstoryn är Clarissas dag – hur hon går ut på morgonen för att köpa blommor till sin bjudning på kvällen, och de personer som hon kommer i beröring med på olika sätt, framför allt Peter Walsh, hennes ungdoms friare som hon valde att inte gifta sig med, och ett gift par som inte direkt kommer i beröring med Clarissa utom genom i ett samtal med en annan person som varit i kontakt med dem, men som är bärande för vad jag upplever att Woolf vill skildra: nämligen en man som lider av ”shellshock”, posttraumatisk stress efter att ha varit med i första världskriget, och hans hustru som förtvivlat försöker göra vad hon kan för att hjälpa honom.
Jag skulle vilja rita upp berättarstrukturen som en böljande linje (Clarissas rörelser under dagen) med utstickande sidovirvlar som återkommer här och var (de människor hon möter eller kommer i kontakt med som på olika sätt påverkar henne). Och det är framförallt detta sätt att berätta som bjuder till vördnad.

Själva medvetandeströmmen kanske inte är fullständigt konsekvent eller trovärdig, det blir en del tillbakablickande och minnande, men som inte känns ”naturligt” som tankeström. Däremot stör det mig inte, utan jag finner snarare att det är en god balans, för skulle vi endast följa tankeströmmarna skulle vi nog få lite för fragmentarisk information. För självklart är det konstlat, tillrättalagt etc, rena tankar är alltför virrvarrriga för att följa i berättande form.

Jag stör mig på överklass/övre medelklass-societen som beskrivs, men jag anar också att det kanske var Woolfs mening, att visa både på dess (i mina ögon) absurditet, och förmänskliga dem, för det är ju främst dessa karaktärer man kommer nära. Men det är där jag blir lite osäker också; kanske är det bara den klassen, den societeten hon beskriver, för att det var den hon kände till, kanske finns där egentligen ingen kritik? Men jo, det måste vara det. (spoiler alert) Clarissas reaktion då hon får höra talas om mannens självmord känns som en kritik. Mot henne, mot hela den obrydda societeten som inte tar dessa människors livssituationer och psykiska problem på allvar, som bara kan vifta bort dem och önska att man inte talade om döden på deras fina middagsbjudningar. Att det finns människor som har råd att göra det, vifta bort och bara njuta av att leva sitt lilla liv. För det känns så smått, hennes liv, och det är ju också det Peter Walsh förebrår henne för, att hon lever så smått. Men själv har han förstås inte lyckats så bra i livet heller… Nåja, jag ska inte gå in för mycket på deras sinsemellan liv och relationer, men det finns mycket att diskutera och fundera över i denna bok, och det är det som gör att det är en klassiker, i mina ögon.

Boken hittar ni på Bokus>> och Adlibris>> och Bokcafé Pilgatan har en hel liten sektion vigd till Virginia Woolf >>