Vera av Anne Swärd

Vera heter boken, men jag glömmer hela tiden bort det och tänker att den heter Sandrine, eftersom det är ur hennes perspektiv som boken är skriven, och om hennes liv som den berättar. Följaktligen tänker jag att flickan på framsidan är Sandrine, och inte Vera, och har med det ansiktet då jag skapar mina inre bilder/min inre film av det som skildras. Det hjälper inte att jag VET att det måste ska föreställa vara Vera, Sandrines dotter.

Miljön är starkt skildrad i denna bok, och ger mig därför mycket livliga bilder. Intressant nog får jag också under ordcaféet på Bokcafé Pilgatan veta att hon arbetat med film, och att det säkerligen har satt sina spår. Uppenbart, för mig.

Boken inleds med ett giftermål, eller färden ut till den ö i Stockholmska skärgården där bröllopet ska ske, trots att det är mitt i vintern. Ganska snart förstår man att något inte stämmer. Sandrine är underårig, spränggravid, och den blivande maken ointresserad av henne, han känns som en främling. Mer får vi inte veta, men bit för bit läggs pusslet fram, och färgläggs med återblickar på Sandrines tidigare liv, hennes observationer av sin makes beteende, den roll hon själv får i familjen, hennes aversion mot dottern, hur hon och maken träffades. Först tjocknar bara mysterierna, tills de till slut börjar klarna. Men detta sätt att berätta är riktigt skickligt. Det är spännande, som läsare blir man grymt nyfiken och måste följa berättaren hela vägen fram så man får förstå! Fonden är sviterna efter andra världskriget, ett tema som återkommer i många böcker nu på olika sätt. Barmark av Malin Nord, Solidärer av Anna Jörgensdotter, och En häst går in på en bar av David Grossman för att nämna några.

Bitvis blir jag irriterad på det långsamma tempot, och Sandrines sysslolöshet. Det står still en hel del, och kanske är det också perspekivet, jag-berättaren, som gör det alltför begränsat? Kanske hade en del vunnit på att skildras mer utifrån, som det görs alldeles i början på boken då Sandrine görs iordning för bröllopet. Jag irriterar mig på hennes karaktär, på hennes sätt att göra saker, och mer mot slutet upplever jag att hon handlar alldeles för irrationellt. Jag förstår det inte, får inte ihop det riktigt, saknar en del trovärdighet. Men till den största delen är det ett vackert språk, som sagt mycket fina miljöskildringar som gör att man känner sig på plats, och ett driv som slår klorna i en. Att man inte tycker om hur en karaktär beter sig, är väl på sätt och vis också ett gott betyg, en kan ju inte bara skriva om karaktärer som är behagfulla och sympatiska?

Dessutom, om det nu har någon tyngd, så var Anne Swärd en sjukt sympatisk person i sig själv, och samtalet på Pilgatan var ett nöje att lyssna till och delta i.

Ni hittar boken som vanligt på Bokcafé Pilgatan, eller på Adlibris >>  och Bokus >>